Häromdagen läste jag Jonna Jintons blogg där hon beskrev urkraften hon kände i att bo på landet i 20 graders kyla och elda med ved, ungefär som de flesta i Sverige gjorde för 100 år sedan.
Jag förstår precis vad hon menar och jag älskar att känna den där urkraften bubbla upp inom mig.
Alla kvinnor som fött barn vet hur den där urkraften känns när man med all sin kraft ska klämma ut en bebis genom en smal passage i kroppen. Jag minns att jag själv under min första förlossning funderade på vem det var i rummet som vrålade och skrek så hemskt..? Var det Hulken som kommit på besök? Till slut förstod jag att det var jag själv som skrek, när barnmorskan bad mig fokusera all min kraft på att krysta. Urkraften från jordens inre hade vaknat till liv inom mig.
Då jag levt som ensamstående i större delen av mitt liv, har jag varit van att ensam ha ansvaret för allt. Det har varit kämpigt många gånger, både fysiskt och mentalt. Men jag har ju varit så illa tvungen att ta mig igenom tuffa situationer och det har samtidigt blivit en triggande utmaning, Jag SKA klara det!! Och för varje utmaning man klarat desto starkare blir man. Speciellt när det handlar om ren överlevnad.
I dagens samhälle så handlar det hela tiden om utmaningar, men många gånger utmaningar som egentligen inte är livsavgörande. Vi utmanar oss själva i arbetslivet och strävar efter att göra karriär, eller vi utmanar oss på gymmet eller hos Viktväktarna. Vi skapar utmaningar, när livet i övrigt inte kräver så mycket av oss. Jag tror dock att vi ibland behöver livsviktiga utmaningar, där vi får se allvaret i vitögat och känna vittringen av verklig fara. Det gör oss bättre rustade som människor och vi får även en helt annan förståelse för andra människor i nöd.
Jag tycker synd om bortcurlade ungdomar som fått allt serverat och som aldrig fått chansen att testa sin egen styrka, kraft och uthållighet annat än på träningen eller på idrottslektionerna i skolan. När de senare går arbetslösa och samhället sviker, så blir det tufft att motivera sig och ta fram den där urkraften som man aldrig har nosat på tidigare, och inte ens känner till att den existerar och finns där i generna.
Ibland känns det skönt att traska i djupsnö i stormen, och knappt se vägen framför sig och ibland är det skönt att bära vatten från bäcken när det inte finns i kran. Jag beundrar ensamseglare som tar sig i en jolle över Atlanten och jag beundrar dem som vågar hoppa fallskärm. Jag tror de söker efter den här urkraften som finns i generna och som gör att man känner att man lever. Men framförallt beundrar jag de människor som flyr från krig och fattigdom och de som stannar kvar och kämpar till sista droppen. Jag beundrar dom som överlever svåra sjukdomar och olyckor, de som verkligen prövas av livet. Vissa får känna av den här urkraften mer än andra, och såklart är det bäst i lagom dos.
Urkraften gör oss ödmjuka och tacksamma, och vi formas helt enkelt till bättre och starkare människor. Vi blir också tryggare och det stärker självkänslan när vi blir medvetna om att vi besitter den här kraften. Yin och Yang är Universums urkrafter. Motsatserna kan inte existera utan varandra.
Jag förstår precis vad hon menar och jag älskar att känna den där urkraften bubbla upp inom mig.
Alla kvinnor som fött barn vet hur den där urkraften känns när man med all sin kraft ska klämma ut en bebis genom en smal passage i kroppen. Jag minns att jag själv under min första förlossning funderade på vem det var i rummet som vrålade och skrek så hemskt..? Var det Hulken som kommit på besök? Till slut förstod jag att det var jag själv som skrek, när barnmorskan bad mig fokusera all min kraft på att krysta. Urkraften från jordens inre hade vaknat till liv inom mig.
Då jag levt som ensamstående i större delen av mitt liv, har jag varit van att ensam ha ansvaret för allt. Det har varit kämpigt många gånger, både fysiskt och mentalt. Men jag har ju varit så illa tvungen att ta mig igenom tuffa situationer och det har samtidigt blivit en triggande utmaning, Jag SKA klara det!! Och för varje utmaning man klarat desto starkare blir man. Speciellt när det handlar om ren överlevnad.
I dagens samhälle så handlar det hela tiden om utmaningar, men många gånger utmaningar som egentligen inte är livsavgörande. Vi utmanar oss själva i arbetslivet och strävar efter att göra karriär, eller vi utmanar oss på gymmet eller hos Viktväktarna. Vi skapar utmaningar, när livet i övrigt inte kräver så mycket av oss. Jag tror dock att vi ibland behöver livsviktiga utmaningar, där vi får se allvaret i vitögat och känna vittringen av verklig fara. Det gör oss bättre rustade som människor och vi får även en helt annan förståelse för andra människor i nöd.
Jag tycker synd om bortcurlade ungdomar som fått allt serverat och som aldrig fått chansen att testa sin egen styrka, kraft och uthållighet annat än på träningen eller på idrottslektionerna i skolan. När de senare går arbetslösa och samhället sviker, så blir det tufft att motivera sig och ta fram den där urkraften som man aldrig har nosat på tidigare, och inte ens känner till att den existerar och finns där i generna.
Ibland känns det skönt att traska i djupsnö i stormen, och knappt se vägen framför sig och ibland är det skönt att bära vatten från bäcken när det inte finns i kran. Jag beundrar ensamseglare som tar sig i en jolle över Atlanten och jag beundrar dem som vågar hoppa fallskärm. Jag tror de söker efter den här urkraften som finns i generna och som gör att man känner att man lever. Men framförallt beundrar jag de människor som flyr från krig och fattigdom och de som stannar kvar och kämpar till sista droppen. Jag beundrar dom som överlever svåra sjukdomar och olyckor, de som verkligen prövas av livet. Vissa får känna av den här urkraften mer än andra, och såklart är det bäst i lagom dos.
Urkraften gör oss ödmjuka och tacksamma, och vi formas helt enkelt till bättre och starkare människor. Vi blir också tryggare och det stärker självkänslan när vi blir medvetna om att vi besitter den här kraften. Yin och Yang är Universums urkrafter. Motsatserna kan inte existera utan varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar