När man gått igenom tuffa svårigheter och besvikelser i livet, krävs det mycket arbete för att komma tillbaka och må bra igen. När man är längst ned i botten i en stor svart avgrund, så kan det vara svårt att se vägen tillbaka till ljuset igen. Det är en tuff vandring som man måste göra helt på egen hand. Det hjälper visserligen med stöd från omgivningen, men själva arbetet måste man göra själv.
Man måste verkligen ta sig i kragen för att inte hamna i offerrollen och gå omkring och tycka synd om sig själv. Det är lätt att börja älta, gräma sig och fastna i det förflutna. Det är naturligt att behöva tid på sig att sörja, vara ledsen och förbannad. Första tiden kanske är en chockartad period då man inte riktigt har fattat vad som hänt, och sedan när saker och ting har landat så kommer en period av sorg och besvikelse som en naturlig följd. Man pendlar mellan sorg, ilska, skam, saknad och besvikelse. Hela känsloregistret gås igenom och det måste få vara så en tid. Men för vissa kan det ta väldigt lång tid att bli sig själv igen. Varför vill man vara kvar i det stadiet? Det gör ju bara ont, och man kan ändå inte ändra på det som redan skett. Man måste acceptera att det som har hänt har hänt. Hur gärna man än i tanken vill ändra på det förflutna, så går det inte. Det finns inga hemliga knep.
För att bli fri, måste man klippa de osynliga banden. Med en ordentlig sax. En del vill vara kvar i det förflutna för att de på något sätt drar fördel av det, oftast helt omedvetet. Det är ett bra vapen och ett bra skydd ibland. Det kan vara bra att vinna andras medlidande som ursäkt för att inte behöva anstränga sig. Det kan vara bra att dra fram gamla oförrätter som ett vapen, när nya obekväma situationer uppstår. Det kan också vara så att man helt enkelt inte vill klippa de band som bundit samman en med den person man sörjer. Man vill leva kvar i det som en gång var bra, och ha kvar de fina, vackra kärleksfulla banden som en gång knöts ihop. Unika band som en gång var mycket starka och sammansvetsade.
Ibland finns det möjlighet att laga banden och svetsa ihop dom igen, och i andra fall så finns inte den möjligheten och kommer aldrig att finnas. Det är då det är så viktigt att klippa av dom och göra sig fri.
Att älta och dröja sig kvar i det förflutna kräver en massa energi och det till ingen nytta. Man måste bestämma sig för att gå vidare och lämna allt bakom sig. Man måste omvandla denna destruktiva energi till något som fyller ett högre syfte och som gör att man mår bra. Ur smärta kan en otrolig styrka växa fram om man använder smärtan på rätt sätt.
Man kan inte gå och vänta på någon upprättelse, som man aldrig kommer att få av den som gjort en illa. Upprättelsen måste man ge sig själv. Storheten ligger i att kunna förlåta. Därigenom kommer upprättelsen och den äkta tillfredsställelsen. Att vara bitter ger ingen tillfredsställelse, annat än för egot som bara vill vara bitter, misstroende och fortsätta älta.
Saker och ting sker i livet, ofta av en viss anledning. Inte minst för att lära. Och inget ont som inte för något gott med sig. Vissa erfarenheter och besvikelser ger djupa sår, och ärren finns alltid kvar. Men de får inte hindra en från att börja om med sitt liv på nytt och se positivt på livet. Livet är alldeles för kort för att man ska gå omkring och vara olycklig. Lyckan och kärleken finns alltid till hands inom dig. Det gäller bara att tänka positiva tankar och ta fram det som gör livet värt att leva.
Man får jobba med sig själv och varje dag har man en chans att bli lite bättre!
Man måste verkligen ta sig i kragen för att inte hamna i offerrollen och gå omkring och tycka synd om sig själv. Det är lätt att börja älta, gräma sig och fastna i det förflutna. Det är naturligt att behöva tid på sig att sörja, vara ledsen och förbannad. Första tiden kanske är en chockartad period då man inte riktigt har fattat vad som hänt, och sedan när saker och ting har landat så kommer en period av sorg och besvikelse som en naturlig följd. Man pendlar mellan sorg, ilska, skam, saknad och besvikelse. Hela känsloregistret gås igenom och det måste få vara så en tid. Men för vissa kan det ta väldigt lång tid att bli sig själv igen. Varför vill man vara kvar i det stadiet? Det gör ju bara ont, och man kan ändå inte ändra på det som redan skett. Man måste acceptera att det som har hänt har hänt. Hur gärna man än i tanken vill ändra på det förflutna, så går det inte. Det finns inga hemliga knep.
För att bli fri, måste man klippa de osynliga banden. Med en ordentlig sax. En del vill vara kvar i det förflutna för att de på något sätt drar fördel av det, oftast helt omedvetet. Det är ett bra vapen och ett bra skydd ibland. Det kan vara bra att vinna andras medlidande som ursäkt för att inte behöva anstränga sig. Det kan vara bra att dra fram gamla oförrätter som ett vapen, när nya obekväma situationer uppstår. Det kan också vara så att man helt enkelt inte vill klippa de band som bundit samman en med den person man sörjer. Man vill leva kvar i det som en gång var bra, och ha kvar de fina, vackra kärleksfulla banden som en gång knöts ihop. Unika band som en gång var mycket starka och sammansvetsade.
Ibland finns det möjlighet att laga banden och svetsa ihop dom igen, och i andra fall så finns inte den möjligheten och kommer aldrig att finnas. Det är då det är så viktigt att klippa av dom och göra sig fri.
Att älta och dröja sig kvar i det förflutna kräver en massa energi och det till ingen nytta. Man måste bestämma sig för att gå vidare och lämna allt bakom sig. Man måste omvandla denna destruktiva energi till något som fyller ett högre syfte och som gör att man mår bra. Ur smärta kan en otrolig styrka växa fram om man använder smärtan på rätt sätt.
Man kan inte gå och vänta på någon upprättelse, som man aldrig kommer att få av den som gjort en illa. Upprättelsen måste man ge sig själv. Storheten ligger i att kunna förlåta. Därigenom kommer upprättelsen och den äkta tillfredsställelsen. Att vara bitter ger ingen tillfredsställelse, annat än för egot som bara vill vara bitter, misstroende och fortsätta älta.
Saker och ting sker i livet, ofta av en viss anledning. Inte minst för att lära. Och inget ont som inte för något gott med sig. Vissa erfarenheter och besvikelser ger djupa sår, och ärren finns alltid kvar. Men de får inte hindra en från att börja om med sitt liv på nytt och se positivt på livet. Livet är alldeles för kort för att man ska gå omkring och vara olycklig. Lyckan och kärleken finns alltid till hands inom dig. Det gäller bara att tänka positiva tankar och ta fram det som gör livet värt att leva.
Man får jobba med sig själv och varje dag har man en chans att bli lite bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar