Barnatro...

Som barn präglades jag mycket av bönen ”Gud som haver barnen kär…..”. Den version som jag växte upp med avslutades med orden”Lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får”. Jag minns att jag alltid var så orolig för att Gud inte skulle älska mig tillräckligt och funderade ofta på vad jag skulle göra för att få Gud att älska mig, och därmed också få lycka. Först i vuxen ålder fick jag veta hur den ursprungliga versionen lyder, och att den bön som jag fått lära mig blivit förvanskad genom åren. Den korrekta versionen lyder ”Lyckan kommer, lyckan går. Du förbliver Fader vår”. 
Det är en avsevärd skillnad mellan de olika versionerna. I ena fallet tolkar jag det som att kärleken är villkorlig – ”den Gud älskar lyckan får”, och i det andra fallet precis tvärtom, att Gud finns med oss oavsett vad som händer ”du förbliver Fader vår”. Jag vet att den förvanskade versionen fortfarande används, och jag skulle tro att det är många som går omkring med den uppfattningen att Guds kärlek är villkorlig. Det är tyvärr på det viset kyrkan och många religioner velat uppfostra oss genom åren. ”Akta dig noga för att göra några dumheter, för då blir du skickad till helvetet!” Folk går Gud till mötes för att de är rädda, istället för att glädjas med Gud.

Så fungerar vi oftast även i våra övriga relationer, oavsett om det gäller en familjemedlem, partner, vän,  kollega eller Gud. Vi går varandra till mötes för att vi är rädda. Vi är rädda för att bli avvisade, fördömda och bortglömda. Vi tror hela tiden att vi måste förtjäna kärleken genom att vara på ett visst vis, eller ställa upp för andra på olika sätt. Vi vågar inte tro på att den sanna kärleken är kravlös. Det är kanske därför det är så svårt att tro på att det finns en Gud som alltid är med oss, oavsett vad vi gör, och oavsett om vi tror eller ej. Vi har blivit uppfostrade att tro. Bara vi tror så kommer allting att ordna sig. Om det inte skulle göra det, så beror det på att din tro inte är tillräckligt stark, har vi blivit felaktigt matad med. Några kanske helgarderar sig genom att försöka tro ibland, för man vet ju aldrig. Om det trots allt visar sig i slutändan att det existerar en Gud, så kanske det ligger mig i fatet, att jag förnekat Gud. Då kanske han säger: "Jaså, nu passar det, nu när du står här på tröskeln till döden. Men eftersom du inte trodde på mig förut, så behöver jag inte ställa upp för dig nu heller, så jag förpassar dig till helvetet" Tänk om det är på det viset? Men bara för att vi människor har så svårt att förlåta och gärna drivs av hämndens begär, så betyder det ju inte att Gud är likadan. Själv tror jag att Gud är essensen i allt, den sanna kärleken och den gudomliga källan, varifrån vi härstammar. Gud finns inom oss alla och vi kan alla vara en gudomlig skapare, om vi väljer det. Vi är alla utrustade med en fri vilja.

”Nyss födda barn är fulla av kärlek, för de kommer direkt från himlen” läste jag på ett kort en gång och jag tycker det stämmer så fint. Det finns ingen kärlek som är så ren, sann och  förlåtande, som ett barns kärlek. Barn vet verkligen hur man älskar villkorslöst och över alla gränser. Därför är det så viktigt att vi värdesätter ett barns kärlek och att vi behandlar barnet med respekt. Barn tror verkligen på kärleken och en Gud för alla. Barn tror på oss vuxna. Till dess verkligheten visar sig vara annorlunda. Sakta men säkert vaggas vi in i myten att vi måste förtjäna kärlek.

Vi fördömer barnet, istället för dess beteende. Vi glömmer att den sanna kärleken är villkorslös.

”Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro” sjunger Göingeflickorna. Ja, om vi blir oskuldsfulla som små barn igen, så har vi nog rätt nära till himmelen. Tror jag.