Äventyr i Mexico - Resminnen del 3

 

Året är 1983. Jag befinner mig i Mexico, närmare bestämt i den lyxiga semesterorten Acapulco.

Jag och mina 2 kompisar, svenska Annika och tyska Eveline har tagit ledigt från våra jobb som aupair i Houston, Texas.  Det är inte så lång flygresa från Houston till Acapulco, bara drygt 2 timmar. Vid den här tidpunkten är det extremt billigt att turista i Mexico. Man får massor av pesos för en dollarsedel. Det passar oss perfekt. Vi är bara 20 år och har inga feta löner som au-pairer i Houston. Så det känns extra glamouröst att kunna checka in på ett lyxigt hotell med pool och allt. Vi shoppar zombreros och indianskt hantverk för en spottstyver.  Direkt efter ankomsten till hotellet lägger vi oss i poolen och njuter av värmen och den fuktiga luften. Vi får snart sällskap av två mexikanska män. Dom är några år äldre än oss och mycket artiga och trevliga. Vi fortsätter kvällen tillsammans och har jättekul. Ena mannen jobbar som tandläkare i Mexico City och den andra jobbar som lärare, och dom är också här på semester. Dom har rest till Acapulco i egen bil och vi blir erbjuden sightseeing tillsammans med mexxarna nästa dag. Vi reser runt i deras bil i hela Acapulco och en bit utanför. Dom visar oss lyxiga semestervillor där superkändisar bor. Vi åker till avlägsna stränder, slappar i hängmattor och kollar in stjärnhimlen i den svarta natten. Vi badar i Stilla havet utan kläder i månskenet. Vi ser dykare kasta sig nerför dom berömda branta klipporna i Acapulco. Om ni sett den gamla filmen ”Kul i Acapulco” med Elvis, så var det en scen i filmen när också Elvis dök nerför samma klippor, eller så var det en stuntman som gjorde det. Filmen spelades in 1963, samma år som jag föddes för övrigt.

En dag rider vi barbacka på mulåsnor på stranden och jag får för första gången ofrivilligt galoppera. Jag är inte alls van vid hästar, än mindre bångstyriga mulåsnor. Min mulåsna galopperade så häftigt att min bikiniöverdel flög upp runt halsen istället för runt brösten. Det såg nog ganska skojigt ut för åskådarna som samlats runt på stranden.

Vi passade också på att testa parasailing. Det vill säga man flyger i en fallskärm efter en motorbåt ute till havs. Det var en häftig upplevelse, även om det inte slutade så bra för min kompis Annika som störtade ner mot stranden när det var dags att avsluta luftfärden. Hon kraschade in i ett badvaktstorn, men klarade sig ganska bra bortsett från blåmärken och ett svullet knä. Hon haltade ett bra tag efteråt.

Efter några fantastiska dagar i Acapulco är det dags för våra mexikanska vänner att åka tillbaka till Mexico City. Det är slut på deras semester, men vi har en hel vecka kvar. Då erbjuder dom sig att vi får åka med dom till Mexico City. Dom erbjuder till och med sängplats där. Jag och Eveline tackar genast ja, men Annika är mycket tveksam. Hon blir orolig och misstänksam. Tänk om de rånmördar och styckar oss. Vi ska dessutom resa genom den farliga Chihuahua-öknen där det kan bli 50 grader varmt och där många dött av antingen värmeslag eller banditöverfall.

Jag och Eveline försöker lugna och övertala Annika. Dom här männen har under dom här dagarna uppfört sig exemplariskt. Dom har bara varit trevliga och gästvänliga, och dom har inte ens försökt flörta med oss. Vi är tre kaxiga tjejer mot två små mexikanare och det finns ingen anledning att råna oss då vi nästan är panka. Men Annika vågar ändå inte följa med. Till slut så hotar jag och Eveline med att hon får stanna kvar själv i Acapulco om hon inte följer med. Det alternativet gör henne ännu mer skräckslagen och hon faller till föga. Så vi tre tränger ihop oss med vårt bagage i baksätet i deras lilla röda Fiat och vi drar mot Mexico city.  Vi reser på natten då det är svalare ute och vi tjejer sover oss genom resan. Vi märker inte ens när vi åker igenom den farliga öknen och vaknar inte förrän vi börjar närma oss Mexico City. Vi åker igenom kåkstäder och slumområden. Vissa människor bor i pappkartonger i dikena. Fattigdomen som vi möts av är skrämmande. Det är en enorm kontrast jämfört med Acapulco. För att inte tala om luften vi andas in. Jag har aldrig tidigare besökt en så smutsig stad. Vid den här tidpunkten räknades också Mexico City som den mest förorenade staden i hela världen. Det sägs att vistas här en dag är jämförbart med att röka ett helt paket cigaretter. Jag tror det. När man snyter sig så blir papperet alldeles svart. Efter en dag ute på stan kan man torka bort svart smuts från kroppen med ett papper. Man ser faktiskt med blotta ögat hur smutsig luften är och himlen är aldrig blå här. Den är grå. Många tunga industrier finns här, en föråldrad fordonspark och närmare 20 miljoner människor trängs i denna stad som ligger nedsänkt i en gryta med omgivande berg. Luften kan inte cirkulera normalt. Jag hoppas att det blivit lite bättre idag.

Vid ankomsten till Mexico City blir vi inkvarterade i tandläkarens lägenhet mitt i stan. Själv åker han hem till sina föräldrar för att sova, som den gentleman som är. Han ger oss sina lägenhetsnycklar och vi är fria att använda lägenheten som vi vill. Snacka om generositet och gästvänlighet. Vi är helt överväldigade. Efterföljande dagar fortsätter våra mexikanska vänner att överraska oss. Dom tar oss med till fantastiska platser. Vi besöker det stora berömda Antropologiska museet i Mexico City. Och vi besöker dom historiska pyramiderna. Vi får till och med klättra hela vägen upp till toppen av Solpyramiden. De flesta pyramider brukar man inte få gå upp på, men här får man det.

Vi tjejer funderar hela tiden på hur vi ska kunna återgälda all vänlighet och generositet som vi får av dessa två gentlemän. Vi bestämmer oss för att bjuda ut dom på en fin restaurang sista kvällen. Men se det går inte för sig. Dom har redan planerat en avskedsmiddag hemma hos tandläkarens föräldrar.

 Så sista dagen efter att vi varit ute och flängt på stan skjutsas vi direkt hem till det tjusiga huset där tandläkarens föräldrar bor. Det är ett flott kvarter och vi förstår att vi kommer till ett välbärgat hem. Det blir ännu tydligare när vi kommer in i entrén och ser att alla rum verkar vara beklädda med vita heltäckningsmattor. Vi tittar på våra svarta, smutsiga, sandalbeklädda fötter. Vi tittar sen på varandra och undrar hur vi ens ska våga gå in i huset. Vi ber att få tvätta av oss, och blir visade till ett badrum i guld och vit marmor. Vi lämnar svarta fotspår efter oss på heltäckningsmattan på väg in till badrummet. Där inne tvättar vi omsorgsfullt våra fötter och ben i handfatet, innan vi vågar gå vidare in i huset. Det är dukat i matsalen och dom har till och med tjänstefolk som serverar och passar upp oss. Vi får en mycket trevlig kväll, med god mat, goda samtal och mycket skratt. Nästa dags morgon blir vi skjutsade till busstationen för vidare färd mot Taxco. Våra vänner har sagt att vi bara måste åka till Taxco på väg tillbaka till Acapulco. Taxco är en vacker lite bergsby som är mest känd för sitt silversmide. Vi tackar för oss, utbyter adresser och lovar att hålla kontakten innan vi vinkar adjö. Och vi håller faktiskt kontakten en tid efteråt. Vi brevväxlar med några vykort då och då. Men 1985, 2 år senare, drabbas Mexico City av en stor jordbävning och minst 10 000 människor dog. Man tror att upp emot 40 000 personer kan ha dött, eftersom folkräkningen inte riktigt är överensstämmande med verkligheten. Jag skriver till mina vänner i Mexico efter katastrofen för att höra hur de mår men jag får aldrig något svar. Adios amigos!

Få se nu, var var vi? Jo, vi fortsätter med en buss till Taxco från Mexico City. Det är en liten stad som ligger uppe i bergen, 1755 meter över havet. Staden är mest känd för silvergruvor och silversmide. Det var en otroligt vacker gammal stad. Vet inte hur det ser ut idag dock. Det här var ju ändå nästan 40 år sedan. Mycket kan ha förändrats.

Vi åker sedan vidare med buss tillbaka till Acapulco. Vi åker nattbuss nerför branta serpentinvägar och efter tag inser vi att chauffören är onykter. Vi vinglar på vägen och vi ser att han dricker från ölburkar bredvid sig. Alla i bussen tittar oroligt på varandra. En mexikan går fram till chauffören och försöker prata med honom. Jag vet inte vad dom säger, men konversationen verkar inte gå så bra. Chauffören blir aggressiv och kör bara ännu fortare. Vi är alla skräckslagna och sitter med andan i halsen resten av färden. Dom mexikanska tanterna ombord på bussen, sitter och håller i sina svarta hattar och några gör korstecken och ber.

Gudskelov, så slutar allt bra och vi kommer fram till Acapulco innan solen går upp. Vi tar oss tillbaka till hotellet och spenderar ett par dagar till och drabbas alla av Montezumas hämnd. Det är vad man i dagligt tal kallar denna turistdiarré uppkallad efter atzekernas härskare Montezuma. Vi tjejer slåss om den enda toaletten på rummet som vi delar. Trots att vi inte är helt friska i magen är vi tvungna att ta vårt inbokade flyg tillbaka till Houston, Texas. Vid ankomsten i Houston får vi ytterligare anledning till magont, då tullpolisen stoppar oss tre tjejer. Vi blir tagna av varsin polis och intagna i varsitt rum för förhör. Vi fattar först ingenting. Men sen får vi veta att dom misstänker att vi jobbar svart i USA, och det gör vi ju också. Vi har inget tillstånd för att jobba som au-pair. Vi blir såklart jätterädda och polisen hotar med att sända oss tillbaka med nästa flyg till Sverige.  Utan att ha hunnit förbereda oss för en samstämmig historia, så lyckas vi ändå dra ungefär samma lögner. Vi säger att vi turistar och bor hos vänner och släktingar. Då polisen inte lyckas motbevisa oss så släpper dom oss till slut. Vi får ytterligare 6 månaders visum stämplade i våra pass och vi kan andas ut! Väl hemma hos min familj, så fortsätter dock Montezumas hämnd att besvära mig. Jag blir till slut så dålig att familjen beslutar sig för att tillkalla läkare. Jag minns bara att en läkare sitter vid min säng och ger mig några piller. Sen sover jag i 24 timmar. När jag vaknar så mår jag hur bra som helst igen. Slutet gott, allting gott på detta minne från min resa i Mexico.

Hasta la vista! Adios Mexico!