Högsta domstolen är vi själva..

Jag har under en tid arbetat mycket med förlåtelseprocessen, som jag anser är helt avgörande för ens lycka och framtid. Om man inte kan förlåta, kommer man att få bära bördan själv och kånka omkring med den orättfärdige på ens axlar under resten av ens liv.
Det är inte helt lätt att gå vidare när man blivit djupt sårad och kränkt. Såret vill aldrig läka helt.
Man måste ändå förstå och acceptera att det är mänskligt att fela. De flesta av oss gör så gott vi kan efter våra egna förutsättningar. Dom förutsättningarna kan se väldigt olika ut i olika människors liv. Vissa är födda med "dåliga gener",  har medfödda psykiska störningar och har kanske fått en dålig start i livet och blivit skadad av omgivningen under uppväxten.
Man måste försöka acceptera att de flesta gör det bästa de kan, efter deras egen förmåga. För om de kunde göra bättre, så skulle de också göra det. Väldigt få vill medvetet sabba för sig själv och andra. Ingen vill vara en svikare, en syndare eller en bedragare. Jag tror att alla vill bli bemötta med kärlek och respekt.
Om man ser på ett svek, en lögn eller ett brott lite djupare, så kommer man förmodligen att se att det begicks utan uppsåt att skada. Det blev fel på vägen helt enkelt, och misstag begicks.

 En gång är ingen gång, brukar man säga och menar att man kan förlåta en gång, men inte om misstaget upprepar sig. Andra gången är det ett medvetet val. Eller är det det? Nej, jag tror att man ibland ger upp för att man inte klarar bättre, och inte vågar tro på sig själv. Man ser på sig själv som misslyckad, och man kan inte förlåta sig själv. Om vi inte kan förlåta oss själva, så blir det också svårt att förlåta andra. En dålig självbild blir en självuppfyllande profetia.

 Egentligen så är det fel att skuldbelägga någon överhuvudtaget, för att man har gjort ett misstag på grund av olika omständigheter. Dessa omständigheter är oftast okända för motparten.
Vi har under hela vår uppväxt levt efter vissa regler. Regler för etik och moral har skapats av oss människor och det är också vi som dömer. Vi människor dömer oftast mycket hårdare än vad en domstol någonsin skulle göra. När det gäller rättssamhället, så har vi oftast tidsbestämda straff. Det är sällan livstid utgör livstid, utan max 18-20 år om man bor i Sverige. Men när det gäller vårt eget dömande av andra människor så kan det gälla livet igenom. Vad har vi för rätt att döma överhuvudtaget? Varför ska vi själva gå omkring och leka domare och bödlar, utan några sanna brottsunderlag? Det finns alltid förmildrande omständigheter.
Tillfället gör tjuven sägs det, och vi vet alla att man kan frestas och lockas att gå över gränsen. Om man är ensam, rädd, sjuk, svag, förtvivlad och känner sig misslyckad är det inte säkert att man orkar stå emot och göra rätt i alla lägen.
Jag har träffat så många på sista tiden som går omkring oförmögna att förlåta det som varit. Det kan handla om ett ganska nyligt svek eller något som hänt långt tillbaka i barndomen. Det är naturligt att älta och sörja en tid. Vissa saker tar längre tid att bearbeta än andra, det beror på hur pass skadad man blivit och hur stark eller svag man är i sig själv. Förlåtelse handlar inte om att ge den som svikit dig någon cred eller klapp på axeln. Det dåliga beteendet och handlingarna behöver inte accepteras eller godkännas. Det handlar bara om att försöka förlåta människan bakom, som inte kunde bättre. Den du förlåter behöver inte ens få veta att du har förlåtit, för förlåtelsen är främst inriktad på att ge dig själv frid och möjlighet att försonas med ditt förflutna. Det handlar om frigörelse och att gå vidare i sitt liv.
Man kanske inte klarar av att släppa och förlåta allt i en handvändning, utan det kan göras med små steg i taget. Till slut har det smärtsamma bleknat och det gör inte lika ont längre. Du är fri.
Livet har så mycket fint och fantastiskt att erbjuda och det ska vi inte förstöra i nuet, genom att älta det förflutna.