Häromdagen hade vi en heldag i Norrfällsviken, och åkte nöjda och belåtna hem till stugan på kvällskvisten. När vi svängde av vid stugan upptäckte jag att någon satt i våra utemöbler, och jag kände hur hjärtat flög upp i halsgropen. Vem kunde det vara och vad ville han? När jag kom närmare upptäckte jag att det var min granne Kurt ( han kan lika gärna heta Börje, Pelle eller Sven ). Kurt är en enstöring på drygt 90 år som bor i ett litet ruckel vid vägen. Han håller koll på det mesta som händer i byn och brukar komma förbi mig någon gång per sommar för att skvallra och dra en och annan rövarhistoria. Allt som är värt att veta om grannarna i byn får jag veta. Däremot är det meningslöst att jag säger något till honom eftersom han nästan är stendöv, och det är svårt att upprätthålla någon dialog om man inte är extremt tålmodig och utrustad med en ljudlig stämma. Det är lätt för honom att höra fel har jag märkt och kanske ska jag inte lita på allt han säger.
Hursomhelst så satt han i utemöbeln och jag upptäckte ganska omgående att han var tämligen berusad. Han var aspackad. Han ursäktade sig och förklarade sluddrande att han kommit för att välkomna oss till stugan. Jag svarade att det var ju snällt av honom att tänka på oss, men att han var välkommen att hälsa på när han var nykter. Så tog jag honom under armen och sa att jag skulle följa honom hem. En 90-årig knagglig gubbe med för många glas i benen, ska inte gå ute själv på vägen. Han stödde sig på mig och stapplade i rask takt nerför vägen. Väl framme vid farstun hemma hos honom, vek sig till slut gammelbenen på honom. Jag lyckades dock få upp honom i en fåtölj som han hade på bron. Jag tog nyckeln som han hade runt halsen och låste upp ytterdörren och öppnade. Jag ångrade nästan att jag gjorde det. En odör utan dess like mötte mig. Jag kan inte med ord beskriva stanken. Det var bara för mycket. Jag gick ändå in i misären för att lokalisera var han hade sängen bland all bråte, medan jag hulkade och försökte låta bli att spy. Min tanke var att bädda ned honom så att han inte var en fara för sig själv. Jag hittade en säng med sängkläder som inte blivit tvättade det senaste decenniet och försökte lotsa in honom dit. Men han vägrade. Han ville bestämt sitta i sin fåtölj och snurrade med pekfingret i cirkel mot sin panna för att förklara att det var så det kändes i huvudet på honom. Jag uppmanade honom att inte ge sig ut på byn nåt mer och att absolut inte dricka en droppe till. Innan jag gick tog jag hans halvt urdruckna Koskenkorva som han hade i byxlinningen och gömde den bakom en massa skräp i köket.
Senare på kvällen återvände jag för att kontrollera hur han mådde och då låg han raklång på verandan och sov djupt. Avsmullen alltså. Jag försökte väcka honom för att ta in honom i huset men han grymtade motvilligt och flyttade sig inte ur fläcken. Jag vek ihop en kofta och lade under hans huvud och hittade några gamla jackor att lägga över honom. Så att han inte skulle frysa och så att myggen inte skulle äta upp honom. Jag tänkte oroligt på honom innan jag somnade. Skulle han klara natten? Men jag behövde inte oroa mig särskilt länge.
Nästa morgon vaknade jag tidigt av att det bultade på dörren och där stod Kurt igen. Han var djupt skamsen och ville be så mycket om ursäkt för hans uppträdande. Han förklarade att han hade tänkt att supa ihjäl sig för att få slut på hans eländiga liv. Gång på gång bad han om förlåtelse och berömde mig för att jag var så snäll med honom. Med sig hade han en gåva för att visa sin tacksamhet. Det gjorde nästan ont i hjärtat när jag såg att han ville ge bort bland det finaste han ägde till mig. Jag sa att jag inte behövde något och att han inte behövde be om ursäkt. Alla gör vi tokigheter ibland och det är ju självklart att vi ska bry oss om våra medmänniskor, speciellt de som har det svårt. Han envisades med att jag skulle ta emot hans gåva och det hade varit otacksamt av mig att inte ta emot den.
Det är så sorgligt att vissa människor får leva i sådan misär utan att någon bryr sig. Nog för att Kurt är den typen som vill klara sig själv.. men ändå. Han har barn.. men som aldrig bryr sig eller hör av sig. Han har en kvinna som han bor hos emellanåt, men hon har av förståeliga skäl ingen lust att bo hos honom. Ibland kommer "finskan" ( som han kallar henne ) när det är vackert väder och besöker honom. Då brukar de sitta ute på hans gräsmatta och Kurt spelar tjusigt på dragspel för henne och ler sitt tandlösa leende. De håller varandras händer och är hur gulliga som helst. När Kurt slutar sina dagar lämnar han ett skitigt ruckel fyllt av gammalt bråte som inte duger till annat än att brännas upp. Å andra sidan kan man inte ta med sig något dit man går. Det är kanske dagens lärdom när allt kommer omkring.
Hursomhelst så satt han i utemöbeln och jag upptäckte ganska omgående att han var tämligen berusad. Han var aspackad. Han ursäktade sig och förklarade sluddrande att han kommit för att välkomna oss till stugan. Jag svarade att det var ju snällt av honom att tänka på oss, men att han var välkommen att hälsa på när han var nykter. Så tog jag honom under armen och sa att jag skulle följa honom hem. En 90-årig knagglig gubbe med för många glas i benen, ska inte gå ute själv på vägen. Han stödde sig på mig och stapplade i rask takt nerför vägen. Väl framme vid farstun hemma hos honom, vek sig till slut gammelbenen på honom. Jag lyckades dock få upp honom i en fåtölj som han hade på bron. Jag tog nyckeln som han hade runt halsen och låste upp ytterdörren och öppnade. Jag ångrade nästan att jag gjorde det. En odör utan dess like mötte mig. Jag kan inte med ord beskriva stanken. Det var bara för mycket. Jag gick ändå in i misären för att lokalisera var han hade sängen bland all bråte, medan jag hulkade och försökte låta bli att spy. Min tanke var att bädda ned honom så att han inte var en fara för sig själv. Jag hittade en säng med sängkläder som inte blivit tvättade det senaste decenniet och försökte lotsa in honom dit. Men han vägrade. Han ville bestämt sitta i sin fåtölj och snurrade med pekfingret i cirkel mot sin panna för att förklara att det var så det kändes i huvudet på honom. Jag uppmanade honom att inte ge sig ut på byn nåt mer och att absolut inte dricka en droppe till. Innan jag gick tog jag hans halvt urdruckna Koskenkorva som han hade i byxlinningen och gömde den bakom en massa skräp i köket.
Senare på kvällen återvände jag för att kontrollera hur han mådde och då låg han raklång på verandan och sov djupt. Avsmullen alltså. Jag försökte väcka honom för att ta in honom i huset men han grymtade motvilligt och flyttade sig inte ur fläcken. Jag vek ihop en kofta och lade under hans huvud och hittade några gamla jackor att lägga över honom. Så att han inte skulle frysa och så att myggen inte skulle äta upp honom. Jag tänkte oroligt på honom innan jag somnade. Skulle han klara natten? Men jag behövde inte oroa mig särskilt länge.
Nästa morgon vaknade jag tidigt av att det bultade på dörren och där stod Kurt igen. Han var djupt skamsen och ville be så mycket om ursäkt för hans uppträdande. Han förklarade att han hade tänkt att supa ihjäl sig för att få slut på hans eländiga liv. Gång på gång bad han om förlåtelse och berömde mig för att jag var så snäll med honom. Med sig hade han en gåva för att visa sin tacksamhet. Det gjorde nästan ont i hjärtat när jag såg att han ville ge bort bland det finaste han ägde till mig. Jag sa att jag inte behövde något och att han inte behövde be om ursäkt. Alla gör vi tokigheter ibland och det är ju självklart att vi ska bry oss om våra medmänniskor, speciellt de som har det svårt. Han envisades med att jag skulle ta emot hans gåva och det hade varit otacksamt av mig att inte ta emot den.
 |
| Det blir en ära för mig att få dricka ur dessa sejdlar någon gång... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar