En enda röra...flyttröra...

Om ni undrar varför min blogg ligger och ruttnar bort, så ska jag försöka berätta det i korta ordalag.

För det första så har min dator drunknat och det fanns inget att göra för att rädda den. Ett hett tips: Häll inte vatten över era datorer! Ett proffs har typ obducerat den och funnit att den är utom all räddning. Jag fick dock veta att han aldrig sett så skitig dator förut (! ) Sanitär olägenhet. Förmodligen drunknade den nog mer i smuts än i vatten, den stackarn. Ja, den överlevde ju alla mina senaste resor, bl a en månad i Indien och jag har väl inte varit så värst försiktig med den.

Annars så lever jag i ett flyttkaos just nu, och jag känner mig fruktansvärt splittrad. Jag varvar mellan att packa banankartonger, sortera papper och försöka kränga iväg en del saker som jag inte tror mig behöva i framtiden. Ett mastodont arbete. Varför har man så mycket saker? Jag vill ju egentligen leva som en asketisk munk med max 5 ägodelar. Annars börjar sakerna att äga en själv. Så vill jag inte jag ha det.

I stressen så glömmer jag det ena efter det andra och är mer förvirrad en vanligt. Ja, då kan ni tänka själva! Går det? Ja, jag kan!  Jag har en helt fantastisk förmåga att röra till det ännu mera, när jag redan har det tillräckligt rörigt omkring mig. Jag blir så trött på mig själv...jättetrött...ungefär som när Maria Montazami rör ihop det.

Häromdagen bad jag mina föräldrar vara i min lägenhet för att ta emot postbudet som skulle komma med paket. Jag meddelade att jag gömt en nyckel på ett ställe så de skulle kunna ta sig in. Senare på dagen ringde mamma i panik, för nu var de utanför min lägenhet tillsammans med postbudet, men med en nyckel som inte passade i min dörr. Jag hade visst lagt dit fel nyckel på gömstället! Typiskt!

Igår skyndade jag mig från jobbet för att ta itu med röran hemmavid och promenerade hem i rask takt. Väl hemma hade jag ingen nyckel! Jag mindes plötsligt att jag hade kvar min jacka på jobbet med nycklarna i jackfickan. Jag promenerade tillbaka de 2000 metrarna till jobbet. - "Det man inte har i huvet, får man ha i bena" meddelade jag glatt mina kvarvarande kollegor som förvånat glodde på mig som återvänt som en virvelvind i det tysta kontorslandskapet. Jag gick till jackan och kände efter i fickan, men ingen nyckel där! Va tusan nu då? Då kände jag efter i min kasse som jag burit på hela vägen fram å tillbaka, och naturligtvis så hade den gömt sig där hela tiden! Mina kollegor gapade som fågelholkar.
-"Det finns bara en som kan göra en sån sak, och det är du Rosie!". Jo, jag är unik på det sättet. Jag hade alltså gått 4 km i onödan! Nja, egentligen inte...det var ju vackert väder och jag kan gott behöva en extra promenad. Tror ni det slutade där? Nej, nej! När jag kom hem igen så kom jag på att jag faktiskt haft bilen till jobbet på morgon ( vilket jag mycket sällan brukar ha ). Så det var bara att trava iväg och gå ett par kilometer till...

Idag kom ett nytt paket med Postbudet ( Stefan från Posten ringde igen och meddelade trött - "Du har fått paket...igen...!" ). Denna gång kom paketet hela vägen från Kina och det var tänkt att bli en present till en som står mig mycket nära. När jag öppnade paketet så upptäckte jag att jag fått helt fel grejer...åtminstone helt fel märke...Skit! Jag kan inte skicka tillbaka det heller. Jag funderade på hur det gått till och gick in på internetsidan igen och såg då att man blir länkad till en annan sida med ett annat märke...Helt och hållet mitt eget fel i brist på uppmärksamhet. Men det är feta smällar man får ta ibland...och det kunde ju varit ännu värre.

Ungefär så ser mina dygn ut nuförtiden. Ja, jag stressar faktiskt dygnet runt. Igår natt vaknade jag och kände att något var fel ( förutom att jag var kissnödig ) och steg upp mitt i natten och funderade plötsligt på var min katt Svenne var. Han brukar alltid ligga och vakta, beredd att gå till anfall om man går upp med nakna ben och fötter på natten, men denna gång fick jag inga klor i bena.
Det gick upp för mig att han var kvar i trappuppgången sedan han smitit ut kvällen innan. Så fort jag öppnade dörren rusade han in med full fart. Stackarn hade kissat på min dörrmatta då han inte haft tillgång till sin toalett. Duktig katt som går på vår dörrmatta och inte någon annanstans i trappuppgången!

När jag har allt under kontroll ( vilket jag hoppas ska kunna ske någon gång i mitt liv ) så ska jag försöka delge er mera av mina sobra tankar, som kanske inte alltid håller måttet...men jag försöker åtminstone.

Förresten! Inte nog med att jag har det rörigt på fritiden, så är det lika rörigt på jobbet! Jag är numera support för Norge och snacker kun norsk hele dagarna. Akkurat kjempeflott! Ha de!    

Svenne latar sig i godan ro...man skulle fått vara katt ibland.. 

Min tvättstuga är inte som andra...

Jag har redan berättat om min tvättstuga, för det är ju där allting händer. Det har varit picnic, nästan slagsmål, kärlekskranka karlar, bränder att släcka och mycket mera under de tre år jag bott här. Snart flyttar jag och får min alldeles egna privata tvättstuga. Oj vad tråkigt det kommer att bli!

Ikväll när jag besökte tvättstugan så fann jag att någon verkar ha flyttat in här. Det står 2 sängar, bord, fåtölj och tv där nu. Varför??  Tänker någon bo här eller tänker någon tvätta sina möbler här? Möjligen är det bovärden som ställt dit grejerna på uppdrag från Övikshem. De kanske vill göra tvättstugemiljön lite mysigare så att man kan ta sig en tupplur eller se på tv medan man väntar på att tvätten ska bli färdig. Vilken service!
Jag blir dock inte förvånad om någon flyttar in där. När jag bodde i hyreshus på Valhalla var det en gubbe som bodde i ett förråd i källaren. Han hade både säng och tv där. Förmodligen var den redan så stora invandrarfamiljen tillräckligt trångbodda och tyckte att farbrodern som också klämt in sig tog för stor plats, och då blev han hänvisad till en liten skrubb i källaren. Jag lovar...källargubben existerar på riktigt! Åtminstone på Valla!
När man bor i ett stort hyreshusområde så får man se och uppleva det mesta. Jag minns när jag bodde på Valhalla som barn och zigenarfamiljen som bodde granne med oss förvarade sin travhäst i soprummet! När vaktmästaren reagerade och bad dem flytta på hästen, så tog dom istället och band den bakom Vallakiosken, där hästkraken fick stå om nätterna.
Jag skulle kunna berätta åtskilliga anekdoter från mina år som skötsam hyresgäst, men jag tar det när jag inte är så trött...som just nu när ögonen går i kors...blir så svårt att skriva begripligt då. Snart är jag villaägare och då kanske jag får återkomma och berätta om mina grannar i närområdet. Förhoppningsvis bara trevlig saker. Natti natti ( OBS! Jag sover hemma i min egen säng och har inte gått å lagt mig i tvättstugan ). 

Sylta och safta i en enda röra...

Egentligen har jag inte tid att skriva, jag borde egentligen sova eftersom jag ska upp igen om mindre än 6 timmar. Men egentligen så gör jag det bara för att varva ner. Egentligen hade jag inte tid att plocka hallon ikväll heller, men jag kunde inte låta bli. Det finns ju hur mycket hallon som helst i år, och de är stora, fina och nästan helt befriad från mask. Det gör ju egentligen inte så mycket att få i sig en och annan hallonmask, för de smakar ju mest hallon, men vegetarianer bör ju egentligen inte äta mask. Det är mycket man egentligen borde göra och inte göra. Det är mycket egentligen egentligen...

Hur som haver så drog jag iväg efter jobbet med bärhinken i högsta hugg. Jag försvann i hallonsnåren och fann snart värsta bästa stället med hallonbjässar stora som jordgubbar. Snart var det en pojke i 10-årsåldern som fick korn på mig. Han följde mig hack i häl och skrek snart till sina föräldrar som fanns någonstans i närheten: - "Kom hit!! Jag har hittat paradiset!!"
- Men stick och brinn!! ville jag väsa till ungen som tänkte våldgästa mitt ställe. Jag önskade att jag även hade haft mina vampyrtänder till hands i det ögonblicket, så jag hade kunnat skrämma brallorna av all som närmade sig...moahahaha. Men jag bet dock ihop och snart var en mamma och en pappa där också och snodde mina bär.
Nåväl bären räcker till oss alla i år och det är egentligen skamligt att inte fler nyttjar allemansrätten och tar sig ut i naturen. Det är både nyttigt och roligt. Moder Jord är god och vi får frossa i dessa goda nyttigheter fortfarande trots att vi misshandlar vår planet som vi gör.

Alldeles för länge höll jag mig kvar i hallonbuskarna innan jag gick till bilen. Då såg jag att min mobiltelefon hade laddat ur, och det började bli bråttom att ringa min son som jag lovat skjutsa till bussen. Jag skyndade hem och fann ingen mobilladdare vart jag än letade. Jag har även en mobil hemtelefon och även den hade laddat ur. Konstaterade snart att jag hade två telefoner utan ström och utan laddare! Dynga på brö!!
Jag förstod snart att dottern måste ha fått med sig dem när hon åkte till pappan tidigare på dagen. Mitt hem är ett kaos just nu, eftersom jag rensar i röran...enligt Feng Shui,
Jag började få panik eftersom det var bråttom och jag har dessutom varken sonens eller dotterns telefonnummer i huvudet.  Jag lär mig dem aldrig ( ja jag är senildement ) och deras nummer finns inte att hitta via nummerupplysningen. Båda ville jag ha tag på och ingen av dem kunde jag få kontakt med. Jag sprang ut i trappuppgången för att låna telefon hos en granne så att jag skulle kunna kontakta pappan till min dotter ( hans nummer har jag i huvudet ). Jag ringde på alla dörrar, men ingen öppnade. Det borde jag ha kunnat förutse eftersom det bara bor gamla tanter i trappuppgången som aldrig öppnar dörren om man ringer på oanmäld på kvällen. Klokt av dem!

Jag sprang ut till bilen och åkte iväg till jobbet för att låna telefon och en mobilladdare. Väl framme så hade jag passerkortet i handen, men kom inte på vilken kod jag hade. Min stressade hjärna fick totalt hjärnsläpp! Vad göra? Jag kände mig totalt handikappad och helt oförmögen att komma i kontakt med mina barn eller omvärlden. Jag kom på att jag hade koden på ett hemligt ställe i min handväska, som jag naturligtvis hade hemma. Skit! Jag brassade hem igen, slet åt mig handväskan och återvände till jobbet. Väl där hittade jag slutligen en mobilladdare och således även mina barns telefonnummer.  Snart stod jag utanför sonens hus, för att plocka upp honom och ett antal flyttkartonger som han fixat till mig. Jag ska ju snart flytta.
Efter skjutsning till bussen ( som sonen hann med ), så fortsatte jag hem till min flyttröra för att koka delikat hallonsylt. När sylten var klar så upptäckte jag att jag saknade glasburkar kl 23.00 på kvällen. Vad göra? Jo, jag gick ner till soprummet för källsortering och fann ett antal fina glasburkar som jag tog hem och diskade mycket ordentligt. Jag till och med lade dom inne i ugnen så att de blev riktigt heta innan jag öste upp sylten. Flyttkartongerna står nu på plats i vardagsrummet och syltburkarna står upp- och nervända på diskbänken. Man ska vända dem upp och ned tills sylten kallnat, så vacuumförpackas de.
Åtta härliga snyltburkar blev det!  - "När man kan köpa färdig sylt på affärn!" kanske du säger.  Men mina syltburkar är mödan värd. All stress, jäkt och vedermödor gör att denna sylt äter man med andakt ( hur man nu gör då...men ändå... ). Ge er ut i skog och mark ni också, men passa er för att sno mina bär!

Hallonluja!