Patriarkatet

Jag måste bara skriva av mig lite ilska. Vart är världen på väg? Tillbaka till 1800-talet? Jag pratar om aborträtt och kvinnors rätt till sin egen kropp. Vi är redan fråntagna tillräckligt mycket makt, och vi får inte ens bestämma över vår egen kropp. Det är helt horribelt att man nu vill rasera det vi kvinnor kämpat för och byggt upp. Varför är det vi kvinnor som ska ta ansvar för den säd som männen sprider? Vi betalar redan med vår hälsa och utsätter våra kroppar för farliga preventivmedel och riskfyllda graviditeter. Vi jobbar deltid när barnen kommer och skaffar oss urusla pensioner. Listan kan göras hur lång som helst när det gäller de orättvisor som vi kvinnor utsätts för. Allt för att männen vill ha makt och kontroll. Männen borde inte ens få ta beslut eller blanda sig i såna här frågor. Ännu märkligare att det finns kvinnor som stöttar förslag på skärpt abortlag. Antar att de har samma drivkrafter som männen, och suktar efter karriär, makt och kontroll. Det finns skäl att värna om livet, men vems liv pratar vi om? Det ofödda, ovälkomna barnet eller kvinnans liv? Vad innebär det för kostnader och resurser för samhället? Världen är redan överbefolkad och vi har tillräckligt många barn som far illa.

Kvinnor tar livet av sig eller utsätter sig för illegala kvacksalvare på grund av oönskade graviditeter. Inför istället en lag att männen måste skydda sig! Men när männen går fria under lagen trots våldtäkt, så är det nog inget att våga hoppas på. Vi kvinnor borde följa Gretas exempel och införa en global strejk. Strejka från våra usla låglönejobb och det obligatoriska fredagsnypet.

Me too-rörelsen har nyss startat och vi har alla bevittnat, erfarit och lyssnat till fasansfulla historier om vad kvinnor utsätts för, och då svarar världen med skärpta abortlagar? Förövarna fortsätter gå fria.

Vi kvinnor måste börja agera och reagera! Vi kan inte fortsätta i tysta och låta oss tryckas ner av patriarkatet! Det här pågår precis överallt, även i liten skala. Jag ser hur kvinnorna passar upp på männen på föreningsmöten, familjemiddagar och släktkalas. Bakar, fixar fika, serverar kaffe och diskar och städar undan i timtal, medan männen passiva sitter kvar vid bordet eller bara tyst försvinner. Varför? För att vi låter det vara på det viset. Jag har bara lust att hälla kaffet i knät på dom, men jag biter istället ihop och förbannar mig själv för att jag är så flat att jag går med på det. Men denna kultur har fostrat mig och det är svårt att bryta sig loss från såna här strukturer, trots att jag är medveten om det. Det mest tragiska är att så många inte ens tänker eller reagerar på dessa stereotypa könsroller. Det finns visserligen undantag där även män är medvetna om detta, försöker förändra och hjälpa till. Moderna manliga män som har vett att uppskatta kvinnor och deras arbete, och som ser det som självklart med jämlikhet.

Låt oss vara de där argbiggorna som vägrar tuktas och vägrar låta oss tystas, till dess att det sker en förändring på riktigt. Vi måste börja i det lilla och inom den egna sfären. Låt inte våra barn och kommande generationer fostras i gamla maktstrukturer. Våga vara obekväm och besvärlig!
Rösta rätt i morgondagens EU-val! Imorgon är det även Mors Dag. Hur många mammor är det inte som hedras genom att de själva får stå och göra tårta och passa upp på barnen som kanske hälsar på? Kolla hur det ser ut hemma hos dig! Grattis alla mammor och kvinnor!

Produkt av patriarkatet

Mardröm eller verklighet?

Inatt drömde jag en riktigt otäck dröm. Jag drömde att nästan alla människor runt omkring mig låg och sov, åtminstone var de inte vid medvetande.  Jag gick omkring i nedsläckta bostadsområden, och klev över folk som låg utspridda lite här och var. Ingen reagerade.  De var inte döda, bara sovande. Då och då hittade jag vackra tilltalande konstverk på väggarna som var helt oemotståndliga. Men när jag ställde mig för att betrakta en tavla var det någon som viskade åt mig att låta bli. Jag fick veta att om jag stirrade för länge in i tavlan, så skulle jag bli en del av den. Alla mina celler skulle fastna i tavlan och jag skulle bli dömd till ett evigt liv fastlåst i konstverket. Jag var livrädd och visste nästan inte vart jag skulle våga titta. Jag tog mig till en flygplats för att ta mig till någon del av världen där det fanns liv. Men flygen ställdes bara in och i det nätverk med destinationer som fanns kvar, så visade det sig att jag ändå bara skulle komma tillbaka till samma plats eller till en plats som såg likadan ut.
Jag vaknade i min säng med bultande hjärta. Ju mer jag funderade på drömmen desto mer såg jag symboliken i den. Drömmen påminner om den verkliga världen, som det ser ut på riktigt.
Det känns som att de flesta människor sover. De flesta har kollat för mycket in i sina skärmar och fastnat där. Det ser likadant ut i resten av världen. Är ni med?

Underhållningsbranschen har aldrig varit så stor som nu. Det finns ett gränslöst utbud av tv-kanaler, streamingtjänster, appar, poddar, spelsidor och det mesta maxat med reklam.
Barn och ungdomar växer upp i en fiktiv spelvärld där man identifierar sig med låtsatsfigurer och där man med riktiga pengar kan köpa till sig fiktiva attribut för att glänsa och "göra karriär" i en låtsasvärld. En flykt från den skrämmande verkligheten.
De vuxna sitter aningslösa och mumsar i tv-soffan. Det är så vi kopplar av.  Men hjärnan är ständigt påkopplad och matas med allsköns dravel och nonsens.
Detta är ett optimalt utgångsläge för destruktiva krafter att ta över. Andra krafter ser chansen att alliera sig och ta över världen. Makten kommer allt längre ifrån den vanliga människan som i god tro låter andra ta den ifrån sig.
Vi invaggas att tro att annan "expertis" kan saker och ting bättre. Godtrogna litar vi på att makteliten ska fatta de rätta besluten åt oss. Ibland tänder det dock till och folk engagerar sig i "bensinupproret" på Facebook. Där kan man ge uttryck för sin vrede på alla möjliga okonstruktiva sätt. Allt annat får öka i kostnad, men inte bensinen. Den är lika helig som alkoholen och snusen.
Det är enkelt för oss att skriva på alla namnlistor med olika uppror i sociala medier och lätt för oss att med en knapptryckning betala in en liten slant till någon organisation som ska engagera sig och göra jobbet åt oss.  På så sätt dövar vi det dåliga samvetet och känner oss som ansvarstagande medborgare ett tag.
Men på föreningsmöten,  fysiska debattforum, och manifestationer på torget gapar det tomt. När det kommer till det verkliga aktiva engagemanget så är det stendött.  Folk har inte tid. Inte lust. Inget intresse. Överlåt till andra korkskallar att styra världen!
Jag blir galen när jag hör folk säga att de slängt sina röstkort i soporna och ska strunta i att rösta i EU-valet. Man ger tusan i sin värdefulla demokratiska rösträtt. Vad vill man uppnå med det? Om man nu har en åsikt om EU och tycker det är skit, så ger ju det en ändå större anledning att engagera sig och rösta på de kandidater som försöker skapa en förändring utifrån de förutsättningar vi har.
Vill du ha en förändring så engagera dig! Läs på och skaffa dig kunskap.  Kunskap är makt! Kunskapskanalen och biblioteken är gratis. Många organisationer erbjuder kostnadsfria kurser och studiecirklar. Lägg skärmtiden på något vettigt. Och se till att rösta, men läs på innan!☺

Debut och debatt

Det blir allt glesare mellan inläggen i denna blogg. Tiden verkar krympa hela tiden. Någon annan som känner av det? Måndag, fredag, måndag, fredag....Tiden där emellan springer bara förbi och man funderar på vad som hände? När helgen kommer och jag ska summera veckan, kommer jag knappt ihåg vad jag har gjort och åstadkommit...? Ändå har min kalender varit uppbokad från morgon till kväll. Det verkar vara den nya tidens melodi. Ständigt uppkopplad och på språng, men resultatet då? Var det mödan värd? Kanske. Förhoppningsvis.

Denna vecka har jag varit extra trött, eftersom jag lider av jetlag efter en nästan 3 veckor lång resa i Australien och Bali. Det är en väldigt lång resa till Australien, närmare bestämt 19,5 timmar instängd i ett flygplan, en väg. Totalt 39 timmar ombord och jag hann jag med att se tio långfilmer, käka fyra frukostar, fyra övriga måltider, sittsår och nackspärr. Jag klimatkompenserade 5,3 ton CO2e och det kostade 1319 kr. Jag anser att jag inte längre har råd att inte klimatkompensera. Vår planet har överhuvudtaget egentligen inte råd med flygresor, fossila bränslen, köttproduktion o s v.
Men eftersom jag inte kan ta mig till kontinenten Australien utan att flyga, och för att jag så gärna ville hälsa på min dotter, så försöker jag ändå döva det dåliga samvetet så gott jag kan. Och det var en härlig resa! Vi hann se en hel del av vår vackra ömtåliga planet.

Igår var det Europadag i Örnsköldsviks kommun och jag deltog på ett seminarium om EU och klimatet, samt i EU-debatten på Folkan samma kväll. Jag anser att klimatfrågan är den klart mest angelägna frågan idag. Vi har inte tid att vänta längre på en förändring. Trots alarmerande rapporter i ett par decennier, så fortsätter klimatutsläppen öka. Det var glest mellan bänkraderna på Folkan och det blev aldrig någon debatt på riktigt. Ingen djupgående sådan. Lite skrap på ytan bara. Vilka partier och politiker som egentligen kommer att åstadkomma några förändringar i EU är svårt att avgöra. Om vi verkligen hade politiker och makthavare som ser på jordens resurser och klimatet som en solidarisk och livsavgörande fråga, så borde vi ha sett en förändring vid det här laget. Om jag kunde rösta på Greta Thunberg så skulle jag göra det.

Denna vecka har jag även gjort debut i Radio Nolaskogs med eget radioprogram!
Om ni vill lyssna till en radioamatör som låter som en glappande bonnläpp, så varsågod:
 Min sommaridyll
Det var i alla fall kul att få chansen och alltid spännande med nya utmaningar. Det värsta som kan hända är att man skämmer ut sig! :-)
Nu är det helg igen! Wohoo!  Ha det så gott kära vänner!