Resminnen del 1

 

Jag är en person som älskar att resa och upptäcka världen. Jag formligen lever för resor och äventyr. Det har funnits i mig ända sen barnsben. Intresset tog verkligen fart när jag sett min första biofilm, nämligen ”Pippi Långstrump på de 7 haven”. Åh, vad jag önskade att få följa med Pippi, leva sjörövarliv och se Söderhavet.

Nu när jag har några år kvar till pensionen så kan jag konstatera att jag rest i stora delar av världen och sett många fantastiska platser. Och det finns massor av platser kvar på min önskelista. Idag är jag fri och obunden och skulle kunna avverka en hel del platser på denna lista, men nu har allt blivit så mycket svårare på grund av den eländiga pandemin. Friheten har begränsats avsevärt och längtan inom mig är obeskrivlig. Längtan är starkast efter min dotter i Australien som jag inte kunnat träffa på över 2 år. Australien håller fortfarande sina gränser stängda och det är i skrivandets stund ovisst när dom öppnas igen, åtminstone i Western Australia där min dotter bor.  Just nu lever jag på mina resminnen och dom dyker ständigt upp i mitt huvud.

Många har frågat mig om jag varit med om några incidenter när jag varit ute och rest ensam ute i stora världen. Många har också frågat hur jag vågar ge mig ut på egen hand. Det är klart att jag själv varit lite orolig ibland, men min äventyrslust och nyfikenhet har alltid övertaget. Och jag har klarat mig bra, bortsett från smärre fadäser, som senare bara blivit roliga minnen. Ett flertal gånger har mitt bagage hamnat på villovägar och min resväska har rest betydligt längre än jag själv. Otaliga är dom gånger då jag eller någon i mitt ressällskap glömt eller förlagt något. Glömda pass, glömda kreditkort, glömda kameror, ryggsäckar och plånböcker och jag tänkte berätta om några sådana incidenter.

Jag var blott 16 år och min pojkvän 19 år, när vi bestämde oss för att testa om man kunde köpa en sista minuten-resa direkt från Arlanda. Vi hade skollov en vecka och ville passa på och se om det var möjligt att få en resa för en spottstyver. Vi hade tur och blev erbjuden en tvåveckorsresa till Malta för bara några hundralappar. Kruxet var att avgången var bara en timme senare!  Men vi tackade ja utan att tveka. Jag ringde hem från en telefonkiosk och bad mamma fixa ledigt ytterligare en vecka från skolan och sen sprang vi till check-in med bara ett handbagage. Incheckningspersonalen stirrade på oss och frågade om vi inte hade något bagage för en två veckor lång resa. Men vi hade tandborste och baddräkt i handbagaget så det skulle ordna sig! Vi hade inte ens någon aning vart Malta låg, och fick be flygvärdinnan peka ut destinationen på en karta. Dagen efter ankomsten gav vi oss ut för att utforska ön. Vi hoppade på en lokalbuss med ett gäng malteser. Min pojkvän Anders hade alla våra pengar i sin plånbok i bakfickan. Det var inte mycket pengar och egentligen bara anpassat för att vara borta en vecka, och vi skulle ju vara borta i 2 veckor. Det var kontanter som gällde och kreditkort fanns inte på den tiden. Precis innan vi steg av lokalbussen i Valetta, knackade en farbror mig på axeln och sträckte över Anders plånbok! Tydligen hade han glömt den på sätet. Jag tog tacksamt emot plånboken och stoppade den i handväskan. Anders var redan utanför bussen och märkte ingenting. Jag låtsades som om att inget hade hänt, och vi fortsatte vidare och flanerade runt i de historiska delarna av Valetta, Maltas huvudstad. Vi fascinerades av de vackra och gamla byggnaderna i gamla stan och satte oss slutligen på ett café för att köpa en glass. Anders sträckte sig efter plånboken i bakfickan och fann ingen! Jag såg paniken i hans ögon. Efter att ha hållit honom på ett smärtsamt halster några sekunder så halade jag slutligen fram plånboken ur handväskan och han kunde andas ut. Vad hade vi gjort annars? Utan kreditkort, utan mobiltelefoner och utan allt. Nåväl, det hade säkert löst sig på ett eller annat sätt det också. Det gör ju oftast det.

Flera år senare, när mina söner var i 10-11 års åldern så reste vi en gång till Paris tillsammans för att utforska den fantastiska franska huvudstaden och samtidigt även besöka Disneyland i Paris. Efter en första natt på ett hotell nära Charles de Gaulle, den största flygplatsen i Paris, så tog vi tåget vidare till Disneyland. Vi hoppade nog på det långsammaste tåget som stannade på varenda station och det tog en evighet att ta sig till Disneyland. Väl ombord på tåget upptäckte jag att jag saknade min mobiltelefon. Det slog mig att jag lagt den på laddning på golvet i hotellrummet bakom en mörkläggningsgardin, och där hade den blivit kvar. Panik uppstod! Jag måste ju ha min telefon! Även fast det på den tiden inte fanns smartphones som innehåller hela ens liv, så var det ändå viktigt att få tag på mobilen. Så när vi kom till det nya hotellet på Disneyland, bad jag att få låna telefonen och ringa till föregående hotell. Jag förklarade min belägenhet och de bad att få återkomma när de hittat telefonen. Senare samma kväll fick jag ett meddelande från receptionen på hotellet att min mobiltelefon fanns att hämta en trappa ner! Åh herregud så glad jag blev! En hotellanställd på föregående hotell hade gjort sig omaket att leverera min telefon som en service och helt utan kostnad! Snacka om service! Jag skrev sedan ett vykort och tackade hotellet av hela mitt hjärta. Vi kunde fortsätta och utforska stadens sevärdheter inklusive Eiffeltornet utan bekymmer!   

Vid ett annat tillfälle befinner jag mig på Grönland med en kompis. Det är sommar på Grönland och inte så värst kallt. Vi hade rest omkring lite på Grönland och tillbringade nu vår sista dag i Söndre Strömfjord, eller Kangerlussaq som staden heter på grönländska. Det är en gudsförgäten liten håla som i princip bara rymmer en flygplats, en korvmoj, och några baracker där dom få invånarna bor. För att fördriva tiden innan flyget ska gå tillbaka till Sverige på kvällen, bestämmer vi oss för att hyra ett par mopeder och se oss omkring. Otroligt nog så finns det mopeder att hyra. I den här hålan så finns det en väg åt alla väderstreck, fyra vägar som alla leder till en återvändsgränd. Det går inte att åka vidare till någon annan håla. Söndre Strömfjord omges av stora glaciärer. Åtminstone var det så när vi var där. Idag smälter ju glaciärerna i en rasande fart, så kanske är det inte så mycket kvar av glaciärerna där nu.  Vi sätter oss på mopparna och ger oss ut i vildmarken. Naturen är mycket karg. Det finns varken skog eller byggnader. Då och då ser vi myskoxar och vi gasar på ordentligt så att dom inte ska hinna ifatt oss. Vi är inte så vana vid myskoxar och vet inte vad dom kan ta sig till. Till slut kommer vi fram till ett berg och bestämmer oss för att knalla upp till toppen. Vi lämnar mopederna och ger oss iväg till fots. Det blir en fin tur. Solen skiner och vi kan se långt ut i horisonten från toppen och skymta alla glaciärer som omger oss. När det blir dags att bege oss tillbaka mot flygplatsen och vårt avgående flyg, så sätter vi oss på mopederna igen. Det är bara det att min väninnas moped inte vill starta. Hur vi än gör så lyckas vi inte få igång den. Mopederna är pyttesmå och det går inte att åka båda två på en moppe. Vi bestämmer att jag själv ska åka tillbaka för att hämta hjälp. Det börjar bli bråttom om vi ska hinna med flyget! Så jag lämnar min väninna och lovar att komma tillbaka. Jag kör så fort jag bara kan och hoppas att jag inte ska lyckas köra vilse eller möta arga myskoxar.  Snart är jag framme vid flygplatsen och förklarar vår belägenhet för mopeduthyraren. Han har aldrig tidigare varit med om att hans mopeder har strejkat och undrar vad vi har gjort egentligen? Han visar mig upp i hans pick-up och jag guidar honom tillbaka till min strandsatta väninna. Vi hinner nätt och jämt tillbaka till flygets avgång och vi kan andas ut. Det hade inte varit kul om vi tvingats vara kvar i den där hålan. 

Och nu åker vi vidare från Grönland till Arktis och Spetsbergen. Jag på väg till Svalbard tillsammans med min syster och hennes man. Vi reser från Stockholm via Oslo, där vi måste checka om vårt bagage för att resa vidare mot Spetsbergen och Longyearbyen. När vi landar på Gardemoen och ska lämna kabinen så börjar det plötsligt lukta bajs. Alla håller för näsan och undrar vad som har hänt. Vi gissar att någon toalett ombord har gått sönder. Vi kommer ut i ankomsthallen och närmar oss bagageutlämningen. När vi står vid bagagebandet känner vi åter bajslukten, och när våra väskor kommer seglande på rullbandet så är stanken extra påtaglig. Vi tar våra väskor och märker att det är från dom bajslukten kommer. Vi fattar ingenting! Vi har packat väskorna själva och vet vad vi har packat. Vi vänder oss till servicedisken på plats och klagar. Något måste ha hänt ombord på flyget. Det visar sig så småningom att några passagerare från Egypten fraktat med sig durianfrukter. Durian är en sån frukt som när man öppnar den så luktar det verkligen bajs och ruttna ägg. Dessa frukter hade följt med i bagageutrymmet och gått sönder. Fruktsaften hade runnit ut och över våra väskor. Vi var olyckliga. Vi skulle tillbringa några dagar på Svalbard och hade inga extra kläder med oss. Vi ville inte gå omkring och lukta bajs. Det enda vi blev erbjudna var en voucher för kemtvätt i Longyearbyen. Vi var tveksamma att det ens fanns någon kemtvätt i Longyearbyen på Svalbard, men det var ändå det enda dom kunde erbjuda. Väl framme på hotellet så visade det sig att våra farhågor besannats. Det fanns ingen kemtvätt. Dock var stanken inte lika påtaglig när vi kom fram och efter lite vädring, så gick det ändå att använda våran medhavda packning utan problem. Så det löste sig till slut och vi slapp gå omkring och skämmas.

Jag läste en artikel för något år sen där en galleria i Stockholm fick utrymmas. Det luktade så konstigt att man tillkallade både polis och räddningstjänst. Gallerian utrymdes och alla fick lämna platsen, medan räddningstjänsten försökte lokalisera doften. Det visade sig till slut att lukten kom från en durianfrukt som en anställd tagit med sig till jobbet! Så vad du än gör ta inte med dig en durian i matlådan om du inte vill orsaka kalabalik! Jag tror inte heller surströmming gör dig så populär på arbetsplatsen. Åtminstone inte om du jobbar i en skönhetssalong på en galleria som denna anställde gjorde.