Tidigt imorse gick jag en lång promenad i vår vackra natur, och överväldigades av dess kraft och prakt. Denna tid på året när det grönskar och spirar nytt liv i skog och mark. Jag slogs över hur vi människor verkligen är ett med naturen. Fotosyntesen är den viktigaste processen för vårt klimat och allt liv på jorden. Vi kommer nog inte att förstå hur viktigt det är förrän det är för sent. Så länge vi förorenar och exploaterar vår jord, så kommer allt att utarmas sakta men säkert.
Detsamma gäller för relationer oss människor emellan. Vi kan hela tiden dra paralleller till naturen. Att odla relationer kräver samma tid, kraft och förberedelser som att odla jordgubbar eller annan gröda. Om något ska falla i god jord krävs vissa förberedelser. Vi måste se till att jorden är näringsrik, den måste vattnas, och vi måste rensa regelbundet och hålla ogräset på avstånd. Sköter vi inte om vår lilla täppa kommer den att bli vildvuxen eller så kommer den att vissna och dö.
Många går från relation till relation, och upprepar samma fel om och om igen. De klipper av rötterna på det gamla, och börjar genast odla på nytt innan ens de nya skotten fått nya rötter. Inuti varje smärtsam upplevelse finns ett frö för tillväxt och frigörelse. Det är detta lilla frö som många missar att ta lärdom från. De börjar bara om med ett sjukt frö som är fullt av mögel och sjukdom från det gamla. En ny relation bör få de bästa förutsättningarna för att kunna blomstra och växa sig stark.
Det är inte schysst mot en ny partner att ta med sig gammal sjukdom och pest in i det nya. Gamla sår måste läkas ordentligt för att inte rivas upp på nytt. Ibland är det bättre att bränna och elda upp gammalt gräs, för att nytt fräscht ska kunna växa upp igen. Det måste gå en tid emellan. När höstlöven fallit och gräset hunnit bli brunt, så måste det gå en hel vinter innan det kan börja grönska igen. Naturen måste få vila, för att kunna återkomma med sin fulla kraft igen. Såren måste få läka och nya insikter måste få utvecklas och mogna.
Jag känner mig som ett gammalt träd, som fått grenarna avhuggna men som nu tar ny större kraft än någonsin. Snart kommer det att bära frukt och bli större och starkare än förut. Jag tar hjälp av naturen och går med vördnadsfulla steg vidare på nya oupptrampade stigar. En ny resa har börjat och mitt hjärta är full av ren kärlek. Kärleken till mig själv, mina nära och kära och kärleken till själva livet. Visst gör det ont när knoppar brister....
Detsamma gäller för relationer oss människor emellan. Vi kan hela tiden dra paralleller till naturen. Att odla relationer kräver samma tid, kraft och förberedelser som att odla jordgubbar eller annan gröda. Om något ska falla i god jord krävs vissa förberedelser. Vi måste se till att jorden är näringsrik, den måste vattnas, och vi måste rensa regelbundet och hålla ogräset på avstånd. Sköter vi inte om vår lilla täppa kommer den att bli vildvuxen eller så kommer den att vissna och dö.
Många går från relation till relation, och upprepar samma fel om och om igen. De klipper av rötterna på det gamla, och börjar genast odla på nytt innan ens de nya skotten fått nya rötter. Inuti varje smärtsam upplevelse finns ett frö för tillväxt och frigörelse. Det är detta lilla frö som många missar att ta lärdom från. De börjar bara om med ett sjukt frö som är fullt av mögel och sjukdom från det gamla. En ny relation bör få de bästa förutsättningarna för att kunna blomstra och växa sig stark.
Det är inte schysst mot en ny partner att ta med sig gammal sjukdom och pest in i det nya. Gamla sår måste läkas ordentligt för att inte rivas upp på nytt. Ibland är det bättre att bränna och elda upp gammalt gräs, för att nytt fräscht ska kunna växa upp igen. Det måste gå en tid emellan. När höstlöven fallit och gräset hunnit bli brunt, så måste det gå en hel vinter innan det kan börja grönska igen. Naturen måste få vila, för att kunna återkomma med sin fulla kraft igen. Såren måste få läka och nya insikter måste få utvecklas och mogna.
Jag känner mig som ett gammalt träd, som fått grenarna avhuggna men som nu tar ny större kraft än någonsin. Snart kommer det att bära frukt och bli större och starkare än förut. Jag tar hjälp av naturen och går med vördnadsfulla steg vidare på nya oupptrampade stigar. En ny resa har börjat och mitt hjärta är full av ren kärlek. Kärleken till mig själv, mina nära och kära och kärleken till själva livet. Visst gör det ont när knoppar brister....
 |
| En stark planta kan växa sig stark även i dålig jord |
"Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Ur diktsamlingen "För trädets skull" av Karin Boye"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar