Gott Nytt år!

Det enda man egentligen känner till med säkerhet, är att allt förändras. Inför varje nytt år, funderar jag alltid på detta. Vad kommer att ske härnäst? Hur kommer framtiden att se ut? Om en månad, om ett år eller om ett sekel? Lika spännande varje gång, och alltid lika svårt att förutspå. Det blir ändå inte alltid som man tänkt sig. Eller så blir det så. Med tankens kraft kan vi så många frön som gäller för vår egen personliga utveckling.

För drygt 30 år sedan blev jag spådd av Erry Lidman. Man behövde bara uppge namn och adress och skicka en hundring, så fick man tillbaka ett kassettband där han avslöjade hela ens framtid. Dels berättade han om vem jag var som person, min uppväxt och barndom och dels om min framtid. Allt han berättade stämde och har hittills stämt in. Det enda som ännu inte har slagit in, är att jag ska vinna en stor summa pengar tillsammans med en kvinna en gång. Det går jag och väntar på varje dag, och ser verkligen fram emot det! Direkt när jag fick veta detta så började jag att spela på Lotto tillsammans med en väninna. Vi har lämnat in samma rader nu i drygt 30 år, men än så länge har vi inte gått med vinst. Vi har väl lagt ner totalt tillsammans närmare 100 000 kr på detta, så det vore väl fasen inte mer än rätt att vi fick tillbaka detta med ränta!

Allt eftersom åren går, så inser man att man har bara färre och färre år kvar att leva. Färre och färre vitala och friska år, för en sak som också är garanterat säkert är att cellerna degenereras. Det finns möjlighet att bromsa den utvecklingen med ett hälsosamt leverne, men det hjälper oss inte till ett evigt liv. Åtminstone inte i innevarande kroppsform. Kroppen har en begränsad livslängd, det är bara att inse.

Hur mycket som händer i livet som beror på slumpen eller ödet vet jag inte, men ibland verkar det som om universum leder oss på en viss väg genom livet. Ibland drabbas vi av obehagliga saker som vi till en början tycker är jobbiga, besvärliga och onödiga. När vi sedan ser tillbaka, så kan man se att det kom något gott ur allt detta i slutändan. Om inte annat så växer man och blir starkare som människa på grund av erfarenhet.

Mitt mål för 2015 är att leva ännu mer i nuet. För nuet är det enda vi har. Jag vill ta vara på de soliga dagarna, de tidiga mornarna, stunderna med familjen och stunderna med mig själv. Jag vill hushålla med min energi och använda den till det som betyder mest. Jag vill leva ett enkelt liv utan en massa måsten. Jag vill värna om min frihet. Frihet att göra som jag vill, vara fri i tanken och fri från inre och yttre krav. Jag vill lyssna på min kropp och mitt hjärta. Jag är väl medveten om de yttre krav vi ständigt ställs inför i vårt uppskruvade samhälle, och det blir en utmaning att få ihop allt detta. Men om jag ständigt påminner mig om att det är dagen idag som jag har, och att morgondagen vet jag inget om, så ska jag göra ett seriöst försök.
Jag läste en gång om en gammal munk, som varje morgon när han vaknade ställde sig frågan:
- Är det dagen idag som det ska det ska ända? Är det idag som jag ska dö?      

Ikväll ska jag ägna min nyårsafton till att spela Bingolotto för första gången i mitt liv ( ja ni hör ju själva att jag börjar bli gammal ), och det kanske är ikväll som det ska ske...att jag vinner storkovan. Kanske är jag miljonär när det nya året ringer in, eller så har jag somnat i tv-soffan tillsammans med Svenne, min katt. Han är en riktig livsnjutare, som bara bryr sig om sina egna behov och som inte stressar upp sig i första taget. Man skulle nog må bra av att vara lite mera katt och lite mindre människa ibland.

Svenne myser

GOTT NYTT ÅR tillönskas Eder alla! 

Kränkande Kalle Anka...

Jag har börjat tröttna på genusdebatten och alla andra debatter som gör att någon känner sig kränkt eller diskriminerad. Hur långt ska vi gå egentligen och vart leder det i slutändan? Var ska man dra gränsen för diskriminering och kränkning, från vanlig ofrånkomlig orättvisa och den egna personliga upplevelsen?

Det senaste jag läste nu var en analys som gjorts av vårt traditionella julprogram, "Jul med Kalle Anka och hans vänner". Här konstaterar man att majoriteten av karaktärerna är män och att de få kvinnliga rollerna fått färre och kortare repliker. Herregud, det är ett tecknat barnprogram från 1960, som är byggt på att roa, generalisera, och driva med olika karaktärer! Varför lägger vi energi på detta, när det fortfarande pågår så mycket värre saker att fokusera på som gäller i vår tid? Jag är rädd att den här typen av granskning som går till ytterligheter, kan göra att genusdebatten får ett felaktigt fokus och framställs som tramsig och löjlig. Vi riskerar att de verkliga problemen försvinner i mängden.

Vi borde i stället lägga all vår kraft på att utrota könsstympning och tvångsäktenskap och se till att varenda flicka får gå i skola och ges samma möjligheter som det manliga släktet.
Astrid Lindgren skapade Pippi Långstrump för att lyfta fram en stark och självständig kvinna, en frihetsgudinna som inte bryr sig om stereotypiska könsroller. Det var inte heller bra. Astrid Lindgren har fått massor av kritik för att ha skapat denna ouppfostrade figur som uppviglar barn till dumheter. Man anklagar även Astrid Lindgren för att vara rasistisk och diskriminerande. Hur man än vänder och vrider på det så hittar någon något att kritisera och klanka på.

Vi har haft otaliga debatter i Sverige om luciatåget, där pepparkaksgubbar är rasistiska och kvinnliga Lucior är diskriminerande.
Under mina snart 52 år så har jag aldrig reagerat på vare sig Kalle Ankas jul eller luciatåget, och någon gång funnit det diskriminerande eller känt mig kränkt i något avseende. Det har varit traditioner som omgetts av lek och skratt. Låt det stanna där vid.
Jag har inte känt mig kränkt eller diskriminerad för att jag aldrig blivit vald till Lucia. Jag har heller aldrig känt mig kränkt, när jag blivit retad för att vara en tystlåten sävlig norrlänning, eller när mina kollegor då jag jobbade  i Stockholm kallade mig för "lappskan". Man måste fortsätta kunna skämta om och med varandra, och inte ta allt så allvarligt. Humor och självdistans är viktiga faktorer för att bevara fred. "Ett avväpnande skratt"är bokstavligen ett viktigt vapen när det gäller att bekämpa rädsla och fördomar.
Däremot blev jag ledsen när pojkarna i klassen kallade mig för "pattmonstret" när jag gick i sjätte klass och hade störst bröst av tjejerna i klassen. Det var ett personligt angrepp, då jag blev ledsen och kände mig mobbad.

Jag upprörs på riktigt när jag möter de verkliga orättvisorna i världen. Jag upprörs när kvinnor har en lägre ställning än män i samhället. Varför är majoriteten av sjuksköterskorna kvinnor och majoriteten läkare män?  Varför har kvinnor lägre lön och varför är majoriteten styrelsemedlemmar män?

Jag vill bekämpa rasism, könsdiskriminering och homofobi, där det existerar. Inte i gamla sagor och fabler som är historia. Hur långt ska vi dra denna debatt? Ska vi införa "kränkthetsvetenskap" som ämne i skolorna och bränna Bröderna Grimms gamla sagor, där män utmålas som riddare och hjältar och kvinnor som hjälplösa och svaga? Det finns massor av pensionerade och döda syndabockar att ge sig på som skrivit historia i sagor, fabler och inte minst i bibeln. Misstag har begåtts, men låt det inte upprepas i det som nyskapas.
Utrota istället de sjuka skönhetsidealen som driver kvinnor till helt galna ingrepp på sina kroppar och bojkotta Hollywoodindustrin där dessa sjuka ideal skapas.
Låt dig inte bli ett offer för skönhets- och modeindustrin nästa gång du tittar dig i spegeln!  Rikta kritiken mot de sexistiska tv-program och reklaminslag som fortfarande nyskapas och se till att de utrotas. Bojkotta de filmer som fortfarande framställer tjocka och fula ( såväl svarta som vita ) som dumma och korkade. Det är i dessa program och filmer som vi ständigt matas med, som kritiken bör riktas mot. Men låt oss få roas av Kalle Anka en gång om året utan att låta oss kränkas och skändas, och utan att känna oss som offer.

Hmmm...jag känner mig kränkt...!

Jag vill göra skillnad...

Jag ser inte så ofta på tv. Dels för att jag inte har tid, och dels för att mycket av det som visas är så ointressant eller så blir jag bara ledsen och beklämd över att ständigt matas med dåliga nyheter.  Den senaste tiden har jag dock sett några positiva inslag som berört mig på djupet. Nyligen såg jag på galan "Svenska hjältar" och Nobels fredspriskonsert. Vilka fantastiska människor det finns och tänk vad en enda människa kan göra skillnad för världen!

Ingen har väl undgått den blott 17-åriga Malala Yousafzai, som efter ett mordförsök har rest sig och fört flickors kamp för rätt till utbildning. När man ville ha med henne på en presskonferens för att prata Nobelpris, meddelade hon att hon minsann inte tänkte avbryta skoldagen för att delta. De fick helt enkelt flytta presskonferensen till efter skoltid. En pytteliten tjej med mycket stor pondus, och framförallt mod.

Den andra fredspristagaren Kailash Satyarthi ägnar sitt liv till att befria de miljontals barnslavar som finns runt om i världen. Bara i Indien räknar man med att det finns omkring 14 miljoner tvångsarbetande barn och Kailash har räddat ca 80 000 av dem. Om fler skulle ägna sig åt detta problem, så skulle man snabbt kunna rädda alla dessa barn.

Jag vill också vara en Malala och göra skillnad i världen!  Jag skäms och är besviken på mig själv att jag inte gjort mera! Ok, visst tänker jag på miljön och försöker att leva så miljövänligt som möjligt. Jag ger pengar till olika organisationer, och jag försöker använda mitt skrivande till att påverka. Jag har engagerat mig i nykterhetsrörelsen och jag engagerar mig fackligt. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! Ok, jag gör en liten del, men med tanke på hur världen ser ut så borde jag kunnat göra ännu mera. Jag vill inte stå till svars för mina barnbarn eller barnbarnsbarn, när de frågar vad jag gjorde eller varför jag inte gjorde något. Jag vill kunna säga till dem med gott samvete att jag faktiskt bidrog till att göra denna värld lite bättre och att jag faktiskt stretade emot.

Nu börjar det bli allt oroligare i Sverige. Vi har ingen ordning i regeringen, vi har tiggare utanför varenda affär, vi läser dagligen om mord och bombdåd i Sverige. Fler och fler ansluter sig till Sverigedemokraterna och vi har ryska ubåtar i skärgården. Miljön, ekonomin och freden håller på att kollapsa. Vår välfärd och fred hotas. Därför så blir jag extra varm i hjärtat när jag ser såna här hjältar runt om i världen som faktiskt gör skillnad. De utgör ett hopp för mänskligheten och jag vill tro att deras mod, kamp och kärlek kommer att segra till slut. Tillsammans kan vi utgöra den kraft som behövs för att göra den här världen lättare att leva i. En utmaning som de flesta av oss borde vara intresserade att anta.

Det enda ondskan behöver för att segra är att de goda ingenting gör!

Ps. Imorgon går vi mot ljusare tider, alldeles av sig självt..

Efter avslutad detox...

Sist jag skrev var jag mitt upp i mitt 4 veckor långa detoxprogram. Nu har det gått några veckor sedan jag avslutade kuren och några kanske undrar hur det har gått.
Den största skillnaden före och efter kuren är att min kropp reagerar starkt på sånt som jag inte tål eller som inte är hälsosamt för mig.
Jag är inte speciellt godis- eller sötsugen längre,  men frestas ändå att smaka då och då. Reaktionen är för det första att det är inte lika gott när jag väl får det i munnen som jag föreställt mig, och för det andra så får jag direkt ont i huvudet av socker. Jag känner genast att något förändras i hjärnan. Först blir jag lite yr och lite illamående, och sen kommer huvudvärken. Helt klart mår jag inte bra av raffinerat socker. Det funkar däremot fint med frukt, bär och lite honung emellanåt. Det är underbart gott med lite naturell yoghurt, nötter, bär och lite ringlad honung som mellanmål när man är lite godissugen.
Min mage reagerar också starkt på gluten och laktos. Jag hade redan innan kuren varit försiktig med detta, men nu talar kroppen verkligen om att jag bör utesluta mjölk, grädde och framförallt vetemjöl. Pizza, pannkaka och vitt bröd är döden för min mage.

Det funkar inte heller att blanda olika typer av mat, då reagerar också magen och tarmarna negativt.
Nu när det är julbordstider, så är det inget jag lockas av. Jag har egentligen sedan länge fördömt detta tilltag av olika principer. Julbord är ett hemskt exempel på det onödiga frosseriet vi i västvärlden antagit som någon slags religiös tradition. Det är ett hån mot alla som svälter runt om i världen, och samtidigt ett tydligt exempel på varför välfärdssjukdomar toppar listan i sjukvården. Så fruktansvärt onödigt och sjukt!

Vi mår egentligen bäst av att äta ett födoämne i taget. Det blir en fruktansvärd belastning för hela kroppen att förbränna intaget efter ett julbord, en buffé eller en trerättersmiddag. Föreställ dig att du blandar ihop allt från en sån här typ av måltid i en mixer. Så ser det ut i magsäcken! Jag blir äcklad!

"Man måste ju få unna sig! Man lever bara en gång! God mat och dryck är njutning och en del av det ljuva livet!" Det är en del av de invändningar och försvarsargument jag möts av när jag i min tur måste försvara mitt hälsosammare leverne. Ja, jag lever bara en gång i denna kropp, men kanske inte så länge om jag ständigt matar den med fel bränsle. Det är inte värt att äta felaktigt och sedan leva med övervikt, diabetes, hjärtproblem, sura uppstötningar, halsbränna, gaser, magvärk, trötthet och andra biverkningar från ohälsosam föda.
Jag vill unna min kropp det bästa och investera i min hälsa. Jag har kanske bara ett tiotal år kvar till pensionen, och då vill jag vara en pigg pensionär. Jag kan inte förhindra alla typer av sjukdomar, men jag ska göra det jag kan. Det är den bästa pensionsförsäkringen.

De flesta av oss har goda förutsättningar att lyckas då vi har förmånen att välja vad vi äter. Även om jag dissar säkert 70% av den mat som finns i livsmedelsbutikerna, så finns där goda och hälsosamma alternativ.

Med det avslutar jag och önskar Eder alla en riktigt God jul! 

Ps. Glöm inte att ställa fram en nyttig julsallad eller ett vegetariskt alternativ på julbordet! :-)