Grattis Rosie!

Vaknade tidigt imorse av att min 11-åriga dotter slamrade i köket. Jag låg kvar i sängen och låtsades sova tills hon kom sjungande "ja må hon leva" in i sovrummet. På en bricka serverade hon ett glas juice, en kaka, ett levande ljus och en mängd jordgubbar i plast. Det såg läckert och inbjudande ut och det blev en bra start på min födelsedag. Eftersom jag hade sovmorgon och dottern sportlov, så drack jag upp min juice och så somnade vi om båda två. På jobbet fortsatte sedan uppvaktningen och jag bjöd på nybakade Ballerinakex. På Facebook har jag fått över hundra gratulationer och det känns gott i hjärtat att jag har så många vänner som bryr sig. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om födelsedagar, jag har slutat räkna mina år.

För några år sedan hade jag och en jämnårig kollega en gaggig diskussion i fikarummet om hur gamla vi egentligen var. Båda hade fel(!). Ungefär så intressant är det när man blivit medelålders. När jag var i tonåren tyckte jag att man var lastgammal när man var runt 30, och jag tyckte att man skulle vara tacksam om man fick leva så länge. Det räcker väl? Nu har jag fått nästan 20 år i bonus och jag är mycket tacksam för det. Livet börjar efter 40 sägs det, och jag kan nog hålla med om det. Nu är jag mera trygg i mig själv, vågar säga vad jag vill och vågar göra vad jag vill. Folk får tycka vad dom vill, jag bryr mig inte. Jag vågar göra bort mig och bjuda på mig själv. Det värsta jag vet är kontrollerade människor som ständigt håller en fläckfri, polerad fasad. Åh, vad jobbigt de måste ha det. Att ständigt oroa sig för vad andra tycker, och hålla sig till status, klädmärken och visitkort. Sprätthökar göre sig icke besvär i min sfär. Jag gillar riktiga människor med självdistans och humor. Såna som vågar visa sin spruckna fasad och erkänna sina svagheter. Då kommer man människor nära och då pratar själ och hjärta. Slätstrukna tomma ord, som inte betyder något, ger jag inte mycket för. Bla bla bla..jag har slutat lyssna för länge sen.
Hursomhelst är jag tacksam för att jag får leva och jag hoppas att det blir många år till. Men jag är också ganska ödmjuk och vet att varje dag kan vara min sista, och likaså den sista för andra i min omgivning. Med det i tanken, så gör jag förhoppningsvis det bästa jag kan av mitt liv. Jag försöker leva mera i nuet och skjuter inte upp mina drömmar till framtiden. Så avslutningsvis säger jag bara: Lev din dröm och bejaka livet!