Jag e olyckan...

Jag tycker inte om att göra fel. Jag blir så ledsen och arg på mig själv då. Ibland förbannar jag mig själv så mycket att jag blir utslagen. Belamrar mig själv med skuldkänslor och slår på mig hårt. Oftast när jag redan är trött, urlakad och dränerad på energi. Det är ju också då man lätt kan göra fel. När man inte orkar stå emot, när man tappar humöret och när man inte är tillräckligt uppmärksam.

Det är mänskligt att fela och jag kan vara ganska tolerant mot omgivningen för det mesta. Människor får göra fel och har rätt till en andra chans. Hur ska man kunna lära sig något om man inte får göra fel?  Men när man är trött och problemen hopar sig, då är det lätt att man går ner sig själv för att psyket är för utmattat. Stresshormonerna fräter på hjärnan.

Ingen vill göra fel, men alla gör det. Jag har flera gånger tappat humöret och sagt mer än jag tänkt och sagt saker jag inte menat. Jag har sårat andra och gett andra skuldkänslor. Jag har skrikit och gapat åt mina barn och betett mig omoget. Jag har missat chanser i livet, hoppat på fel tåg och kommit för sent. Jag har gått vilse, jag har haft för bråttom och jag har varit blind. Jag har varit ego och jag har varit naiv. Jag har varit korkad och förblindad.  Jag räcker inte alltid till. Jag hinner inte med.  Det gör mig ledsen och olycklig. Jag ångrar mig och vill göra om det från början och rätta till. Ibland kan man det och ibland kan man det inte. Säkert finns det fel som jag gjort som jag ännu inte erkänt eller är medveten om.

En gång när jag var 9-10 år så var jag hemma hos en kompis och råkade riva ner en teve på hennes rum för att jag snubblade på sladden. Teven gick såklart sönder och jag var helt förstörd! En teve kostade ju typ flera miljoner på den tiden! Jag började grina och gick hem. Jag visste att min kompis mamma skulle ringa hem till mina föräldrar och berätta vad som hänt och förmodligen skulle jag få betala teven med min veckopeng i resten av mitt liv. På vägen hem genom lillskogen så lade jag mig i mörkret på backen och bad till Gud om att få dö. Så ledsen var jag för att jag gjort något så fruktansvärt! Jag var också rädd för att få skäll och förbannelse av mina föräldrar. Jag vet inte hur länge jag låg där på marken i mörker och kyla, men till slut så fick jag väl nog av kölden och gick hemåt med hela världens olyckor och sorger på mina axlar. Eftersom jag idag inte riktigt minns vad som hände efter det, så var det förmodligen inte så farligt. Oftast är det ju inte det.

Även idag kan jag ibland få den där hemska känslan över mig, när jag begått ett fel. Jag vill bara sjunka genom jorden och stanna där. Men när jag fått vila och sova bra några nätter, så brukar det kännas bättre och jag kan skaka av mig det och gå vidare. I backspegeln så kanske det inte var så farligt heller. Det råkade bli en höna av en fjäder.

Imorgon blir det en bra dag!

Godnatt vänner!

Korrekturläsning..

Jag älskar att skriva och har bestämt mig för att också fokusera på detta ett tag framöver. För att få lite inspiration och kött på benen har jag också valt att börja på en liten skrivkurs. Vi får skrivuppgifter som vi ska göra dels under lektionen och dels som hemläxa. Det är nytt och utvecklande för mig.

Det är ganska enkelt att blogga och skriva rakt upp och ner om sina tankar, åsikter, erfarenheter och upplevelser. När man ska skriva böcker, romaner och noveller så måste man hitta på en historia som håller. Enklast är då att ta egna erfarenheter och det som är självupplevt med in i sina alster. Det måste ju vara trovärdigt och skrivet med en känsla som man själv har upplevt. Det går visserligen att leva sig in i vad man tror att andra upplever och känner. Men tro är att inte veta.

Det mesta som skrivs i romaner är byggt på fiction och verklighet. Författaren bygger en historia utifrån en verklig händelse och bygger sedan på med fantasi och egna tolkningar.
När jag var yngre fantiserade jag ofta ihop historier och berättelser för mig själv i mitt huvud, innan jag skulle somna. Jag berättade sagor till mig själv. Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när jag började med det. Kanske har jag alltid gjort så. Jag gör det fortfarande ibland.

Att skriva är ett sätt för mig att bearbeta saker och ting i mitt liv. Det är en slags psykoterapi. Det är också en stor frihet att skriva. Att få uttrycka sig i alla former är viktigt. Jag är tacksam att jag lever i ett land där man får uttrycka sig fritt. Vi har både yttrandefrihet och åsiktsfrihet i Sverige.

Ändå är det så svårt att skriva fritt utan att bli ifrågasatt, klandrad eller missförstådd. Det är lätt att bli feltolkad av människor som tycks känna en och tror sig kunna läsa in saker mellan raderna.
Min personlighet och mitt liv är ett brett spektra av olika upplevelser och erfarenheter och det är likadant för alla andra människor. Om man bara känner till en bråkdel av en människa är det lätt att man utgår från det lilla man vet.

Jag kan gärna ta att folk inte tycker likadant som jag. Faktum är att jag älskar oliktänkande och originalitet. Folk behöver inte alls hålla med mig. Men jag blir ledsen och upprörd när jag blir missförstådd och feltolkad. Men det är risker man får ta som författare eller konstnär. Skönheten ligger i betraktarens ögon, fulheten likaså. Man väljer att se och läsa med sina egna personliga glasögon. Det är fascinerande att se hur olika en och samma text kan uppfattas av olika människor, och även vad människor kan läsa in i abstrakt konst. Man utgår från egna personliga erfarenheter och det färgar egentligen hela ens tillvaro.

Jag hoppas att jag en dag ska våga öppna upp och skriva helt fritt, utan att behöva tänka på att det kan uppfattas felaktigt av enskilda läsare. Jag håller på och skriver en roman, som helt ofrånkomligt bygger en hel del på personliga erfarenheter och upplevelser, men det är hämmande att skriva om en karaktär där kanske en eller flera i min omgivning kan känna igen sig. De kan ju tro att jag talar om dem. Om jag hela tiden måste ta hänsyn till det, blir det ett ganska magert material att röra sig med.
Jag tror inte att någon författare vill bli begränsad på det viset.

Ibland glömmer man bort att någon kan missförstå, och då skulle man behöva en korrekturläsare som kunde granska innehållet och tala om när det är ok att publicera eller inte. Nu är det ju bara jag som kan korrekturläsa mitt eget material och jag kan i vissa fall missa och vara hemmablind. Jag har inte all tid i världen heller. Oftast skriver jag mina texter ganska fort, rakt upp och ner. Jag tycker det blir bäst när jag har ett flow och orden bara kommer. Ibland hinner jag inte med att skriva ner allt som kommer till mig. Jag är snabbare i huvudet än i fingrarna. Ibland läser jag inte ens igenom texten en extra gång innan jag publicerar. Bara tjoff så är den ute i cyberspace. Jag har alltid haft bråttom.
Så nu säger jag tjoff för denna gång, och hoppas att allt blir bra!

Trevlig helg!

Min lilla by

Tänkte berätta om min lilla by där jag bor om somrarna. Jag älskar den här lilla knasiga byn där jag har en av de vackraste utsikterna och är omgiven av de mest originella ungkarlarna. Min röda stuga med vita knutar ligger alldeles vid skogsbrynet och på tomten växer kantareller, blåbär, hallon och lingon. Ibland kan man hitta några ståtliga Karl-Johan svampar och i ogräset i rabatterna, om man letar riktigt noga, kan man hitta smultron och jordgubbar. Krusbärsbuskarna och vinbärsbuskarna är ganska magra och taniga och skulle behöva lite bördigare jord och mera omvårdnad. Får kanske lägga ut lite kogödsel. Apropå gödsel...Utedasset ligger intill gäststugan och där kan man sitta på den varma frigolitsitsen och blicka ut mot skogen och eller läsa något kul i Dassboken. Bylivet kretsar runt en camping, en hembygdsgård, en bagarstuga och en badplats.

Min närmsta granne är en stillsam äldre ungkarl som inte gör så mycket väsen av sig, förutom den gången när han sågade ner mina björkar olovandes med motorsågen. Då blev vi osams ett tag. Men nu är det glömt och överspelat och jag och Anders är åter goda grannar.  Nedanför hembygdsgården bor Börje ensam med sin katt som aldrig får gå ut i friska luften. Börje är rädd om sitt enda sällskap. Barnen förlorade han kontakten med för länge sedan och de kommer aldrig och hälsar på. Frugan är död sedan många år. Börje har fyllt några och åttio och luktar svett och försurat hudfett. Han går omkring hjulbent i sin lortiga brynja och stöttar upp sin tunga lekamen med käppen. Munnen är tandlös och pratar gärna. Läspande och småmuttrande. På gården står hans käraste och viktigaste ägodel. En epatraktor som hörs ljudligt genom hela byn när han brummar iväg för att uträtta något ärende. Något körkort har han aldrig brytt sig om att skaffa. Förr om somrarna hade han loppis på logen. Om man ville så kunde man sälja sina gamla ägodelar där mot provision. Jag sålde en del grejer där, och Börje bokförde noga alla transaktionerna i sin lilla noteringsbok, men mer än så blev det inte.  Huset är fallfärdigt och det räcker att kika in i hallen och se de staplade högarna av gamla mjölkförpackningar för inse att det är bättre att umgås utomhus. Ibland har jag följt med honom ner i hans fuktiga källare för att låna något av hans rostiga verktyg. Börje är snäll och jag gillar honom.

Ovanför Börje bor Kurt som är några och nittio och dragspelsvirtuos. Han spatserar gärna omkring i byn och håller noga koll på allt med sina falkögon. Utanför hans kåk som inte är mycket bättre än en koja, står en betryggande varningsskylt "Här vaktar grannar". Ibland får han för sig att vakta min stuga. Han väntar ibland i trädgårdsmöbeln på tomten och hälsar mig välkommen till min egen stuga. Oftast är han stupfull och jag får leda hem honom under armen och bädda ner honom på farstubron, då han vägrar kliva in i sitt unkna bedrövliga hem. Jag har varit in i hans kyffe en gång, och vill inte göra om det. Varje vår när jag återvänder till stugan brukar jag förvånas över att Kurt överlevt ännu en vinter i sin misär. Men han kommer oftast knatande uppför backen med cowboyhatten på hjässan och berättar gärna om sin avskurna pitt som läkarna tog ifrån honom och om alla fruntimmer som ändå springer bena av sig efter honom. Han visar mig också gärna stället uppe i skogen där han en gång såg en björn. Förutom att han gärna berättar sina historier och bravader, så samlar han på skräp. Han är en riktig sakletare och tigger gärna åt sig rat man tänkt slänga.
- Ska du slänga den här gamla spaden med avbrutet skaft? Den tar jag rätt på, säger han. Den kan vara bra att ha!
Ibland tar han på sig kostymen och hatten och tar bussen in till stan och spenderar frikostigt pensionen. Mopeden har han gudskelov sålt, då han inser att han varken hör eller ser ordentligt längre. I stan bjuder han folk på restaurang och spelar miljonär. Han är inget vidare på att göra affärer. Han köper en mackapär för 100 kr och säljer den sen för 50 kr.  När "finskan" kommer på besök hör man dragspelstonerna ljuda genom byn och ibland kommer de förbi hand i hand och ser så förälskade ut. Jodå, takterna sitter fortfarande i de knotiga fingrarna och kanske även i hans avhuggna apparat.

Kurt brukar varna mig för Pelle och Pelle och jag är inga såta vänner. Vi har hamnat i luven på varandra flerfaldiga gånger. Dels när han "hjälpte" och övertalade Anders att fälla träd olovandes på min tomt och stal min fina björkved och dels har det varit en rad andra incidenter. Bland annat låter han sin jakthund löpa fritt i skogen utan tillsyn. Flera gånger har hunden sprungit på min tomt och halvt skrämt ihjäl både mig och mina gäster. Hot från polis och länsstyrelse hjälper inte. Pelle påstår även att han äger kyrkans mark och har kört iväg både mig och barnen i byn från vattenbrynet där vi brukar bada och fiska. Han vill ha stället för sig själv. Trots att han är fyllda åttio, så är han i full vigör och cyklar, springer och paddlar kanot. Jag får nog dras med honom ett tag till.

Ibland är det rena rama vilda western i byn och jag skulle kunna berätta om fler uppseendeväckande händelser, men väntar till preskriptionstiden löpt ut. Trots allt är det för det allra mesta en riktig idyll där man får insupa lugn och ro. På söndagarna hålls det utegudstjänst med väckelsesång och då kan jag sitta i min trädgårdsmöbel och äta frukost och samtidigt lyssna till Lina Sandels psalmer som sjungs högtidligt i kyrkbänkarna på gräsmattan. Någon gång varje sommar är det marknad i byn och underhållning på scen. Har man tur kan man få åtnjuta barytonsång av Ronnie Sahlén och hans galande fru Laila, och har man riktig flyt så kan man också vinna "Pittsa för 2 personer" i lotteriet. Nybakat tunnbröd och hällakakor finns att köpa vid bagarstugan.
Är man sugen så kan man cykla eller promenera iväg och köpa glass i kiosken eller spela minigolf på skeva golfbanor. På badplatsen kan det bli trångt de allra varmaste sommardagarna, men på kvällen om man vill ta ett dopp, så brukar man få ha bryggan för sig själv. Vill man bada naken åker man iväg till "Pelles" lilla badvik och hoppas på att man inte blir bortkörd innan man fått på sig paltorna igen.

Bäst av allt tycker jag är att promenera i skogen. Det finns fina små skogsvägar och stigar uppför berg och genom stenbrott. I skogen är det tyst och stilla, förutom när Pelles hund kutar omkring eller när älgjakten är igång.  En fulländad dag då kommer man helskinnad tillbaka till stugan, med full svampkorg och trötta ben. Ljuvligt det då är att slänga omkull sig i soffan och kolla på någon spännande film till ljudet av en sprakande brasa i spisen. Nu är hösten här på riktigt och jag längtar redan till nästa sommar. Då ska jag bjuda in gubbarna på kalas! :-)