Större delen av våra liv, kanske 40 –50 år, är de flesta av oss arbetsföra och vi förvärvsarbetar inom olika branscher. En del stannar på samma arbetsplats hela livet, medan andra provar på det ena efter det andra. Oavsett vad vi jobbar med så klagar de flesta av oss. Vi jobbar för mycket, vi har för dålig lön, vi har för lite fritid och chefen är en idiot. Många använder en stor del av tiden till att klaga och jämföra. Hjälper det att klaga? Ja, i somliga fall leder det till något konstruktivt, och vi får faktiskt en bättre arbetsmiljö, en bättre lön och ibland även en bättre chef. Men de flesta av oss klagar för klagandets skull utan att det leder någon vart. Det enda som händer är att det negativa smittar, omgivningen drabbas och stämningen blir sämre på jobbet. Det är ganska destruktivt och ett energislöseri om vi klagar utan att samtidigt försöka hitta en lösning på problemen.
Varför är vi så negativt inställda till våra jobb? Borde inte de av oss som har ett jobb, vara glada att vi har ett levebröd som ger oss tak över huvudet, mat på bordet, kläder på kroppen och så vidare? Borde vi inte känna tacksamhet över att vi fortfarande är så pass friska att vi orkar gå till jobbet och att vi kan bidra ute i samhället på olika sätt, att vi får vara en samverkande kugge i hela det här maskineriet?
Kanske är det för att vi är så styrda av regler och begränsningar. Vi blir tvungna att begränsa oss själva i vår lust att utvecklas. Vi blir tvungna att trycka ned vårt medfödda behov att skapa och att lära oss nya saker. Minns du hur vi var som barn? Då fanns det inga begränsningar för våra drömmar om framtiden. Vi hade en gränslös iver och nyfikenhet, en drivkraft som inspirerade och gav utlopp för vår inneboende kreativitet. Undan för undan sattes det upp hinder för detta. Redan på småskolestadiet gick många av våra drömmar i kras. Vi jämfördes med andra elever och alla förutsattes nå samma mål. Vi hade standardiseringsprov och olika tester som skulle mäta både vår intelligens och vår fysiska kapacitet. De som avvek från normen betraktades som dumma och hopplösa. Endast de med väldigt stark självkänsla lyckades gå vidare och bevisa att de minsann var något att räkna med.
I arbetslivet formas vi till en enhetlig massa. Vi är förpassade att hålla tider, rätta oss efter organisationen, uppnå målen som hela tiden höjs och samtidigt ha en hög social kompetens, som för många arbetsgivare är detsamma som att hålla käften och se glad ut.
Frihet under ansvar är en nyckel som kan leda till en positiv utveckling. Att vi får känna att vi får möjlighet att utvecklas och utnyttja får nedtryckta kreativitet och samtidigt uträtta det vi är satta att göra. Den balansen är inte så lätt att uppnå och en utmaning inte bara för dagens arbetsgivare utan också för oss själva. Det handlar om vårt förhållningssätt till arbete. När vi delar upp arbetstid och fritid som något negativt respektive positivt leder det till frustration som yttrar sig i utbrändhet, missbruk, depression och vanmakt.
Se det som en utmaning att vara på jobbet med en positiv inställning. Det handlar kanske inte om vår förmåga att hitta det arbete vi älskar, utan om att älska det arbete vi får.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar