Tänkte berätta om min lilla by där jag bor om somrarna. Jag älskar den här lilla knasiga byn där jag har en av de vackraste utsikterna och är omgiven av de mest originella ungkarlarna. Min röda stuga med vita knutar ligger alldeles vid skogsbrynet och på tomten växer kantareller, blåbär, hallon och lingon. Ibland kan man hitta några ståtliga Karl-Johan svampar och i ogräset i rabatterna, om man letar riktigt noga, kan man hitta smultron och jordgubbar. Krusbärsbuskarna och vinbärsbuskarna är ganska magra och taniga och skulle behöva lite bördigare jord och mera omvårdnad. Får kanske lägga ut lite kogödsel. Apropå gödsel...Utedasset ligger intill gäststugan och där kan man sitta på den varma frigolitsitsen och blicka ut mot skogen och eller läsa något kul i Dassboken. Bylivet kretsar runt en camping, en hembygdsgård, en bagarstuga och en badplats.
Min närmsta granne är en stillsam äldre ungkarl som inte gör så mycket väsen av sig, förutom den gången när han sågade ner mina björkar olovandes med motorsågen. Då blev vi osams ett tag. Men nu är det glömt och överspelat och jag och Anders är åter goda grannar. Nedanför hembygdsgården bor Börje ensam med sin katt som aldrig får gå ut i friska luften. Börje är rädd om sitt enda sällskap. Barnen förlorade han kontakten med för länge sedan och de kommer aldrig och hälsar på. Frugan är död sedan många år. Börje har fyllt några och åttio och luktar svett och försurat hudfett. Han går omkring hjulbent i sin lortiga brynja och stöttar upp sin tunga lekamen med käppen. Munnen är tandlös och pratar gärna. Läspande och småmuttrande. På gården står hans käraste och viktigaste ägodel. En epatraktor som hörs ljudligt genom hela byn när han brummar iväg för att uträtta något ärende. Något körkort har han aldrig brytt sig om att skaffa. Förr om somrarna hade han loppis på logen. Om man ville så kunde man sälja sina gamla ägodelar där mot provision. Jag sålde en del grejer där, och Börje bokförde noga alla transaktionerna i sin lilla noteringsbok, men mer än så blev det inte. Huset är fallfärdigt och det räcker att kika in i hallen och se de staplade högarna av gamla mjölkförpackningar för inse att det är bättre att umgås utomhus. Ibland har jag följt med honom ner i hans fuktiga källare för att låna något av hans rostiga verktyg. Börje är snäll och jag gillar honom.
Ovanför Börje bor Kurt som är några och nittio och dragspelsvirtuos. Han spatserar gärna omkring i byn och håller noga koll på allt med sina falkögon. Utanför hans kåk som inte är mycket bättre än en koja, står en betryggande varningsskylt "Här vaktar grannar". Ibland får han för sig att vakta min stuga. Han väntar ibland i trädgårdsmöbeln på tomten och hälsar mig välkommen till min egen stuga. Oftast är han stupfull och jag får leda hem honom under armen och bädda ner honom på farstubron, då han vägrar kliva in i sitt unkna bedrövliga hem. Jag har varit in i hans kyffe en gång, och vill inte göra om det. Varje vår när jag återvänder till stugan brukar jag förvånas över att Kurt överlevt ännu en vinter i sin misär. Men han kommer oftast knatande uppför backen med cowboyhatten på hjässan och berättar gärna om sin avskurna pitt som läkarna tog ifrån honom och om alla fruntimmer som ändå springer bena av sig efter honom. Han visar mig också gärna stället uppe i skogen där han en gång såg en björn. Förutom att han gärna berättar sina historier och bravader, så samlar han på skräp. Han är en riktig sakletare och tigger gärna åt sig rat man tänkt slänga.
- Ska du slänga den här gamla spaden med avbrutet skaft? Den tar jag rätt på, säger han. Den kan vara bra att ha!
Ibland tar han på sig kostymen och hatten och tar bussen in till stan och spenderar frikostigt pensionen. Mopeden har han gudskelov sålt, då han inser att han varken hör eller ser ordentligt längre. I stan bjuder han folk på restaurang och spelar miljonär. Han är inget vidare på att göra affärer. Han köper en mackapär för 100 kr och säljer den sen för 50 kr. När "finskan" kommer på besök hör man dragspelstonerna ljuda genom byn och ibland kommer de förbi hand i hand och ser så förälskade ut. Jodå, takterna sitter fortfarande i de knotiga fingrarna och kanske även i hans avhuggna apparat.
Kurt brukar varna mig för Pelle och Pelle och jag är inga såta vänner. Vi har hamnat i luven på varandra flerfaldiga gånger. Dels när han "hjälpte" och övertalade Anders att fälla träd olovandes på min tomt och stal min fina björkved och dels har det varit en rad andra incidenter. Bland annat låter han sin jakthund löpa fritt i skogen utan tillsyn. Flera gånger har hunden sprungit på min tomt och halvt skrämt ihjäl både mig och mina gäster. Hot från polis och länsstyrelse hjälper inte. Pelle påstår även att han äger kyrkans mark och har kört iväg både mig och barnen i byn från vattenbrynet där vi brukar bada och fiska. Han vill ha stället för sig själv. Trots att han är fyllda åttio, så är han i full vigör och cyklar, springer och paddlar kanot. Jag får nog dras med honom ett tag till.
Ibland är det rena rama vilda western i byn och jag skulle kunna berätta om fler uppseendeväckande händelser, men väntar till preskriptionstiden löpt ut. Trots allt är det för det allra mesta en riktig idyll där man får insupa lugn och ro. På söndagarna hålls det utegudstjänst med väckelsesång och då kan jag sitta i min trädgårdsmöbel och äta frukost och samtidigt lyssna till Lina Sandels psalmer som sjungs högtidligt i kyrkbänkarna på gräsmattan. Någon gång varje sommar är det marknad i byn och underhållning på scen. Har man tur kan man få åtnjuta barytonsång av Ronnie Sahlén och hans galande fru Laila, och har man riktig flyt så kan man också vinna "Pittsa för 2 personer" i lotteriet. Nybakat tunnbröd och hällakakor finns att köpa vid bagarstugan.
Är man sugen så kan man cykla eller promenera iväg och köpa glass i kiosken eller spela minigolf på skeva golfbanor. På badplatsen kan det bli trångt de allra varmaste sommardagarna, men på kvällen om man vill ta ett dopp, så brukar man få ha bryggan för sig själv. Vill man bada naken åker man iväg till "Pelles" lilla badvik och hoppas på att man inte blir bortkörd innan man fått på sig paltorna igen.
Bäst av allt tycker jag är att promenera i skogen. Det finns fina små skogsvägar och stigar uppför berg och genom stenbrott. I skogen är det tyst och stilla, förutom när Pelles hund kutar omkring eller när älgjakten är igång. En fulländad dag då kommer man helskinnad tillbaka till stugan, med full svampkorg och trötta ben. Ljuvligt det då är att slänga omkull sig i soffan och kolla på någon spännande film till ljudet av en sprakande brasa i spisen. Nu är hösten här på riktigt och jag längtar redan till nästa sommar. Då ska jag bjuda in gubbarna på kalas! :-)
Min närmsta granne är en stillsam äldre ungkarl som inte gör så mycket väsen av sig, förutom den gången när han sågade ner mina björkar olovandes med motorsågen. Då blev vi osams ett tag. Men nu är det glömt och överspelat och jag och Anders är åter goda grannar. Nedanför hembygdsgården bor Börje ensam med sin katt som aldrig får gå ut i friska luften. Börje är rädd om sitt enda sällskap. Barnen förlorade han kontakten med för länge sedan och de kommer aldrig och hälsar på. Frugan är död sedan många år. Börje har fyllt några och åttio och luktar svett och försurat hudfett. Han går omkring hjulbent i sin lortiga brynja och stöttar upp sin tunga lekamen med käppen. Munnen är tandlös och pratar gärna. Läspande och småmuttrande. På gården står hans käraste och viktigaste ägodel. En epatraktor som hörs ljudligt genom hela byn när han brummar iväg för att uträtta något ärende. Något körkort har han aldrig brytt sig om att skaffa. Förr om somrarna hade han loppis på logen. Om man ville så kunde man sälja sina gamla ägodelar där mot provision. Jag sålde en del grejer där, och Börje bokförde noga alla transaktionerna i sin lilla noteringsbok, men mer än så blev det inte. Huset är fallfärdigt och det räcker att kika in i hallen och se de staplade högarna av gamla mjölkförpackningar för inse att det är bättre att umgås utomhus. Ibland har jag följt med honom ner i hans fuktiga källare för att låna något av hans rostiga verktyg. Börje är snäll och jag gillar honom.
Ovanför Börje bor Kurt som är några och nittio och dragspelsvirtuos. Han spatserar gärna omkring i byn och håller noga koll på allt med sina falkögon. Utanför hans kåk som inte är mycket bättre än en koja, står en betryggande varningsskylt "Här vaktar grannar". Ibland får han för sig att vakta min stuga. Han väntar ibland i trädgårdsmöbeln på tomten och hälsar mig välkommen till min egen stuga. Oftast är han stupfull och jag får leda hem honom under armen och bädda ner honom på farstubron, då han vägrar kliva in i sitt unkna bedrövliga hem. Jag har varit in i hans kyffe en gång, och vill inte göra om det. Varje vår när jag återvänder till stugan brukar jag förvånas över att Kurt överlevt ännu en vinter i sin misär. Men han kommer oftast knatande uppför backen med cowboyhatten på hjässan och berättar gärna om sin avskurna pitt som läkarna tog ifrån honom och om alla fruntimmer som ändå springer bena av sig efter honom. Han visar mig också gärna stället uppe i skogen där han en gång såg en björn. Förutom att han gärna berättar sina historier och bravader, så samlar han på skräp. Han är en riktig sakletare och tigger gärna åt sig rat man tänkt slänga.
- Ska du slänga den här gamla spaden med avbrutet skaft? Den tar jag rätt på, säger han. Den kan vara bra att ha!
Ibland tar han på sig kostymen och hatten och tar bussen in till stan och spenderar frikostigt pensionen. Mopeden har han gudskelov sålt, då han inser att han varken hör eller ser ordentligt längre. I stan bjuder han folk på restaurang och spelar miljonär. Han är inget vidare på att göra affärer. Han köper en mackapär för 100 kr och säljer den sen för 50 kr. När "finskan" kommer på besök hör man dragspelstonerna ljuda genom byn och ibland kommer de förbi hand i hand och ser så förälskade ut. Jodå, takterna sitter fortfarande i de knotiga fingrarna och kanske även i hans avhuggna apparat.
Kurt brukar varna mig för Pelle och Pelle och jag är inga såta vänner. Vi har hamnat i luven på varandra flerfaldiga gånger. Dels när han "hjälpte" och övertalade Anders att fälla träd olovandes på min tomt och stal min fina björkved och dels har det varit en rad andra incidenter. Bland annat låter han sin jakthund löpa fritt i skogen utan tillsyn. Flera gånger har hunden sprungit på min tomt och halvt skrämt ihjäl både mig och mina gäster. Hot från polis och länsstyrelse hjälper inte. Pelle påstår även att han äger kyrkans mark och har kört iväg både mig och barnen i byn från vattenbrynet där vi brukar bada och fiska. Han vill ha stället för sig själv. Trots att han är fyllda åttio, så är han i full vigör och cyklar, springer och paddlar kanot. Jag får nog dras med honom ett tag till.
Ibland är det rena rama vilda western i byn och jag skulle kunna berätta om fler uppseendeväckande händelser, men väntar till preskriptionstiden löpt ut. Trots allt är det för det allra mesta en riktig idyll där man får insupa lugn och ro. På söndagarna hålls det utegudstjänst med väckelsesång och då kan jag sitta i min trädgårdsmöbel och äta frukost och samtidigt lyssna till Lina Sandels psalmer som sjungs högtidligt i kyrkbänkarna på gräsmattan. Någon gång varje sommar är det marknad i byn och underhållning på scen. Har man tur kan man få åtnjuta barytonsång av Ronnie Sahlén och hans galande fru Laila, och har man riktig flyt så kan man också vinna "Pittsa för 2 personer" i lotteriet. Nybakat tunnbröd och hällakakor finns att köpa vid bagarstugan.
Är man sugen så kan man cykla eller promenera iväg och köpa glass i kiosken eller spela minigolf på skeva golfbanor. På badplatsen kan det bli trångt de allra varmaste sommardagarna, men på kvällen om man vill ta ett dopp, så brukar man få ha bryggan för sig själv. Vill man bada naken åker man iväg till "Pelles" lilla badvik och hoppas på att man inte blir bortkörd innan man fått på sig paltorna igen.
Bäst av allt tycker jag är att promenera i skogen. Det finns fina små skogsvägar och stigar uppför berg och genom stenbrott. I skogen är det tyst och stilla, förutom när Pelles hund kutar omkring eller när älgjakten är igång. En fulländad dag då kommer man helskinnad tillbaka till stugan, med full svampkorg och trötta ben. Ljuvligt det då är att slänga omkull sig i soffan och kolla på någon spännande film till ljudet av en sprakande brasa i spisen. Nu är hösten här på riktigt och jag längtar redan till nästa sommar. Då ska jag bjuda in gubbarna på kalas! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar