Så länge jag kan minnas har jag varit en motsträvare mot tiden. Högst ovilligt och trotsigt har jag inte velat följa klockan. En klocka ska inte få styra mitt liv, och ändå gör den det hela TIDEN. Jag skulle vilja gå tillbaka till den tid, då vi levde utan tideräkning, tidtagning, stämpelklockor och schemalagda dagar. På sin höjd kan jag tänka mig att följa ett solur, men helst av allt vill jag följa min biologiska klocka. Jag vill äta, sova, vila och arbeta när jag känner att det är lämpligt för min själ och organism.
Igår hade jag en vän på middag och vi diskuterade detta, eftersom vi funnit att både han och jag är verkliga tidsoptimister. Vi försökte till och med mäta våra bravader mot varandra, för att se vem av oss som var den värsta tidsoptimisten, som en tävling. Jag kanske har mött min överman, tiden får utvisa ( om vi lyckas synkronisera tiden för några framtida möten ). Vi fortsatte att diskutera detta och försökte förstå varför vi är såna. Vi kom fram till att det är en blandning av en slags protest mot att passa tider, samtidigt som vi vill utnyttja varje minut till max. Man vill ju egentligen inte komma för sent, och man vill kanske ännu hellre inte komma för tidigt, utan man vill helst komma exakt på klockslaget. Ungefär som när jag tankar bilen, så vill jag att räkneverket på displayen ska stanna på exakt 500,00 kr. Lyckas oftast inte med det heller.
Jag har kommit för sent eller i sista minuten alltjämt i mitt liv. Jag har varit sist in i flygplanet, på tåget och bussen massor av gånger. En gång hade de till och med fällt upp trappan till flygplanet och låst dörren, men jag lyckades ändå komma med. Jag har också missat att kliva av på rätt tågstation, för att jag inte varit nog förberedd eller bara disträ och försjunken i mina egna tankar. Det är inte lätt att vara tidsoptimist, för livet kan bli ganska komplicerat ibland och göra att man får ännu mindre tid att röra sig med. Det är stressande och inte precis hälsosamt. Jag försöker varje dag att planera min tid och bestämmer mig för att idag ska det bli annorlunda. Men likt förbaskat, så har jag såsat på som en zombie i ett drömlikt tillstånd eller börjat lägga energi på helt andra saker. Jag skulle kunna berätta om en mängd olika dråpliga saker som jag råkat ut för genom livet, bara för att jag inte fokuserat på tiden, och ibland inte ens på rätt dag.
Häromdagen skyndade jag med andan i halsen från jobbet för att hinna med mitt Bodybalancepass som skulle börja kl 17.20. Väl där upptäckte jag att jag var på fel ställe, eftersom Nordic har två olika träningsställen i Övik. Tjejen i receptionen upplyste mig om att jag hade 7 minuter på mig, att byta om och byta lokal någon km bort. Omöjligt till och med för en tidsoptimist. Så jag beslöt mig för att invänta nästa pass som var Cardiowalking en halvtimme senare. Väl inne i omklädningsrummet så hittade jag bara en sko i ryggsäcken! Ena skon försvunnen! Skit, vad göra nu då? Lyckligtvis kom en väninna och kollega in i omklädningsrummet samtidigt och erbjöd sina extradojor till mig. Nog för att de var typ tre nummer för stora, men vadå, man är väl ingen kärring heller ( jo just det är jag ju )! Som tur var , så skulle jag inte på ett danspass, för då hade det aldrig gått.
Så jag knöt fast skorna ordentligt och snart stod jag och kämpade på en crosstrainer som lät som en kvackande groda av någon outgrundlig anledning. Det var inte mina kippande skor som lät iallafall.
Dagen efter när jag skyndar iväg till jobbet i vanlig ordning, så hittar jag min borttappade sko inne i Arken utanför biblioteket! Helt ensam ligger den på golvet och skräpar. Vad är oddsen på det? Jag hade aldrig kunnat drömma om att hitta min sko där, lika lite som att en prins funnit den och letade efter mig! Tur att jag slapp köpa nya skor iallafall, denna fattiga januarimånad! Så nästa dag kunde jag återigen bege mig till Nordic för ett nytt pass,och återigen finna att jag gått till fel träningslokal! Vad är oddsen på det? Ganska låga i mitt fall. Denna gång hade jag 13 minuter på mig att springa en kilometer i kylan, byta om, hitta den sista träningsmattan och klämma in den på en plätt i den fullsatta lokalen, och jag hann! På sekunden! Häpp! Jag vann kampen mot tiden även denna gång! Puh!
Igår hade jag en vän på middag och vi diskuterade detta, eftersom vi funnit att både han och jag är verkliga tidsoptimister. Vi försökte till och med mäta våra bravader mot varandra, för att se vem av oss som var den värsta tidsoptimisten, som en tävling. Jag kanske har mött min överman, tiden får utvisa ( om vi lyckas synkronisera tiden för några framtida möten ). Vi fortsatte att diskutera detta och försökte förstå varför vi är såna. Vi kom fram till att det är en blandning av en slags protest mot att passa tider, samtidigt som vi vill utnyttja varje minut till max. Man vill ju egentligen inte komma för sent, och man vill kanske ännu hellre inte komma för tidigt, utan man vill helst komma exakt på klockslaget. Ungefär som när jag tankar bilen, så vill jag att räkneverket på displayen ska stanna på exakt 500,00 kr. Lyckas oftast inte med det heller.
Jag har kommit för sent eller i sista minuten alltjämt i mitt liv. Jag har varit sist in i flygplanet, på tåget och bussen massor av gånger. En gång hade de till och med fällt upp trappan till flygplanet och låst dörren, men jag lyckades ändå komma med. Jag har också missat att kliva av på rätt tågstation, för att jag inte varit nog förberedd eller bara disträ och försjunken i mina egna tankar. Det är inte lätt att vara tidsoptimist, för livet kan bli ganska komplicerat ibland och göra att man får ännu mindre tid att röra sig med. Det är stressande och inte precis hälsosamt. Jag försöker varje dag att planera min tid och bestämmer mig för att idag ska det bli annorlunda. Men likt förbaskat, så har jag såsat på som en zombie i ett drömlikt tillstånd eller börjat lägga energi på helt andra saker. Jag skulle kunna berätta om en mängd olika dråpliga saker som jag råkat ut för genom livet, bara för att jag inte fokuserat på tiden, och ibland inte ens på rätt dag.
Häromdagen skyndade jag med andan i halsen från jobbet för att hinna med mitt Bodybalancepass som skulle börja kl 17.20. Väl där upptäckte jag att jag var på fel ställe, eftersom Nordic har två olika träningsställen i Övik. Tjejen i receptionen upplyste mig om att jag hade 7 minuter på mig, att byta om och byta lokal någon km bort. Omöjligt till och med för en tidsoptimist. Så jag beslöt mig för att invänta nästa pass som var Cardiowalking en halvtimme senare. Väl inne i omklädningsrummet så hittade jag bara en sko i ryggsäcken! Ena skon försvunnen! Skit, vad göra nu då? Lyckligtvis kom en väninna och kollega in i omklädningsrummet samtidigt och erbjöd sina extradojor till mig. Nog för att de var typ tre nummer för stora, men vadå, man är väl ingen kärring heller ( jo just det är jag ju )! Som tur var , så skulle jag inte på ett danspass, för då hade det aldrig gått.
Så jag knöt fast skorna ordentligt och snart stod jag och kämpade på en crosstrainer som lät som en kvackande groda av någon outgrundlig anledning. Det var inte mina kippande skor som lät iallafall.
Dagen efter när jag skyndar iväg till jobbet i vanlig ordning, så hittar jag min borttappade sko inne i Arken utanför biblioteket! Helt ensam ligger den på golvet och skräpar. Vad är oddsen på det? Jag hade aldrig kunnat drömma om att hitta min sko där, lika lite som att en prins funnit den och letade efter mig! Tur att jag slapp köpa nya skor iallafall, denna fattiga januarimånad! Så nästa dag kunde jag återigen bege mig till Nordic för ett nytt pass,och återigen finna att jag gått till fel träningslokal! Vad är oddsen på det? Ganska låga i mitt fall. Denna gång hade jag 13 minuter på mig att springa en kilometer i kylan, byta om, hitta den sista träningsmattan och klämma in den på en plätt i den fullsatta lokalen, och jag hann! På sekunden! Häpp! Jag vann kampen mot tiden även denna gång! Puh!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar