Tänk vad vi kämpar och stretar på genom livet. Varje dag är en kamp ibland. En kamp mot klockan, mot motstånd, rädsla och krämpor. Vissa dagar är jobbigare än andra, och givetvis är vissa dagar lättare än andra.
Varje människa får sin beskärda del av både lycka och olycka, sorg och glädje.
En del får kämpa mer än andra. Vi kan se människor som rest sig från förtryck, ondska, missbruk, sjukdom och nöd. Några har lyckats lämna en trasig barndom för en lysande karriär. Andra har gått från en lysande karriär till en kamp mot sjukdom och lidande. Det är få som klarar sig hela livet utan motgångar. Man kan födas med en silversked i munnen och sluta på samhällets botten. Det finns inga garantier. Vi kan fascineras av olika livshistorier som kommer upp i ljuset och som syns i olika media. Vi kan beundra de som lyckats vända motgång till medgång, och som gjort stora förändringar och framsteg. Men det är lätt att glömma alla de som ständigt kämpar i skymundan.
Vi har nog alla känt att vi skulle vilja ge upp ibland. Nu får det vara nog med elände! Man tänker att man inte orkar mer. Men ändå så orkar man lite till och ser en strimma av ljus i tunneln. När det äntligen ser ut som att det ska bli lugnt och harmoniskt, så kommer nya problem. Och så håller det på. Vissa människor kämpar dagligen mot sjukdom, fattigdom, förtryck, dåligt självförtroende, rädsla, trötthet och tristess. De gnetar och stretar på i det tysta. Dag ut och dag in, år efter år.
Varje människa bär sin egen kamp, sorg och smärta. På ytan kan vi verka lyckliga och tillfreds, men innanför skalet så kanske det inte alls är så. Vissa har ett tunt skal, andra ett tjockare. Det är inte alltid lätt för omgivningen att avgöra. Det är därför det är så lätt att döma, bedöma och kritisera andra på felaktiga grunder. Vi är synliga för varandra men ändå osynliga. Så många sjukdomar, diagnoser och problem sitter på insidan. Vissa kämpar hela livet med att försöka dölja det och de blir också mästare på det. De osynliga vardagshjältarna som för en inre kamp och strid värre än vi kan ana och förstå. De förtjänar en medalj för att de varje dag stiger upp ur sängen och masar sig iväg till jobbet och knegar på utan att klaga.
Varje människa har sin utmaning och livsuppgift. Några tar sig till Mount Everest, men för andra är bedriften att stiga upp ur sängen varje morgon lika svår som att klättra uppför världens högsta berg. Allt är relativt. Det är svårt att värdera utan att göra det utifrån var och ens förutsättningar. Det är svårt att sätta rättvisa betyg. Rent av omöjligt.
Vi gör alla så gott vi kan. Varken mer eller mindre.
Varje människa får sin beskärda del av både lycka och olycka, sorg och glädje.
En del får kämpa mer än andra. Vi kan se människor som rest sig från förtryck, ondska, missbruk, sjukdom och nöd. Några har lyckats lämna en trasig barndom för en lysande karriär. Andra har gått från en lysande karriär till en kamp mot sjukdom och lidande. Det är få som klarar sig hela livet utan motgångar. Man kan födas med en silversked i munnen och sluta på samhällets botten. Det finns inga garantier. Vi kan fascineras av olika livshistorier som kommer upp i ljuset och som syns i olika media. Vi kan beundra de som lyckats vända motgång till medgång, och som gjort stora förändringar och framsteg. Men det är lätt att glömma alla de som ständigt kämpar i skymundan.
Vi har nog alla känt att vi skulle vilja ge upp ibland. Nu får det vara nog med elände! Man tänker att man inte orkar mer. Men ändå så orkar man lite till och ser en strimma av ljus i tunneln. När det äntligen ser ut som att det ska bli lugnt och harmoniskt, så kommer nya problem. Och så håller det på. Vissa människor kämpar dagligen mot sjukdom, fattigdom, förtryck, dåligt självförtroende, rädsla, trötthet och tristess. De gnetar och stretar på i det tysta. Dag ut och dag in, år efter år.
Varje människa bär sin egen kamp, sorg och smärta. På ytan kan vi verka lyckliga och tillfreds, men innanför skalet så kanske det inte alls är så. Vissa har ett tunt skal, andra ett tjockare. Det är inte alltid lätt för omgivningen att avgöra. Det är därför det är så lätt att döma, bedöma och kritisera andra på felaktiga grunder. Vi är synliga för varandra men ändå osynliga. Så många sjukdomar, diagnoser och problem sitter på insidan. Vissa kämpar hela livet med att försöka dölja det och de blir också mästare på det. De osynliga vardagshjältarna som för en inre kamp och strid värre än vi kan ana och förstå. De förtjänar en medalj för att de varje dag stiger upp ur sängen och masar sig iväg till jobbet och knegar på utan att klaga.
Varje människa har sin utmaning och livsuppgift. Några tar sig till Mount Everest, men för andra är bedriften att stiga upp ur sängen varje morgon lika svår som att klättra uppför världens högsta berg. Allt är relativt. Det är svårt att värdera utan att göra det utifrån var och ens förutsättningar. Det är svårt att sätta rättvisa betyg. Rent av omöjligt.
Vi gör alla så gott vi kan. Varken mer eller mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar