Livets stig

Hon går längs vägen med saktmodiga steg.
En kvinna som börjar bli till åren kommen, men som inte riktigt vill erkänna det för sig själv.
Förr har hon gått mycket lättare, snabbare och mera målmedvetet.
Hon har med åren tappat svikten i stegen och egentligen också riktningen.
Kvinnan har gått oräkneliga steg längs denna barrbeströdda krokiga stig
Hon vet inte hur långt, men länge är det.

På hennes trötta och något krökta rygg hänger en gammal sliten ryggsäck.
Den är inte längre så tung att bära, för längs vägen lossnar en massa fragment från den.
Den har varit tyngre, och riktigt hur pass tung minns hon inte längre.
Ibland var den lättare att bära och ibland vägde den bly.
Fast ibland var det hennes hjärta som var tyngst att bära. Det stora sargade hjärtat.
När bördan varit som mest mödosam har hon stannat längs med vägen och bara väntat.
Inväntat ny energi och nya krafter. Tills stormen bedarrat. Tills dagen åter börjat gry.
Då och då har hon blivit knuffad framåt längs vägen av osynliga krafter. 
Ibland har hon dansat fram som en virvelvind.
Någon gång har hon upplevt känslan av att kunna flyga och ha kontroll.
En underbar känsla, till dess att hon fallit och gjort magplask mot den hårda jordskorpan.

Men för det mesta är det händelser efter vägen som leder henne framåt.
Ibland lockas hon fram till osäkra vägskäl och ibland går hon vilse, och är i stort behov av karta och kompass. Och när hon väl tagit ut riktningen igen, så går hon ändå åt fel håll.
Hon begriper det inte. Hur hamnade jag här plötsligt, brukar hon fråga sig själv.
Det var ju inte hit jag ville, säger hon, och tröstar sig med en förhoppning om att hon snart är nära målet. Det okända målet som ska kännas som hemma.
Men hur hon än strävar och går längs vägen, så når hon inte ända fram.

Visst har hon stannat på många vackra platser längs vägen och visst har hon mött många fantastiska människor och andra vandrare och kamrater längs samma väg. Men framme vid målet har hon aldrig varit. 
Vägen tycks aldrig ta slut, och den tar hela tiden nya riktningar åt olika väderstreck.
Uppför och nerför. Höger och vänster. Koordinaterna fastställs aldrig.  Ibland är det slingrande branta stigar uppe i de höga bergen och i de djupa dalarna,  och ibland är det breda raka avenyer som gatorna i Paris.

Nu skyndar hon sig fram utan att veta varför hon stressar iväg. Hon är så rädd för att missa något, och samtidigt är hon väl medveten om att de dagar hon skyndar fram så ser hon inte allt som visar sig längs utmed vägen. Hon glömmer bort att andas in den friska luften och unnar sig inte andetaget. Hon går miste om blommornas prakt som växer längs med vägkanten, för hon hinner inte se dem eller känna dess doft mellan de raska stegen. Hon går och går mot nya mål, mot nya destinationer och samtidigt är hon hela tiden på väg hemåt. 

Ibland vill hon vända åter och vänder sig om, men finner att vägen där bakom suddats ut. Det går helt enkelt inte att gå tillbaka. Vägen som hon nyss gick på, finns inte kvar.

En dag kanske det visar sig att allt detta var mödan värd och att vandringen var målet och målet var vandringen,
Alla dessa steg i livet var essensen av allt som var värt att leva för. Så går tankarna i den gamla kvinnans huvud,  och hon har en känsla av att när hon släpper tanken så öppnar sig nuet.
Nuet i livet och livet i nuet. Den som lever får se. Det är bara att vandra vidare.