Jag tycker inte om att göra fel. Jag blir så ledsen och arg på mig själv då. Ibland förbannar jag mig själv så mycket att jag blir utslagen. Belamrar mig själv med skuldkänslor och slår på mig hårt. Oftast när jag redan är trött, urlakad och dränerad på energi. Det är ju också då man lätt kan göra fel. När man inte orkar stå emot, när man tappar humöret och när man inte är tillräckligt uppmärksam.
Det är mänskligt att fela och jag kan vara ganska tolerant mot omgivningen för det mesta. Människor får göra fel och har rätt till en andra chans. Hur ska man kunna lära sig något om man inte får göra fel? Men när man är trött och problemen hopar sig, då är det lätt att man går ner sig själv för att psyket är för utmattat. Stresshormonerna fräter på hjärnan.
Ingen vill göra fel, men alla gör det. Jag har flera gånger tappat humöret och sagt mer än jag tänkt och sagt saker jag inte menat. Jag har sårat andra och gett andra skuldkänslor. Jag har skrikit och gapat åt mina barn och betett mig omoget. Jag har missat chanser i livet, hoppat på fel tåg och kommit för sent. Jag har gått vilse, jag har haft för bråttom och jag har varit blind. Jag har varit ego och jag har varit naiv. Jag har varit korkad och förblindad. Jag räcker inte alltid till. Jag hinner inte med. Det gör mig ledsen och olycklig. Jag ångrar mig och vill göra om det från början och rätta till. Ibland kan man det och ibland kan man det inte. Säkert finns det fel som jag gjort som jag ännu inte erkänt eller är medveten om.
En gång när jag var 9-10 år så var jag hemma hos en kompis och råkade riva ner en teve på hennes rum för att jag snubblade på sladden. Teven gick såklart sönder och jag var helt förstörd! En teve kostade ju typ flera miljoner på den tiden! Jag började grina och gick hem. Jag visste att min kompis mamma skulle ringa hem till mina föräldrar och berätta vad som hänt och förmodligen skulle jag få betala teven med min veckopeng i resten av mitt liv. På vägen hem genom lillskogen så lade jag mig i mörkret på backen och bad till Gud om att få dö. Så ledsen var jag för att jag gjort något så fruktansvärt! Jag var också rädd för att få skäll och förbannelse av mina föräldrar. Jag vet inte hur länge jag låg där på marken i mörker och kyla, men till slut så fick jag väl nog av kölden och gick hemåt med hela världens olyckor och sorger på mina axlar. Eftersom jag idag inte riktigt minns vad som hände efter det, så var det förmodligen inte så farligt. Oftast är det ju inte det.
Även idag kan jag ibland få den där hemska känslan över mig, när jag begått ett fel. Jag vill bara sjunka genom jorden och stanna där. Men när jag fått vila och sova bra några nätter, så brukar det kännas bättre och jag kan skaka av mig det och gå vidare. I backspegeln så kanske det inte var så farligt heller. Det råkade bli en höna av en fjäder.
Imorgon blir det en bra dag!
Godnatt vänner!
Det är mänskligt att fela och jag kan vara ganska tolerant mot omgivningen för det mesta. Människor får göra fel och har rätt till en andra chans. Hur ska man kunna lära sig något om man inte får göra fel? Men när man är trött och problemen hopar sig, då är det lätt att man går ner sig själv för att psyket är för utmattat. Stresshormonerna fräter på hjärnan.
Ingen vill göra fel, men alla gör det. Jag har flera gånger tappat humöret och sagt mer än jag tänkt och sagt saker jag inte menat. Jag har sårat andra och gett andra skuldkänslor. Jag har skrikit och gapat åt mina barn och betett mig omoget. Jag har missat chanser i livet, hoppat på fel tåg och kommit för sent. Jag har gått vilse, jag har haft för bråttom och jag har varit blind. Jag har varit ego och jag har varit naiv. Jag har varit korkad och förblindad. Jag räcker inte alltid till. Jag hinner inte med. Det gör mig ledsen och olycklig. Jag ångrar mig och vill göra om det från början och rätta till. Ibland kan man det och ibland kan man det inte. Säkert finns det fel som jag gjort som jag ännu inte erkänt eller är medveten om.
En gång när jag var 9-10 år så var jag hemma hos en kompis och råkade riva ner en teve på hennes rum för att jag snubblade på sladden. Teven gick såklart sönder och jag var helt förstörd! En teve kostade ju typ flera miljoner på den tiden! Jag började grina och gick hem. Jag visste att min kompis mamma skulle ringa hem till mina föräldrar och berätta vad som hänt och förmodligen skulle jag få betala teven med min veckopeng i resten av mitt liv. På vägen hem genom lillskogen så lade jag mig i mörkret på backen och bad till Gud om att få dö. Så ledsen var jag för att jag gjort något så fruktansvärt! Jag var också rädd för att få skäll och förbannelse av mina föräldrar. Jag vet inte hur länge jag låg där på marken i mörker och kyla, men till slut så fick jag väl nog av kölden och gick hemåt med hela världens olyckor och sorger på mina axlar. Eftersom jag idag inte riktigt minns vad som hände efter det, så var det förmodligen inte så farligt. Oftast är det ju inte det.
Även idag kan jag ibland få den där hemska känslan över mig, när jag begått ett fel. Jag vill bara sjunka genom jorden och stanna där. Men när jag fått vila och sova bra några nätter, så brukar det kännas bättre och jag kan skaka av mig det och gå vidare. I backspegeln så kanske det inte var så farligt heller. Det råkade bli en höna av en fjäder.
Imorgon blir det en bra dag!
Godnatt vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar