Så har jag gjort det igen! Klättrat uppför Skuleberget. Senast var 2005. Jag och dottern begav oss iväg på en av livets stora utmaningar, för att klättra 250 meter lodrätt uppåt! Vi kunde välja mellan Vita leden och Röda leden idag. Den Svarta leden var avstängd efter regnet igår, och man hade precis öppnat Röda leden. När man klättrat en bit så står man vid ett vägskäl, där man får välja om man vill ta den svårare utmaningen. När man väl börjat klättra den Röda leden finns ingen återvändo. Man måste bara fortsätta, hur illa det än är. Jag har tidigare klättrat Röda leden, men frågan var om Josefin skulle klara det vid första försöket? Hon fick bestämma. Eftersom hon är en tuff tjej, så valde hon den svårare såklart. Jag hängde bara med. Det började bli svårare och svårare, brantare och brantare. Till slut stod vi och klängde ut med bergväggen, utan att veta hur vi skulle kunna ta oss vidare, och utan möjlighet att vända. Benen darrade som asplöv, hjärtat bultade hårt i bröstet. Vad hade vi gett oss in på??
Det är psyket det hänger på. Att våga lita på sig själv och utrustningen. Men när man inte vet var man ska sätta nästa fotsteg, för det finns inget att sätta foten på, då börjar man tvivla. Orkar jag verkligen bära min egen kroppstyngd och hänga i en sele med överhäng vid ett brant stup? JA, DU MÅSTE!! viskar en röst inom en. Inte nog med att jag själv var livrädd, så måste jag spela cool och peppa dottern.
-Du fixar det här! Ta det bara lugnt! Inga problem!!
Jag hörde hur ihåligt det lät. Jag var mycket tveksam till om jag själv skulle klara mig förbi det svåraste partiet. Men när man vet att man måste, så klarar man det. Det går inte att banga ur! Det finns ingen annan som kan rädda mig! Jag måste fixa det själv!! Ryggsäcken med medhavd matsäck kändes väldigt tung. Vattnet tog slut ( vi tappade en petflaska och det fanns ingen möjlighet att hämta den ). Min huvudvärk började ge sig till känna. Det kändes som om jag hade en tung hjälm på huvudet, och det hade jag ju också. Men jag svalde en Ipren som jag råkade ha med mig i bröstfickan. Vi lyckades klättra vidare. Stärkt av adrenalin i blodet, lyckades vi ta oss upp till toppen, välbehållna! Jisses, vad vi har varit duktiga! Jag är imponerad av både mig själv och dottern. Min höjdrädsla var besegrad ännu en gång, och jag hade bestigit ett berg igen! En helt underbar känsla! Så här såg det ut under klättringens gång! Kolla in min duktiga dotter Josefin! A real climber!
Det är psyket det hänger på. Att våga lita på sig själv och utrustningen. Men när man inte vet var man ska sätta nästa fotsteg, för det finns inget att sätta foten på, då börjar man tvivla. Orkar jag verkligen bära min egen kroppstyngd och hänga i en sele med överhäng vid ett brant stup? JA, DU MÅSTE!! viskar en röst inom en. Inte nog med att jag själv var livrädd, så måste jag spela cool och peppa dottern.
-Du fixar det här! Ta det bara lugnt! Inga problem!!
Jag hörde hur ihåligt det lät. Jag var mycket tveksam till om jag själv skulle klara mig förbi det svåraste partiet. Men när man vet att man måste, så klarar man det. Det går inte att banga ur! Det finns ingen annan som kan rädda mig! Jag måste fixa det själv!! Ryggsäcken med medhavd matsäck kändes väldigt tung. Vattnet tog slut ( vi tappade en petflaska och det fanns ingen möjlighet att hämta den ). Min huvudvärk började ge sig till känna. Det kändes som om jag hade en tung hjälm på huvudet, och det hade jag ju också. Men jag svalde en Ipren som jag råkade ha med mig i bröstfickan. Vi lyckades klättra vidare. Stärkt av adrenalin i blodet, lyckades vi ta oss upp till toppen, välbehållna! Jisses, vad vi har varit duktiga! Jag är imponerad av både mig själv och dottern. Min höjdrädsla var besegrad ännu en gång, och jag hade bestigit ett berg igen! En helt underbar känsla! Så här såg det ut under klättringens gång! Kolla in min duktiga dotter Josefin! A real climber!
 |
| Ok, vi tar den Röda leden...ingen återvändo!! |
 |
| Återhämtning med Poweraid! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar