Kvinnor lever farligt...

Idag blev jag obehagligt påmind om hur skört livet kan vara och hur farligt många kvinnor lever. I Sverige utsätts tusentals kvinnor för våld i hemmet varje år.  Flera av dem mördas. I andra länder är siffrorna betydligt högre. Farligaste platsen för kvinnan är i det egna hemmet, där insynen kan vara mycket begränsad. Brotten begås vanligast av någon närstående, den äkta mannen, sambon eller pojkvännen. När mannen känner sig hotad eller kränkt, går han till attack. Det kan vara mycket riskfullt för kvinnor att bryta upp från en våldsbenägen partner. Det är en konsekvens av det patriarkat som råder världen över. Trots att vi i Sverige har kommit långt när det gäller jämlikhet, så har vi en lång väg att gå innan kvinnan är helt jämställd mannen. 

Världen över utsätts kvinnor för olika former av våld, just för att de är kvinnor. Kvinnor har mindre makt och betraktas som mindre värda. Listan över övergrepp kan göras hur lång som helst. Döttrar gifts bort mot sin vilja och betraktas som ägodelar. Kvinnor misshandlas eller mördas för att de anses ha skadat sina familjers ”heder”. Flickor könsstympas. Kvinnor utsätts för sexuella trakasserier på arbetsplatser eller skolor och utsätts för misshandel i sina egna hem. I vissa fall är våldet inte ens kriminaliserat. Många av världens länder saknar exempelvis lagstiftning mot våldtäkt inom äktenskapet och betraktar våld i hemmet som en familjeangelägenhet. I Sverige finns det en lagstiftning som dock inte tillämpas fullt ut. Många fall tystas ned och i flera fall blir det för jobbigt för kvinnor att gå igenom en förnedrande rättsprocess, så att de inte orkar vara med hela vägen. Många fall läggs bara ned.  Under 1997 anmäldes 19 046 misshandelsbrott mot kvinnor, och bara 40% av dem ledde till åtal. När det gäller den psykiska misshandeln är mörkertalet högt. Många kvinnor är inte ens riktigt medvetna om att de är psykiskt misshandlade, för att de har successivt tappat all självkänsla och självförtroende.  De bara går omkring och mår dåligt och lägger skulden på sig själva. Jag säger som Sara Varga: Spring för livet....!!

Mina tankar går just nu till de barn som förlorat sin mamma.....

Min bok - inledande utkast

Upplyst eller uppblåst?
Vägar till andligt självförverkligande

Denna bok tillägnar jag alla sökare som jagar efter själslig frid och andlig upplysning. Detta är en bok om framsidan och baksidan med vad som erbjuds på marknaden när det gäller mind-body-spirit. Denna bok handlar om falska profeter, andliga egon, hjärntvättade och förvirrade själar, men även om ärliga, kloka och intelligenta människor. Det handlar om astrala hjärnoperationer, psykoser, smuggling av pengar och vad som kan hända innaför heliga ashrams murar i Indien. Jag vill berätta om både positiva och negativa upplevelser. Allting är inte bara svart eller vitt. Jag har lärt mig att man kan lära sig av allt som kommer i sin väg, än hur knasigt och galet det kan vara. Detta är min berättelse, mina erfarenheter och mina upplevelser. Och jag ångrar ingenting...

I skrivandets stund, befinner jag mig i ett kalt rum med vita rappade väggar. För fönstret finns det myggnät och järngaller. Myggnät för att skydda mig mot moskitos, och galler för att förhindra aporna från att klättra in. På golvet, bredvid den enkla britsen, ligger min ryggsäck. En plaststol och ett enkelt träbord står mot ena väggen. En irriterande fluga surrar runt mitt huvud, och gör allt för att jag ska tappa koncentrationen. En träfläkt snurrar i taket, ger behaglig svalka och ett tryggt rogivande ljud. Jag tycker det är skönt att somna till det monotona ljudet. Ännu skönare om jag slapp den hårda, stumma madrassen. Just nu sitter jag på den, med min laptop i knät, och funderar på orden som flödar ur min hjärna. Orden tycks komma från källan, utan min egen medvetna kraft. Min sak är bara att försöka skapa ett sammanhang så att det blir begripligt för läsaren. Ungefär som att skriva en lättförståelig instruktionsbok. Man måste liksom börja från grunden och ta det mest elementära, innan man kan fortsätta med finliret. Därför vill jag berätta hela min historia från början.


När jag föddes en solig marsdag för snart 50 år sedan, visste jag knappast vem jag var. Mitt liv började som ett oskrivet blad med massor av val och möjligheter, glädje, lycka och sorg. Möjligen var mitt liv redan förutbestämt sedan länge, och min uppgift var bara att leva det. Leva efter min själs önskningar. Kanske formades mitt liv av mycket tidiga upplevelser alldeles i början av mitt liv. Efter att i vuxen ålder återupplevt  glömda och gömda minnen från barndomen, är jag benägen att tro att det kan ha haft viss betydelse för utformningen av resten av mitt liv. Jag återkommer till den regressionen längre fram.

På det medvetna planet var jag ett oskyldigt litet barn som föddes, med en naiv framtidstro. Precis som alla andra barn. Fram till fem års ålder levde jag nog bara i god tro, i någon slags bubbla , för jag har nästan inga minnen av mina första år på jorden. Ett medium har talat om för mig i vuxen ålder att jag lider av minnesluckor från barndomen. Men vem gör inte det?
Nåväl, jag var ett bland många naiva barn som litade på alla vuxna människor och trodde alla medmänniskor om gott. Detta tillstånd höll i sig väl länge för mig, eftersom det i framtiden skulle visa sig att jag blev lurad...eller lurade mig själv....

Som yngsta barnet i familjen växte jag upp under benämningen "Lillan". Eller var det möjligen "Lill-Ann", eftersom min storasyster heter Ann? Alla kallade mig "Lillan" tills vi flyttade till en ny stad och jag fick nya kompisar och blev jag "Rosis". På 60- och 70-talet växte jag upp i ett stort lägenhetsområde med en massa ungar och dåligt rykte. Här blandades folk fram alla samhällsklasser i en enda stor puttrande gryta. I mitt område bodde socialfall, alkoholister, pensionärer, ensamstående mammor och dåtidens invandrare som var begränsat till finnar och zigenare. Även vanliga hederliga arbetarfamiljer, och en och annan socitetsfamilj klämdes in här ibland. De flesta av mina kompisar var så kallade "nyckelbarn", eftersom de hade en nyckel hängandes runt halsen och gick hem till ett tomt hem efter skolan medan deras ensamma mammor arbetade ihop brödfödan. Minns att jag var lite avundsjuk på dem, eftersom mitt hem aldrig var tyst och tomt. Min mamma jobbade som dagmamma och vi hade alltid fullt med stojande ungar hemma som aldrig lämnade mig i fred. På kvällarna ockuperades hemmet av pappa framför teven, medan mina storasyskon med kompisar och pojkvänner stängde in sig på deras rum där jag såklart inte hade tillträde. Jag förpassades till ett liv ute på gården, i källare och cykelrum och hemma hos kompisar. Vi levde vårat eget liv utan de vuxnas inblandning. Vi blev ganska "streetvise" med tiden och uppfattades nog som dåtidens värstingar. Vi var inte utrustade med mobiltelefoner och Ipod's, men väl med slangbellor och luftgevär. Det var viktigt att visa sig så tuff som möjligt och att våga. Vi var hårda och skoningslösa, och inte rädda för någonting.  Det handlade om att tordas äta upp en harskrank, busringa, vara uppkäftiga, skolka och snatta på Konsum. Det handlade även om att bli "vuxen" så fort som möjligt. Jag var inte sen på något område. Jag ville helst vara först med allt. Då blev jag någon, och fick bekräftelse och uppmärksamhet. De vuxna var inte närvarande, inte ens på fritidsgårdarna, åtminstone inte i den utsträckning som de borde ha varit. Hur annars kan man förklara att många ungar lärde sig röka och hade sin första fylla på kvartersgården och blev av med oskulden på toaletten? Hur förklarar man att vissa elever varken hade lärt sig läsa, skriva eller simma när de gick ut nionde klass?
På högstadiet kunde vi skolka i flera dagar utan att lärare eller rektor ringde hem. Medan föräldrarna trodde att vi var i skolan, hade vi liftat i främmande bilar och långtradare till någon annan närliggande stad. Eller så satt vi bara och hängde hemma i något av nyckelbarnens hem, spelade kort och åt kanelbullar.

Är det någon tid i mitt liv som jag ångrar så är det ungdomstiden, när jag tafatt sökte efter min identitet. Istället för att ta till vara på studietiden, min gymnastiska förmåga och intelligens, så schabblade jag bara bort det på meningslöst leverne. Istället för att lägga en god grund för hälsa och framtid, så försökte jag bara ha kul och spänning för stunden. Minns att jag var ganska rastlös och smidde ständigt planer för bus och rackarstyg. På ytan uppfattades jag nog som en sansad och cool brud, men samtidigt fanns en oro i mig som ständigt väntade på att något skulle hända. Jag vet inte vad jag väntade på, men jag visste att jag inte hade det. Jag ville att mitt liv skulle vara äventyrligt och magiskt. Stort och enastående. Jag ville uppleva, uppleva, uppleva. Pippi Långstrump blev min stora idol, och som jag identifierat mig med hela livet.....

Fortsättning följer.....när boken är utgiven....:-)

Varför finns jag till?

Funderar du ibland på varför du lever? Finns det någon mening eller syfte med just Ditt liv? Är vi bara här av en anledning eller av en slump? Är vi bara ett resultat av evolutionen, som bara följer naturens gång?
När man traskar till jobbet fram och tillbaka varje dag, och bara utför diverse tråkiga rutiner dagarna i ända kan man börja fundera på om det var så här det var tänkt från början? Är väckarklocka, stämpelklocka, ICA, räkningar, bilproblem och tvättstugan vad livet går ut på?

När vi var små drömde vi om ett spännande fantastiskt liv där inget var omöjligt. Jag skrev i boken "Mina vänner" att jag skulle bli flygvärdinna, sångerska och filmstjärna. Min man skulle vara snygg, rik och avguda mig. Det vara bara att välja och vraka i min fantasi. Jag skulle bo i ett fantastiskt hus vid havet. Jag skulle ha obegränsat med pengar och skänka dem till världens alla barnhem.
Vad ville du bli när du var liten? Vad drömde du om?
På nåt vis kom själva livet i vägen, med skoltrötthet, olyckliga kärlekar och returnerade anställningsansökningar. Olika hinder dök upp på den "utstakade" vägen, och kanske var det just brist på mål och motivation som var det största hindret. Om jag verkligen hade vetat vad jag ville göra och bestämt mig för något, så kanske det hade blivit annorlunda. Kanske har jag genom att följa mina impulser och min nyfikenhet, gjort exakt det jag skulle. Kanske har jag varit på rätt plats, vid rätt tidpunkt i hela mitt liv, även om jag sällan lyckats passa tider. Kanske har jag egentligen aldrig haft några val, för allt har ändå varit förutbestämt? Jag har bara följt mitt öde, och har aldrig kunnat göra annorlunda. Vad skönt att tänka så, eller hur? Då slipper jag gräma mig över att jag "valde fel", och jag slipper oroa mig för framtida val. Jag behöver egentligen inte oroa mig över något, för det blir ändå som det blir.

Oavsett vad vi gör så tror jag det är viktigt att stanna upp och leva i nuet, och göra det bästa av situationen. Inte titta bakåt och vara bitter. Inte titta framåt och oroa sig. Livet kan bara levas just nu. Det är de små ögonblicken som gör livet värt att leva. Att se glädjen i ett barns ögon, att äta en god bulle, att känna vinden genom håret och solen i ansiktet. Att få sova när man är trött, äta när man är hungrig, få en varm kram, dansa när man hör härlig musik och få sig ett gott skratt då och då är kanske gott nog. Att vara tillsammans med nära och kära. Det finns så mycket som gör livet värt att leva. Det gäller bara att se det när man stressar sig igenom vardagen och tar itu med alla bekymmer.
Just nu är jag väldigt lycklig och det är det enda som betyder något. Jag tror jag finns till för mig själv, för andra och för livet självt.

Jag blir aldrig någon filmklippare...

Hej på er kära läsare. Vill bara tala om att jag lever. Har inte haft så mycket tid att skriva på sistone då jag varit lite upptagen med mitt nya intresse. Jag ska avslöja mera senare. Jag kan dock tala om att det inte är filmklippning. Jag försökte med det igår kväll, och jag fick sitta hela kvällen. För ett tag sedan uppträdde dottern och sjöng med sitt nya band på skolan och en kompis till henne hade filmat med mobilen. Sedan skickade hon filmen på mail, men bara några snuttar i taget eftersom filmen tog för stor utrymme. Jag tänkte därför att jag skulle klippa till det, och laddade ner en version av Moviemaker eller vad det nu hette. Jag hade ingen aning om vad jag höll på med egentligen, men jag är inte den som är rädd för nya utmaningar.

Jag var fast besluten om att lyckas klippa ihop detta och dessutom vända bilden rätt, eftersom den var upp och ned av någon anledning. Jag trixade, svor och stönade ett bra tag med detta. När jag så trodde mig ha fått ihop hela filmen, var det med spänning jag tryckte på "Play" för att spela upp resultatet. Som inte alls blev som jag hade förväntat. Inte alls. Det enda som hänt var att jag spelat in mig själv!! Jag förstod då att "Create movie" var detsamma som att sätta igång inspelningsknappen på min webkamera. Lite snopet var det att se mig själv, trött,sur och irriterad, när jag knåpade på med detta och slet mitt hår. Jag tänkte att jag skulle lägga upp den spännande filmen här, men tyvärr verkar det ta hundra år att ladda upp den. Jag ids inte just nu.

Om jag lyckas någon gång så kanske ni får se en tragisk dokumentär med mig själv i huvudrollen. Eller så får jag lov att visa hur duktig min dotter är på att sjunga, men jag inväntar hennes godkännande först.

Desperate housewife...

Jag har verkligen sänkt kraven när det gäller hem och hushåll, om jag jämför hur jag var i början av min karriär som husmor. Mina far- och mormödrar vänder sig säkert i graven när de ser hur jag sköter mig som husfru. Det första man möts av när man kommer hem till mig är säkert 30 par skor innanför ytterdörren, som ligger huller om buller på hallgolvet. Tvättpåsarna ligger ouppackade på golvet och på köksbordet ligger högar med post. I frysen finns inga hembakade bullar eller matlådor. Fönstren är oputsade och skafferiet ostädat. Det är stökigt och alldeles för mycket grejer ligger framme. Egentligen vill jag inte ha det så. När jag var yngre var det otänkbart. Men idag prioriterar jag så mycket annat. Jag vill träna, skriva, hänga vid datorn, läsa och se på tv ibland. Tiden räcker inte till. Jag hinner inte med att fredagsstäda, sylta, safta och byta gardiner.

Men ibland gör jag mina ryck, för jag tycker i varje fall inte om smuts. Stökigt kan det få vara, men inte skitigt. Så ibland samlar jag all min kraft och dammsuger, dammtorkar, svabbar av golven, rensar bort äckel i avloppet i badrummet, frostar av frysen, rengör kylskåpet och bakom spisen. Jag vädrar, byter sängkläder och torkar av lister och gnor i alla hörn. Sorterar in post i prydliga pärmar och sorterar kläder i garderoberna. Jag till och med bakar matbröd och sockerkaka. Jodå, jag kan om jag VILL. Men för det mesta ids jag inte och tar mig istället tid för det jag tycker är roligare just då. Men visst är det skönt när hemmet skiner och var sak ligger på sin plats. Jag kommer ihåg när jag var liten och var hemma hos min kompis Maria. De hade handdukar i badrummet för olika ändamål. Små skyltar visade vilket. En för händer, en för ansikte och en för stjärt. Jag minns när jag råkade ta fel handduk när jag torkade mina händer:
- Du torkar dig med stjärthandduken!!!! skrek min kompis och hennes ögon lyste av skräck.
I mitt hem har vi klarat oss utan speciella stjärthanddukar.

När allt är klart och jag får sätta mig vid köksbordet med nybryggt kaffe och nybakad bulle är det verkligen mödan värd. Då känner jag mig som Bree i Desperate Housewifes. Den perfekta husfrun. Även fast håret står på ända och min mjukisoverall är fläckig och ful, och bullen blev lite bränd.