Julafton är överstökad, det sa bara Swish på alla håll och kanter. Slarvsyltan är uppäten och Janssons rester gick åt till lunch idag. Klockan sju imorse satt jag bänkad på tredje raden i kyrkan och kände mig rofylld och reflekterande över livet som helhet. Man borde oftare ta sådana här pauser, insupa atmosfären och bara vara.
Livet är dock en paradox, där vi överkonsumerar så till den milda grad att kommande generationer kommer att leva i misär. Vi skulle behöva ett par jordklot till för att klara upp det, och det känns även som vi överutnyttjar människors kapacitet så att de flesta av oss skulle behöva klona oss för att leva upp till kraven som ställs på oss i detta progressiva samhälle.
Vad är det för fel på stagnation och stiltje? Varför måste allt utvecklas och förändras hela tiden? Varför byta ut pralinerna i Alladinasken, om det varit ett vinnande koncept? Alladinasken är inte längre den chokladask som jag vuxit upp med utan trillingnöt och körsbär i likör. Jag köper inte längre Alladin, för att jag faktiskt vill att den ska ha samma innehåll som förr. Det är såklart ett världsligt problem, men som kan appliceras på det mesta i samhället. Leder alltid utveckling framåt? Blir det bättre för att vi byter layout och logotyp, och får ett nytt utseende?
Jag brukar vara lite hånfull mot människor som alltid går i samma spår. De som alltid äter samma saker, de som alltid reser till samma plats, de som vägrar förnya sig och testa nya smaker, upplevelser och traditioner. På något sätt så avundas jag dem samtidigt. De utsätter sig inte för en massa stress, de behöver inte lära sig nya saker och anstränga sig i lika hög grad som den som hela tiden vill utvecklas. De vet vad de har och de kan sina saker utantill. Vad lättsamt och befriande! Vi andra som ständigt strävar efter utveckling och förnyelse missar ofta många iakttagelser och framförallt så missar vi nuet och friheten att bara vara. Livet är inte bara mål, resultat, prestation och milstolpar. Katten på råttan och råttan på repet... Det gäller att hitta någon sorts balans.
Det blir kanske mitt nyårslöfte. Att nöja mig med det jag har och den jag är. Jag duger. Du duger. Allt duger.
God fortsättning önskar jag dig som tar dig tid att läsa detta!
Livet är dock en paradox, där vi överkonsumerar så till den milda grad att kommande generationer kommer att leva i misär. Vi skulle behöva ett par jordklot till för att klara upp det, och det känns även som vi överutnyttjar människors kapacitet så att de flesta av oss skulle behöva klona oss för att leva upp till kraven som ställs på oss i detta progressiva samhälle.
Vad är det för fel på stagnation och stiltje? Varför måste allt utvecklas och förändras hela tiden? Varför byta ut pralinerna i Alladinasken, om det varit ett vinnande koncept? Alladinasken är inte längre den chokladask som jag vuxit upp med utan trillingnöt och körsbär i likör. Jag köper inte längre Alladin, för att jag faktiskt vill att den ska ha samma innehåll som förr. Det är såklart ett världsligt problem, men som kan appliceras på det mesta i samhället. Leder alltid utveckling framåt? Blir det bättre för att vi byter layout och logotyp, och får ett nytt utseende?
Jag brukar vara lite hånfull mot människor som alltid går i samma spår. De som alltid äter samma saker, de som alltid reser till samma plats, de som vägrar förnya sig och testa nya smaker, upplevelser och traditioner. På något sätt så avundas jag dem samtidigt. De utsätter sig inte för en massa stress, de behöver inte lära sig nya saker och anstränga sig i lika hög grad som den som hela tiden vill utvecklas. De vet vad de har och de kan sina saker utantill. Vad lättsamt och befriande! Vi andra som ständigt strävar efter utveckling och förnyelse missar ofta många iakttagelser och framförallt så missar vi nuet och friheten att bara vara. Livet är inte bara mål, resultat, prestation och milstolpar. Katten på råttan och råttan på repet... Det gäller att hitta någon sorts balans.
Det blir kanske mitt nyårslöfte. Att nöja mig med det jag har och den jag är. Jag duger. Du duger. Allt duger.
God fortsättning önskar jag dig som tar dig tid att läsa detta!
 |
| Julotta |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar