Missunnsamhet...

Den mest oattraktiva egenskapen hos människan måste väl ändå vara missunnsamheten. När man inte unnar andra lycka och framgång. Ingen människa vill erkänna att hon är missunnsam och många upplever inte att de är det heller. De är missunnsamma utan att tänka på det. Ett exempel är när man låter bli att ge beröm och komplimanger, och bara behåller det för sig själv i tanken. Man tänker "åh vilken snygg frisyr/snygg klänning/ trevligt bemötande/fint leende och så vidare, men man säger det inte högt. Möjligen säger man det till någon annan än den det berör. Man pratar om att "hon är alltid så gullig och trevlig" eller "han är så hjälpsam och duktig" i dialog med andra, men man säger det inte direkt till den person det gäller. Man snålar i onödan med att berömma och ge andra positiv feedback.

Andra exempel på missunnsamhet är när man inte unnar sin expartner att få en ny kärlek och bättre ställt i sitt nya liv. Det är oftast när relationen tar slut, som det visar sig vem man levt med. När man inte längre har något att förlora, så kan man lika gärna sabotera alternativt låta bli att lyckönska sin före detta. Så resonerar en del tyvärr. Det är en ful sida som visar brist på respekt, medkänsla och framför allt kärlek. Att svälja stoltheten och släppa offerrollen är bevis på ödmjukhet och inre styrka. Man kan aldrig äga en annan människa oavsett hur nära eller hur lång relation man haft.

Missunnsamhet är en del av avundsjukan, fast värre. Den biter sig fast som en elak cancersvulst som bara tenderar att bli sjukare. Man kan avundas andra på ett positivt sätt, så länge man inte själv blir bitter eller försämrar sin relation till den man är avundsjuk på. Visst skulle jag vilja ha det andra har...kärlek, lycka, framgång och så vidare..men jag kan ändå välja att glädjas med andra som når sitt mål, även om jag själv inte lyckas.  När väninnan gått ner i vikt och blivit skitsnygg, och jag själv inte gått ner ett enda gram, kan det kännas jobbigt att säga något fint till väninnan.
Eller när kollegan blivit befordrad och fått jobbet som jag själv sökt, kan det det kännas jobbigt att gratulera och ännu värre att ge beröm när det visar sig att kollegan gör ett helt suveränt jobb, förmodligen mycket bättre än jag själv skulle lyckas med. Det hjälper inte att gå omkring och sura för det, eller att pika och komma med taskiga kommentarer:

- "Jasså, du fick jobbet...ur askan och in i elden alltså..! Skulle inte vilja byta med dig..."
- "Jasså..du har vunnit pengar...fy tusan bara nya bekymmer..!"
- "Jasså..ni ska iväg på semester...se upp för salmonella...har hört att man kan bli rejält sjuk därborta..och rånad...och solskadad...
- "Jasså..du ska ge dig in i ett sånt projekt...har du inte tagit dig vatten över huvudet nu...?"

Du gör dig bara själv i dålig dager. Ingen vill väl egentligen vara en eländig svart olyckskorp..

Nej, man ska glädjas med andra och tillåta andra att lyckas. Det är bevis på kärlek, ödmjukhet och styrka. Missunnsamhet gör mest skada hos dig själv och inte hos din fiende. "Missunsamheten förtär sin herre, som rosten förtär järnet" var det någon som sa, och jag tror att man blir en nöjdare och friskare människa om släpper missunsamhet, svartsjuka och avundsjuka. Man gör bäst i att släppa allt sånt, inte bara för den man missunnar, utan främst för sin egen skull. Att bära på ilska är som att själv dricka gift, och samtidigt förvänta sig att den andre personen ska dö.

Ju mer man intresserar sig för andras välgång, desto mer bygger vi upp vår egen lycka, säger Dalai Lama och jag håller med.

"Många skulle må bra om inte andra hade det bättre"
Fritiof Brandt 1892 - 1968