Bonus på bonus..

Jag kan inte låta bli att reta mig på den mentalitet och kultur som råder i toppskikten i de flesta stora företag i Sverige och andra länder. Jag tänker närmast på chefslöner, fallskärmar och bonusar. Hur kan en enda människa göra rätt för en årslön i mångmiljonklassen plus i många fall fina pensionsavtal och avgångsvederlag och en rad andra förmåner? Till råga på allt kan de få extra bonusar för att stanna kvar i företaget när det börjar gå dåligt och kris uppstår. Jag trodde att de lönerna var baserade på att cheferna redan har ett stort ansvar för att driva ett företag i rätt riktning och vända minus till plus? Istället måste lockbeten tas fram i form av bonusar för att  de ska stanna kvar när det blåser. Jag trodde att kaptenen var den siste att lämna skutan när det råder storm eller skeppsbrott. Jag trodde att det var det som var den stora skillnaden mellan kaptenen och övriga besättningsmän. Som det är nu får matroserna lov att ransonera och äta skeppsskorpor, medan kaptenen och styrmännen ensamma får frossa i det redan tärda matförrådet utan några inskränkningar.

Det är skamligt att det finns VD:ar som inte är kapabel och kompetent att ersätta någon av specialisterna i företaget ( och ofta inte ens gräsrötterna ) ska ha den högsta lönen och de bästa förmånerna. Toppchefen/cheferna är oftast den som vänder sig till specialisterna i företaget för att få råd, och som sedan delegerar andra att utföra arbetet. Visst bör det finnas chefer som bara fungerar som arbetsledare och som inte praktiserar i det löpande arbetet utan hellre förlitar sig på rapporter och statistik från underordnade. Men är det relevant att de ska tjäna så mycket mer än andra i företaget? Ska det vara så stor skillnad mellan toppcheferna och övriga medarbetare i företaget? Medarbetare.....det hörs ju på ordet vad det betyder. Vi arbetar med varandra.Vi arbetar med företaget. När företaget går bra så ska alla medarbetare få en bit av kakan och när det går tungt måste alla dra sitt strå till stacken.

Men det är inte rättvist i kapitalistiska företag. De kan liknas vid gamla kungariken, där folket svälter och kungen sitter med skattkistan och makten. Knektar och lakejer ( mellancheferna och småcheferna ) får de tuffaste uppdragen att sätta planerna i verket och få resten av trupperna allierade på slottet. De får jobba både uppåt och nedåt.

I ett sunt företag så får alla känna sig delaktiga och blir belönade när företaget går bra. När det går mindre bra så måste samtliga ( både kaptenen och matroserna ) hjälpas åt att för att få skutan på rätt köl. Bonus kan utgå när skutan får vind i seglen och då får samtliga ombord dela på förtjänsten. Om kaptenen under lång tid seglar i motvind och inte lyckas driva skutan på rätt köl, så kanske han måste vända skutan åt ett annat håll. Först när han lyckas med sitt uppdrag som kapten, så kan han få äta gåslever i mässen...inte förr. Morötter kan behövas när det går tungt, men det gäller för samtliga på skutan. Kaptenen och styrmännen har redan en lön för att de har en tuffare roll ombord, så de kan inte ensamma avkräva en extra förtjänst. Det blir ju bonus på bonus. Följden blir bara missnöjda medarbetare som tappar engagemang och motivation, och det kostar förmodligen mer för företaget. Inget företag är starkare än sin svagaste länk.

Det finns löntagarägda företag där alla delägare får ta del av förtjänsten och där det ställs krav på att chefer ska uppvisa ett gott resultat för att kunna kvittera ut en bonus. I styrelsen är även löntagarna representerade, både chefer och övrig personal. United Airlines är ett exempel på ett företag där majoriteten av de anställda också är ägare.

Den hierarki och mentalitet som avspeglas i toppen på stora företag, avspeglas även i resten av världen. Både i samhällen, regeringar och organisationer. En liten del av världsbefolkningen roffar åt sig, medan resten av världen svälter och lever på existensminimum. I toppen håller man varandra om ryggen, skyddar sitt välstånd och hindrar andra från insyn. Det är en slags elitmaffia som är svår att komma åt. Inte konstigt att folket gör uppror i vissa delar av världen. Rättvisa kommer att skipas förr eller senare, även om vi har en lång väg att gå. Förhoppningsvis utan krig och upplopp.  Tack för ordet!

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag...

"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag, och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig detsamma mer..." 

Så lyder Alf Henrikssons dikt, en av mina favoriter. I morse nåddes jag och mina kollegor av ett  tragiskt dödsbud, då vi fick veta att vår gamla chef avlidit samma morgon. Alldeles för tidigt och helt orättvist.
När det var tänkt att han skulle få njuta av livets glansdagar med en extra guldkant på tillvaron, så blev det en tid med döden som följeslagare. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Det kan ibland vara nödvändigt att få såna här obehagliga påminnelser om att våra liv kan vara till ända vilket ögonblick som helst. 

På utsidan går livet vidare som om ingenting har hänt, men på insidan av oss ser det annorlunda ut, när någon som står oss nära lämnar jordelivet. Förutom den smärtsamma förlusten, så kanske vi också måste bära på ett dåligt samvete: "Varför sa jag inte det där som jag tänkt...?" "Varför gjorde jag inte mer?" "Varför, varför, varför...?" Därför är det så viktigt att vi lever varje dag med en liten vetskap om att den kan vara den sista för mig själv, eller den sista för någon närstående. Ge varandra kärlek, beröm och bekräftelse i ord och handling, och inte bara i tanken. Låt inga konflikter ligga och gro, och somna aldrig osams. Gör det där ni planerat nu, istället för sen. Avslutar med ännu en dikt av Alf Henriksson:

"Ett ord som en människa fäster sig vid,

kan verka i oberäknelig tid.

Det kan framkalla glädje till livets slut.

Det kan uppväcka obehag livet ut.

Ja det kan påverka livet på jorden.

Så slarva inte med orden"

Alf Henrikson

Hårda ord som inte var så allvarligt menat eller sagda i affekt, kan lätt botgöras med ett enkelt "förlåt". De mjuka, vackra, positiva, berömmande och kärleksfulla orden kan vi säga närsomhelst, helst i samma stund som vi tänker dom. Det kan aldrig bli fel eller för tidigt att säga dessa spontant. Det kan bara bli för sent...Var rädda om varandra!

Bortskämda ungar...

"Mina barn och andras ungar" heter det och det är lätt att se på barn och ungdomar på det viset. Det värsta jag vet är uppnosiga, bortskämda och bortklemade ungar. Fast egentligen är det ju inte barnen jag ska klanka på utan föräldrarna, inklusive mig själv.

Min största uppgift som förälder är att ge mina barn en så stabil och stadig uppfostran som möjligt så att de lär sig att stå på egna ben. De ska bli starka, modiga och självständiga individer som klarar av  de krav som samhället kräver. Det gör jag inte genom att curla dom. Om jag uppför mig som en betjänt som passar upp och ställer upp i alla lägen, så kommer de aldriga att fixa någonting själva.

När jag växte upp så fick vi barn nästan aldrig skjuts någonstans utan travade eller cyklade i ur och skur. Om vi ville åka skridskor eller spela hockey på den lokala isbanan fick vi vackert se till att ploga den själv för att kunna åka.
Om vi fick punka på cykeln fixade vi det själva och likaså mekade alla mina killkompisar med sina moppar själva. De bytte cylindrar och tändstift hur lätt som helst, fastän de knappt var 15 år och egentligen fick lova att köra dom. Nyckelbarnen som inte hade några föräldrar hemma när de kom hem från skolan fixade något att äta själva även om det bara blev makaroner och ketchup, och då talar jag om barn i 7-8 års ålder. Det fanns inget fritids.

Jag och mina kompisar fixade tidigt egna fickpengar genom att sitta barnvakt eller dela ut reklam. Jag var bara 12 år när jag fick mítt första sommarjobb på en bärodling som låg drygt 6 km hemifrån. Jag cyklade fram och tillbaka i ur och skur, och vi började redan kl 6 på morgonen. Efter 4 veckor av idogt jordgubbsplockande tjänade jag ihop 400 kr och jag var grymt stolt.

Idag kräver många barn och ungdomar uppassning och uppbackning 24 timmar om dygnet och föräldrarna är ständigt i beredskap, även om barnen hunnit bli myndiga. Visst ska man alltid kunna vända sig till sina föräldrar om det behövs, men vad är egentligen rimligt?

Om jag som förälder inte alltid kan ställa upp med varken tid eller pengar, så anpassar sig barnen efter detta och hittar egna lösningar, om det är tillräckligt viktigt för dem. Självklart vill alla föräldrar ge sina barn det bästa och mer därtill. Mer än man själv fick som barn. Men hjälper man eller stjälper man? 
Jag vill att mina barn ska bli uppfinningsrika och kreativa, och inte förvirrade om de står inför en ny situation. Jag vill att de ska kunna hitta egna lösningar, vara flexibla och kunna anpassa sig efter förändrade villkor.
Idag ställs så stora krav på individen och det råder hård konkurrens i skola och arbetsliv. Det är inte alltid de som fått den dyraste utbildningen som får jobb utan den bäst lämpade. Det gäller att ta för sig och visa framfötterna och inte gömma sig bakom mammas kjol. De måste kunna ringa till myndigheter själva och inte be mamma. Här står ynglingen ensam och måste klara av allt som krävs av en vuxen. Vuxna föräldrar behandlar sina barn som större än vad de är, istället för tvärtom.

Mina ungar och min bortskämda katt! :-)

Nedan bifogar jag ett klokt inlägg från Alf B Svensson:

"Det är lätt att bli engagerad och upprörd över barn som far illa.­ Det senaste året har debatten mest handlat om barn som växer­ upp i barnfattigdom. Ett annat och växande problem som vi sällan pratar om är alla bortskämda barn. I mitt arbete som psykolog har jag mött många och de tycks bli fler och fler. Bortskämda barn far också illa och riskerar att som vuxna inte få ett bra liv.

Vår uppgift som föräldrar är att tillfredsställa våra barns behov av tid, kärlek, gränser, normer och värderingar och att förbereda­ dem för vuxenlivet. Barn kan ­aldrig få för mycket kärlek. Vi ska givetvis också respektera barns rättigheter och inte hämma och kränka våra barn. Men om vi alltid ställer upp på deras önskningar, låter dem få all uppmärksamhet och inte sätter tydliga gränser tar vi inte vårt föräldraansvar.

Barn som får allt de vill ha utan­ att anstränga sig kan få svårt att som vuxna förverkliga sina drömmar och mål i livet. Barn som behandlas som kungar kan få samarbetssvårigheter. De är inte heller alltid så lätta att leva­ med i ett äktenskap. Barn som får allt serverat kan få svårt att glädja sig åt allt livet ger.

Barn som behandlas som om deras­ behov är viktigare än alla­ andras blir ofta egocentriska.­ Föräldrar som till varje pris ­försöker undvika att barnen blir ledsna kan få barn som har svårt att hantera kriser och motgångar senare­ i livet.

Bortskämda barn behandlar många gånger föräldrar, lärare,­ förskollärare och andra som betjänter.

Varför ska de städa­ sitt rum? Föräldrarna kan ju få rut-avdrag om någon annan gör det. Barn som inte behöver hjälpa till ­hemma lär sig inte att de har skyldigheter mot familj, vänner och samhälle.

Bortskämda barn har många gånger en skicklig försvarsadvokat i sina föräldrar. Det är kamraternas eller lärarnas fel när det uppstår en konflikt. Som vuxna­ kan de få dålig självkänsla och svårt att hantera konflikter.

Det har aldrig varit så lätt att skämma bort sina barn som i dag. Vi har råd att göra det. Vi själva köper det vi vill ha. Varför­ ska inte barnen då få allt de pekar­ på? Många barnrum ser ut som en leksaksavdelning på ett större varuhus.

Många föräldrar har dåligt ­samvete för att de arbetar för mycket. För att döva vårt samvete ger vi barnen en ny iphone i stället­ för det de behöver, men som kräver lite mer av oss – vår tid. Många orkar inte heller ­efter en lång arbetsdag ta konflikter. En del föräldrar är kompisar med sina­ barn. De leker, underhåller och ser till att barnen aldrig behöver ha det långsamt och tråkigt.

För några generationer sedan var barn måna om att uppträda så att de blev omtyckta av sina föräldrar.­ I dag är i stället många av oss ­föräldrar ängsligt och överdrivet måna om att alltid vara ­älskade och omtyckta av våra barn. Vi styrs mer av våra behov än vad som är bäst för barnen. Det ingår i jobbet som förälder inte bara att villkorslöst älska sina barn utan också att stå ut med att inte alltid vara populär och omtyckt.

I debatten om föräldraskap, barns uppväxtvillkor och barns rättigheter behöver vi också­ framhålla riskerna med att skämma bort barn. Bortskämda­ barn blir många gånger inte­ ­lyckliga, ansvarstagande och ­socialt kompetenta vuxna".
. Alf B Svensson