Läste ett så klokt inlägg i Expressen av bloggaren och psykologistudenten Erica Marcusson "Sluta fråga varför jag är singel, fråga dig själv istället varför du är i ett förhållande!"
Jag tyckte det var en så otroligt bra fråga att ställa till sig själv. Behöver jag verkligen en partner och på vilka grunder? Jag gissar att de flesta tycker att det är praktiskt, ekonomiskt och en form av status och bekvämlighet. Vi gör gärna som Ingvar Kamprad och "anställer" någon som kompenserar våra brister. En kvinna vill gärna ha en man som är händig, stark, lösningsorienterad, smart, teknisk, snäll och omhändertagande. Mannen söker oftast en kvinna som är omtänksam, varm, barnkär, huslig, ordningsam och lojal. Det kan se likadant i gayrelationer eller vänskapsrelationer. Man söker någon som kan fylla upp ett hål eller ett behov och kanske bara för att slippa vara ensam.
Det kan vara mycket praktiskt att se till dessa egenskaper om man vill bilda familj, eller när man bygger upp ett företag. Alla delar och komponenter är värdefulla.
Om var och en sköter sina tilldelade uppgifter, så flyter det oftast på ganska bra. Men om någon part inte gör det som förväntas så blir det konflikter, både i parrelationen och på jobbet. Om man inte finner på någon lösning så blir situationen så pass allvarlig att en av parterna "får sparken" eller så gör man upp i godo och tar ett gemensamt beslut om upplösning av relationen. Eller så anpassar man sig. Man anpassar sig och anpassar sig tills man glömt bort vem man var. Anpassning ger en känsla av trygghet och säkerhet, men garanterar inte lycka.
Men det kan ibland fungera ändå om båda parter drivs av samma lust och drivkraft. Om båda parter fortfarande känner en brinnande passion, en strävan mot gemensamma mål och visioner, delar samma värderingar, stöttar och uppmuntrar varandra att utvecklas och uppfyller varandras drömmar och önskningar, så kan det också lyckas. Trots motsättningar, konflikter, tjafs och gnabb. Framförallt måste det finnas respekt, tolerans, medkänsla och kärlek parterna emellan. Vi söker ständig bekräftelse och det är den främsta beståndsdelen i förälskelsestadiet då vi solar oss i varandras glans. När det går över, upplever många att även kärleken upphört. Då måste man ut och jaga ny bekräftelse och så håller många på livet ut. Bekräftelsebehovet är enormt och ser bara ut att öka i takt med tillgången till sociala medier.
Ett förhållande ska vara en tillgång och inte en lösning. Hur funkar det egentligen i praktiken i ett förhållande? Gissar att de flesta upplever någon form av gnat, tjat, besvikelse, icke infriade löften och förväntningar, slentrian, ett sexliv som går på rutin eller ett som dött, otillfredsställelse, uppdämd ilska, lögner, svartsjuka, avundsjuka, missunnsamhet, missförstånd, missbruk, krav, sorg, rädsla, slutenhet, osäkerhet, ensamhet och grusade drömmar. Ett förhållande som suger energi, kreativitet och livsglädje. De lyckligt lottade har ett förhållande som är varmt, tryggt, stabilt, utvecklande, lustfyllt, respektfullt, förtroligt och kärleksfullt. Det finns närhet, ömhet, öppenhet och balans. Det lyckligt lottade är starka och självständiga individer som kan klara sig var och en på egen hand, men som hellre delar livet med varandra. Man trivs med varandra och har kul tillsammans.
För min egen del så finner jag så många fler skäl till att leva som singel, än i en parrelation. Jag behöver min frihet och tillgång till mitt inre jag. Jag njuter av vara självständig och oberoende. Jag väljer när jag vill ha lugn och ro, och även när jag vill ha äventyr. Visst är det slitsamt att behöva göra allting själv och att alltid ha ensamt ansvar. Men det är ännu mer slitsamt att leva i ett dåligt förhållande. Den kärlek som jag tidigare så frikostigt gav bort, kan jag nu ge till mig själv och andra i min närvaro. Den kärlek jag törstade efter från min partner, är kärlek jag har lärt mig att ge till mig själv. Att älska sig själv är viktigt för att upprätthålla tillfredsställande relationer med andra. Att älska sig själv är att ha självrespekt och det är det bästa sättet att skapa kärlek i sitt liv.
När man blivit ordentligt sårad och hjärtat krossats, så blir man försiktigare och mer rädd om sig. Man släpper inte in vem som helst igen. Men om man ger uppbyggnaden och återhämtningen tid, så kan man till slut finna att man byggt upp en ny, bättre och starkare version av sig själv. Man vet vad man vill ha och vad man inte vill ha. Man tar ingen skit!
Jag tyckte det var en så otroligt bra fråga att ställa till sig själv. Behöver jag verkligen en partner och på vilka grunder? Jag gissar att de flesta tycker att det är praktiskt, ekonomiskt och en form av status och bekvämlighet. Vi gör gärna som Ingvar Kamprad och "anställer" någon som kompenserar våra brister. En kvinna vill gärna ha en man som är händig, stark, lösningsorienterad, smart, teknisk, snäll och omhändertagande. Mannen söker oftast en kvinna som är omtänksam, varm, barnkär, huslig, ordningsam och lojal. Det kan se likadant i gayrelationer eller vänskapsrelationer. Man söker någon som kan fylla upp ett hål eller ett behov och kanske bara för att slippa vara ensam.
Det kan vara mycket praktiskt att se till dessa egenskaper om man vill bilda familj, eller när man bygger upp ett företag. Alla delar och komponenter är värdefulla.
Om var och en sköter sina tilldelade uppgifter, så flyter det oftast på ganska bra. Men om någon part inte gör det som förväntas så blir det konflikter, både i parrelationen och på jobbet. Om man inte finner på någon lösning så blir situationen så pass allvarlig att en av parterna "får sparken" eller så gör man upp i godo och tar ett gemensamt beslut om upplösning av relationen. Eller så anpassar man sig. Man anpassar sig och anpassar sig tills man glömt bort vem man var. Anpassning ger en känsla av trygghet och säkerhet, men garanterar inte lycka.
Men det kan ibland fungera ändå om båda parter drivs av samma lust och drivkraft. Om båda parter fortfarande känner en brinnande passion, en strävan mot gemensamma mål och visioner, delar samma värderingar, stöttar och uppmuntrar varandra att utvecklas och uppfyller varandras drömmar och önskningar, så kan det också lyckas. Trots motsättningar, konflikter, tjafs och gnabb. Framförallt måste det finnas respekt, tolerans, medkänsla och kärlek parterna emellan. Vi söker ständig bekräftelse och det är den främsta beståndsdelen i förälskelsestadiet då vi solar oss i varandras glans. När det går över, upplever många att även kärleken upphört. Då måste man ut och jaga ny bekräftelse och så håller många på livet ut. Bekräftelsebehovet är enormt och ser bara ut att öka i takt med tillgången till sociala medier.
Ett förhållande ska vara en tillgång och inte en lösning. Hur funkar det egentligen i praktiken i ett förhållande? Gissar att de flesta upplever någon form av gnat, tjat, besvikelse, icke infriade löften och förväntningar, slentrian, ett sexliv som går på rutin eller ett som dött, otillfredsställelse, uppdämd ilska, lögner, svartsjuka, avundsjuka, missunnsamhet, missförstånd, missbruk, krav, sorg, rädsla, slutenhet, osäkerhet, ensamhet och grusade drömmar. Ett förhållande som suger energi, kreativitet och livsglädje. De lyckligt lottade har ett förhållande som är varmt, tryggt, stabilt, utvecklande, lustfyllt, respektfullt, förtroligt och kärleksfullt. Det finns närhet, ömhet, öppenhet och balans. Det lyckligt lottade är starka och självständiga individer som kan klara sig var och en på egen hand, men som hellre delar livet med varandra. Man trivs med varandra och har kul tillsammans.
För min egen del så finner jag så många fler skäl till att leva som singel, än i en parrelation. Jag behöver min frihet och tillgång till mitt inre jag. Jag njuter av vara självständig och oberoende. Jag väljer när jag vill ha lugn och ro, och även när jag vill ha äventyr. Visst är det slitsamt att behöva göra allting själv och att alltid ha ensamt ansvar. Men det är ännu mer slitsamt att leva i ett dåligt förhållande. Den kärlek som jag tidigare så frikostigt gav bort, kan jag nu ge till mig själv och andra i min närvaro. Den kärlek jag törstade efter från min partner, är kärlek jag har lärt mig att ge till mig själv. Att älska sig själv är viktigt för att upprätthålla tillfredsställande relationer med andra. Att älska sig själv är att ha självrespekt och det är det bästa sättet att skapa kärlek i sitt liv.
När man blivit ordentligt sårad och hjärtat krossats, så blir man försiktigare och mer rädd om sig. Man släpper inte in vem som helst igen. Men om man ger uppbyggnaden och återhämtningen tid, så kan man till slut finna att man byggt upp en ny, bättre och starkare version av sig själv. Man vet vad man vill ha och vad man inte vill ha. Man tar ingen skit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar