Så har vi då hyrt en liten röd Renault Clio och jag sätter mig bakom ratten för att köra i Kroatien för första gången i mitt liv. Lite våghalsigt och lite dumdristigt, med tanke på att jag är åkrädd och dessutom lämnat mina glasögon hemma i Sverige. Jag ber biluthyraren om en GPS-utrustning, men han får ingen ordning på den, för den är visst inställd på att vi är i Venedig, så vi får köra utan vägvisare och utan karta. Spännande! Jag tar det mycket lugnt och försiktigt på de kurviga vägarna. Det är skyltat "Serpentina" överallt och jag försöker att inte köra för nära de branta stupen och är livrädd för alla möten vid varje krön. Jag blir omkörd hela tiden, men efter drygt 3 timmar är vi framme välbehållna vid målet..Plitvice Lakes...ett naturreservat upptaget på UNESCO's lista. Det var faktiskt enkelt att hitta dit och det är bra skyltat överallt.
Vi tar oss något att äta, betalar inträde och går in i området. Första biten åker vi med någon slags buss, sedan får vi knata till fots längs väl utmärkta leder. Efter ett tag delar sig leden och vi blir lite osäkra på vilken vi ska välja. Eftersom det inte står något, så antar vi att det inte spelar någon roll, så vi väljer den branta och mer utmanande vägen, och låter pensionärer, japanska och tyska turister trängas på den andra. Efter drygt en halvtimme på en stig i tät vegetation och brant terräng utan att möta en människa, så börjar vi förstå att vi kommit fel. Det är bara att vända. Vi får gå en timme helt i onödan, men tröstar oss med att vi iallafall fått ett ordentligt motionspass. När vi väl kommit tillbaka på den rätta leden, går vi längs sjöar och vattenfall i en magiskt vacker natur. Vattnet är turkosblått och så klart att man ser botten överallt. Det finns massor av fisk i alla sjöar och vattenhål. Fåglarna kvittrar och änderna kvackar. Små och stora vattenfall, skummande forsar, grottor och utsiktsposter. Vi kan välja mellan två olika leder, och vi tar den längsta som innebär att vi även får åka båt en sträcka. Det är andlöst vackert och jag önskar att vi hade haft möjlighet att vara här två dagar och att vi vore här ensamma. Tänk vad skönt om man kunde få gå helt ostört och filosofera och meditera i lugn och ro. Jag önskar även att det vore tillåtet att bada och campa här, men det är det inte. Efter 6 timmars vandring, inser vi att vi måste börja bege oss hem till Baska igen.
Som tur är så vill Victor köra hem, och jag får vila lite. Fötterna och benen värker och jag är trött i hela kroppen. Victor kör betydligt fortare än mig, och jag sitter och bromsar med mina ömma fötter hela tiden och försöker att inte visa min åkrädsla. Victor ser ju så mycket bättre än mig, och även i mörker, så det blir en utmaning för mig att lita på att han ser det jag inte ser, typ vägen.
Efter en makalöst vacker hemresa längs kusten i solnedgång så är vi åter i Baska kl 22.00, och det var underbart skönt att få lägga sig i sängen och vila ut.
Missa inte Plitvice om ni åker till Kroatien någon gång, och undvik helst högsäsong!
Vi tar oss något att äta, betalar inträde och går in i området. Första biten åker vi med någon slags buss, sedan får vi knata till fots längs väl utmärkta leder. Efter ett tag delar sig leden och vi blir lite osäkra på vilken vi ska välja. Eftersom det inte står något, så antar vi att det inte spelar någon roll, så vi väljer den branta och mer utmanande vägen, och låter pensionärer, japanska och tyska turister trängas på den andra. Efter drygt en halvtimme på en stig i tät vegetation och brant terräng utan att möta en människa, så börjar vi förstå att vi kommit fel. Det är bara att vända. Vi får gå en timme helt i onödan, men tröstar oss med att vi iallafall fått ett ordentligt motionspass. När vi väl kommit tillbaka på den rätta leden, går vi längs sjöar och vattenfall i en magiskt vacker natur. Vattnet är turkosblått och så klart att man ser botten överallt. Det finns massor av fisk i alla sjöar och vattenhål. Fåglarna kvittrar och änderna kvackar. Små och stora vattenfall, skummande forsar, grottor och utsiktsposter. Vi kan välja mellan två olika leder, och vi tar den längsta som innebär att vi även får åka båt en sträcka. Det är andlöst vackert och jag önskar att vi hade haft möjlighet att vara här två dagar och att vi vore här ensamma. Tänk vad skönt om man kunde få gå helt ostört och filosofera och meditera i lugn och ro. Jag önskar även att det vore tillåtet att bada och campa här, men det är det inte. Efter 6 timmars vandring, inser vi att vi måste börja bege oss hem till Baska igen.
Som tur är så vill Victor köra hem, och jag får vila lite. Fötterna och benen värker och jag är trött i hela kroppen. Victor kör betydligt fortare än mig, och jag sitter och bromsar med mina ömma fötter hela tiden och försöker att inte visa min åkrädsla. Victor ser ju så mycket bättre än mig, och även i mörker, så det blir en utmaning för mig att lita på att han ser det jag inte ser, typ vägen.
Efter en makalöst vacker hemresa längs kusten i solnedgång så är vi åter i Baska kl 22.00, och det var underbart skönt att få lägga sig i sängen och vila ut.
Missa inte Plitvice om ni åker till Kroatien någon gång, och undvik helst högsäsong!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar