På ställen där man sover blott en gång - Resminnen del 2

 Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

 Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

 Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

 På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

 Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

 Den här dikten av Karin Boye har följt mig genom livet. Den säger så mycket om mitt eget förhållningssätt till resor. Det är äventyren och strapatserna man minns. Det är alla möten med främmande kulturer. Det är möten med nya människor som man aldrig annars skulle möta på hemmaplan. Många av mina vänner säger att det viktigaste på resan är hotellet. Dom planerar långt i förväg och jämför noga hotellen mot varandra. Och om dom hittat ett bra ställe bor dom gärna där, om och om igen. Jag kan förstå att det är både bekvämt och tryggt att resa på det sättet, men för mig försvinner spänningen och en del av tjusningen. Jag bokar väldigt sällan en charterresa och gör jag det så bokar jag ospecificerat boende, vilket innebär att jag blir utplacerad på det hotell som finns tillgängligt. Ibland kan man hamna på lopphotell, men för det mesta brukar resebyrån erbjuda ett långt bättre alternativ. Ibland det bästa dom har, för att man ska boka med dom igen. Men för det mesta köper jag en reguljär flygbiljett och bokar boende eftervägs. Det brukar vara skönt att ha de första nätterna inbokade i förväg, men sen kan man välja hotell på plats. Då kan man se hur det ser ut i verkligheten och få en känsla om man kommer att trivas där. Sen har man möjlighet att resa runt och förflytta sig eftersom. Det brukar för det mesta lösa sig mycket bra och man hittar lätt pittoreska ställen som inga vanliga charterturister har tillgång till. Men man kan aldrig vara helt säker på att det löser sig på plats.

En vinter i början av 90-talet, var jag och luffade omkring med min dåvarande sambo i Malaysia. Vi bestämde oss för att fira julen på Pangkor Island, en ö som vi hade hört mycket gott om och dit många luffande resenärer reste. På julaftons morgon klev vi iland på ön och började genast att leta efter boende. Det fanns många guesthouse och pensionat längs med bygatan, men vi blev snart varse att allt var fullbokat. På många ställen fanns uppsatta skyltar med ordet ”Fullbokat” och där vi frågade möttes vi bara av ruskande huvuden som sa att hela ön var fullbokad. Dom förklarade för oss att det faktiskt var jul och att allt var förbokat sedan länge. Blickarna vi möttes av sa att dom tyckte att vi var dumma i huvudet. Vad skulle vi göra nu? Det gick inga fler färjor tillbaka den dagen, och inte heller nästa dag. Vi gick tillbaka till ett av ställena och bad enträget om hjälp att få tak över huvudet. – Vi kan ta vad som helst, tjatade vi desperata. – Ok, sa föreståndaren till slut….”we have a spare room”. Det visade sig att de hade ett sunkigt förrådsrum till oss. Ett kalt rum med betongväggar och betonggolv. På golvet låg en skitig möglig madrass. Villkoret för att vi skulle få bo där var också att vi deltog på den planerade julmiddan på ställets restaurang. Vi bara accepterade och förbetalade kostnaden utan knussel. Vi hade inget annat val. Nu hade vi i alla fall tak över huvudet och ett ställe att låsa in våra ryggsäckar. Det blev därefter två mycket sena nätter med partajande för ingen av oss ville gå i säng i det hemska rummet, förrän vi stupade. Så fort första färjan gick tillbaka till fastlandet var vi ombord. Aldrig mer julfirande på Pangkor Island!

Vid ett annat tillfälle befann jag mig i Bulgarien för att träffa min sambo som hade permis som FN-soldat i Makedonien. Vi hade stämt träff i Sunny Beach vid Svarta havskusten. Efter ett några dagar i Bulgarien fortsatte vi med en buss till Istanbul. Vi ville passa på att se den fascinerande staden, när vi ändå var så pass nära. Efter några spännande dagar i Istanbul, vilket förtjänar en egen historia, så reste vi så åter mot Bulgarien varifrån vi skulle ta oss vidare till Sverige respektive Makedonien. Vi fick lift med en buss som var på väg till Rumänien. Bussen var fullsatt med rumänska unga män som varit i Turkiet och jobbat ihop lite extra pengar. Dom var glada och firade att dom avslutat sina jobb och äntligen skulle få resa hem. Dom hade stora kassar fullproppade med turkiska godsaker och presenter som de skulle ta med sig hem till sina familjer. Alla skrattade och var glada. Dom bjöd oss generöst på öl och turkiska sötsaker. Vi proppade munnen full med turkisk baklava och sköljde ner med inhemsk pilsner.  Vi kunde inte kommunicera så värst bra. Vi förstod inte varandras språk och ingen talade engelska. Men vi hade ändå mycket trevligt ombord på den skraltiga bussen. Alla visade passen för varandra och skrattade åt varandras passfoton. Rumänerna sjöng sånger och vi försökte hänga med så gott vi kunde. Jag, förutom en äldre muslimsk kvinna var de enda damerna ombord på bussen som saknade toalett. Då öldrickandet var konstant så blev det otaliga kisspauser. Männen kunde lätt ställa sig vid diket med ryggen mot bussen, men det var värre för oss kvinnor. Vi fick vackert vänta tills alla männen uträttat sina behov innan vi kunde gå utanför bussen. Vi försökte skyla oss så gott det gick utan att visa våra nakna ändor. Den muslimska kvinnan i sin stora svarta särk hade det betydligt enklare än jag i mina korta shorts. Nåväl det gick bra och ingen verkade heller bry sig. Männen i bussen hade fullt upp med att dricka öl och berätta historier för varandra.

Mitt i natten kom vi till den bulgariska gränsen där gränspolisen stoppade oss. Alla pass samlades in och snart fick vi veta att jag och min sambo inte kunde resa in i landet för att vi saknade visum! Hjälp! Vad skulle vi nu göra? Vi hade ju fått ett visum beviljat till Bulgarien sedan tidigare. Men vad vi inte tänkt på var att det visumet upphörde då vi lämnade Bulgarien och åkte till Turkiet. Ett nytt visum krävdes och det var omöjligt att få på plats. Vi fick panik, men busschauffören tog oss åt sidan och frågade tyst om vi hade några amerikanska dollar. Vi hade en 10-dollars sedel. – Ok, lämna fram den då till polisen bakom disken, sa busschauffören och vi tittade tvekande på varandra. Skulle vi försöka muta gränspolisen? Vad riskerade vi då? Kunde vi få ännu större problem? Men vi bestämde oss för att chansa och smög nervöst in dollarsedeln genom hålet i luckan. Polisen tittade barskt på oss för en sekund som verkade som en evighet, varpå han sedan smackade varsin stämpel i passet och vi kunde resa vidare! Oj, oj vi hade alltså mutat oss in i Bulgarien! Wow!

Vi åkte vidare. Efter ytterligare någon timme på bussen stannade den plötsligt mitt ute på landsvägen. Chauffören skrek ”Burgas” och alla vände sina blickar mot oss. Vi hade nämligen bett chauffören att släppa av oss i Burgas. Nu var vi tydligen framme, fastän vi knappt såg ett gatlyse och det var becksvart ute. Chauffören försökte förklara att han råkat glömma att släppa av oss när vi passerade genom staden och bad oss knalla tillbaka på landsvägen. Vi tog trötta våra ryggsäckar och gav oss ut i den fuktiga nattluften, medan bussen fortsatte mot Rumänien och alla passagerarna vinkade adjö genom fönstren. Efter någon halvtimme till fots var vi framme i Burgas och försökte hitta ett hotell. Vi kom fram till ett större sådant och möttes av en sur nattportier som erbjöd oss ett rum för en hutlös summa. Vi tackade nej och gick ut och satte oss på en bänk och bestämde oss för att sitta där och invänta soluppgången.

Då stannade plötsligt en bil bredvid oss och erbjöd oss skjuts till ett billigare boende. Vi tvekade och tänkte att vi kunde bli både rånade och styckmördade, men av någon outgrundlig anledning satte vi oss ändå i bilen med två främmande män i framsätet. Dom körde oss till ett riktigt ghetto och vi kände oss inte precis mindre oroliga. Vi kom fram till ett höghus och började gå flera trappor upp i huset. Hissen funkade inte, allt var smutsigt och nergånget. Vi förväntade oss det värsta. På sjunde eller kanske femte våningen, så ringde vi på en lägenhetsdörr och en äldre tant i nattsärk öppnade. Hon tog glatt emot oss och visade oss in i hennes trånga lilla lägenhet. Hon ursäktade sig medan hon renbäddade den enda sängen som fanns i lägenheten. Här skulle vi nattgäster få sova. Själv la hon sig på en smal brits ute i det lilla köket. Vi hade fått ett överenskommet pris och vi lämnade över 10 dollar till tanten. 10 dollar verkade lösa det mesta i det här landet. Tanten blev överlycklig över tillskottet i kassan och kysste oss på båda kinder. Morgonen därpå vaknade vi utvilade och tanten väntade med frukost i köket. Vi fikade och försökte samtala. Det gick sådär. Det enda vi kunde säga var ”-da da….dobre dobre”. Innan vi lämnade så fick vi ytterligare pussar och kramar. Vi var glada och nöjda över att ha blivit härbärgerade i ett främmande hem där vi blev överösta med vänlighet. Den upplevelsen kan inte mäta sig med något annat lyxhotell i världen.

Jag och samma nämnde sambo har bott på många andra spännande platser. En gång på ett flotell i Thailand, det vill säga i en halvt flytande hydda som står på pålar ute i en flod. På mornarna vaknade vi av att både råttor och sängloppor varit på besök i rummet. Råttorna hade ätit upp vår frukt, och lopporna hade ätit på våra ben.  Och en morgon vaknade vi av att hyddan var till hälften under vatten. Då fick vi nog och checkade ut. Efterföljande natt sov vi under en öppen stjärnklar natthimmel ombord på en flotte och lät ljudet från djungeln vid sidan av floden vagga oss till sömns.  Det är en upplevelse som man aldrig glömmer.

Vi fortsatte vår resa i norra Thailand och en natt sov vi hos en fattig familj på gränsen till Burma. Vi blev inkvarterade i en stolphydda med stora skräckinjagande ormskinn uppspända på väggen. Ja, det finns såna ormar där blev vi upplysta om, och det gjorde det inte så lätt att somna. Varken riktig toa, dusch eller elektricitet fanns tillgängligt.  Morgonduschen bestod av ett stort oljefat fyllt med regnvatten och en skopa för att hälla vattnet över sig. Toaletten var ett hål i marken. Så här lever en stor del av världens befolkning och får oss att inse att vi är mycket priviligierade hemma i Sverige och lever ett liv i lyx jämfört med dom här människorna.

Men nu lämnar vi Thailand och åker vidare till Gambia.

För ungefär 10 år sedan landade jag i Gambias huvudstad Banjul för första gången. Med mig hade jag två av mina tre barn. Vi hade bokat en enkel hydda direkt på stranden långt bort från alla andra vanliga turistställen. Vi blir hämtade på flygplatsen av en förbokad chaufför som heter Buba. Det är sen kväll och mörkt. Solen har gått ner för flera timmar sedan. Vi märker att vi åker längre och längre bort från civilisationen. Asfaltsvägarna byts ut mot grusvägar och gatubelysningen upphör. Vi börjar fundera på vart vi är på väg egentligen? Sista biten verkar vi köra i en otillgänglig terräng. Bilen kränger fram och tillbaka åt alla håll och kanter. Det är becksvart ute och vi ser ingenting. Till slut stannar bilen och vi blir uppmanade att kliva ut och ta vårt bagage. En liten krokig gubbe tar emot oss och går framför oss med en lykta till den lilla hyddan där vi ska bo. Vi ser knappt var vi befinner oss. Han låser upp dörren och lämnar oss själva med den lilla lyktan. Vi försöker se oss omkring i rummet och hittar några sängar. Lägger omkull oss och försöker sova. Utanför hörs ljudet av havets vågor och läten från okända djur i den mörka natten. Vi känner en svag bris genom rummet. Det finns inga riktiga fönster med fönsterglas, bara myggnät. Naturlig aircondition. Men vi somnar snart i vår lilla afrikanska lerhydda.             

När vi vaknar på morgonen är det ljust i rummet och jag ser mig omkring. Stora spindlar på väggarna och några enstaka små ödlor, så kallade geckos. Efter alla år av resande runt om i världen är jag inte längre rädd för varken ödlor, råttor eller kackerlackor. Jag tycker inte dom är speciellt trevliga, men jag blir heller inte skräckslagen. Men spindlar tycker jag är desto obehagligare. Speciellt i främmande länder då dom faktiskt kan vara giftiga och livsfarliga. Dom här spindlarna i Gambia verkar finnas överallt och vi vänjer oss snabbt vid dom och hakar inte upp oss.  Utanför vår hydda direkt på stranden vajar palmerna och den milslånga sandstranden utanför har vi helt för oss själva. Uppe i träden finns trädkojor där vi är välkomna att sova på natten. Trots att det var lockande slutade det ändå med att vi sov alla våra nätter i den lilla hyddan tillsammans med spindlarna. Vi trivdes väldigt bra på det här enkla stället där barnen levde på kycklingmackor medan mamman testade olika heta afrikanska grytor.

Efter en vecka där med fantastiska upplevelser, så hade jag bokat de sista nätterna på ett lyxhotell, ett Sheratonhotell. Jag ville visa barnen kontrasterna och trodde att dom skulle uppskatta lite lyx och flärd. Men ack vad jag bedrog mig. Vi checkade in på det gigantiska hotellet där vi blev körda i en liten golfbil till vårt rum. Runt den stora vackra poolen låg fullt påklädda äldre dollarturister på solsängarna. Inte en enda människa i själva poolen. Allt kändes stelt och konstlat. Vi kände direkt att vi inte passade in här och barnen längtade tillbaka till den spartanska strandhyddan. Tur i oturen var det ändå att vi tagit in på ett stort och lyxigt hotellrum då jag drabbades av magsjuka, så kallad Banjul Belly som det heter i Gambia. Medan jag låg utslagen inne på toaletten kunde barnen ligga i sina breda hotellsängar och zappa runt mellan hundratalet olika tv-kanaler. Jag hade skrutit för barnen att jag hade stålmage när de avrådde mig från att dricka yoghurten jag blev bjuden på vid ett politiskt möte ute i bushen. Det straffade sig ordentligt. Mjölkprodukter ska man akta sig för på många ställen runt om i världen, speciellt opastöriserade sådana. Trots min värkande Banjul Belly åkte vi på en safari till Senegal. Jag kunde inte njuta speciellt av färden ute i vildmarken där vi mötte noshörningar, giraffer och andra vilda djur. Jag bara knep ihop alla kroppens öppningar medan vi skumpade omkring på djungeljeepen. Min Banjul belly hindrade mig inte heller från en dansuppvisning i en by där vi turister blev uppbjudna till äkta afrikansk dans. Hela byns invånare iakttog oss nyfiket och skrattade glatt åt våra danskonster. Jag såg nog extra rolig ut som inte riktigt vågade släppa loss ordentligt av rädsla av att släppa mig allt för mycket.

En annan extraordinär upplevelse i Gambia, var när vi red på krokodiler! Nu tror ni säkert att jag hittar på, men det är faktiskt sant. I Gambia finns en krokodilpark där krokodiler vandrar fritt bland människor. Det finns inga murar eller stängsel. Anledningen till detta är att krokodilerna ständigt matas och aldrig går omkring hungriga. Dessa krokodiler är dessutom uppfödda på fisk, och har inget begär efter människor. Åtminstone var det vad vi blev informerade om när vi tveksamt närmade oss krokodilerna tillsammans med guiden. Jag frågade om det aldrig hänt någon olycka, men guiden svarade att det hade det aldrig gjort. Men om det hade gjort det, så skulle han väl aldrig ha berättat det. Vi blir i alla fall erbjudna att träffa parkens mest populära krokodil. Han var väldigt stor och väldigt gammal och hette George. Vi blir alla erbjudna att sitta på krokodilens rygg för att ta foton. Ja, jag sätter mig faktiskt och ler glatt mot kameran. George ligger helt stilla och går inte iväg med mig. Han är nog ganska trött på alla turister skulle jag tro. Även om det var en spännande upplevelse, så var vi nog alla ganska lättade att lämna parken med livet i behåll.

Ja, det här var ett axplock av mina resor och äventyr. Jag fortsätter i alla fall att planera för nya resor och äventyr, och hoppas att världen snart öppnar upp igen och ger mig den frihet som jag längtar efter.