På tur i Norge...

Förra helgen var jag på äventyr i Norge, närmare bestämt Bergen. Innan avresan googlade jag på vad som finns att göra i staden, och en av höjdpunkterna verkade vara att vandra uppe i bergen ( ganska självklart när man är i Bergen ). Ett populärt mål var att vandra från Mount Ulriken till Mount Floyen. Sagt och gjort. Vi tog kabinbanan upp till toppen av Mount Ulriken. Man kan vandra hela vägen upp också, men vi var lata och ville spara på krafterna, och facit skulle visa att det var ett klokt val. Väl uppe på toppen blåste det kraftigt, men vyn var fantastisk. Man kunde se hela Bergen och skärgården utanför. Utanför kabinbanan fanns en stor informationstavla med en karta. Det verkade finnas röda, gula och gröna leder och vi bestämde oss för att följa den röda och började knata iväg.

Väl ute på fjället mötte vi en storslaget öppet landskap utan markeringar och skyltar. Det fanns bara berg och det var svårt att urskilja någon stig överhuvudtaget. Vi tog sikte på ett äldre par som målmedvetet gick framför oss med raska steg. Vi klättrade uppför berget och på vissa partier fick vi ta hjälp av händerna utmed bergväggen. Efter någon kilometer vände paret tillbaka mot oss och jag passade på och fråga om de var på väg mot samma mål som oss. Nej, det var de icke, men kände väl till området och frågade om vi hade gps eller kompass med oss. Nej, varken gps eller kompass. Inte ens en karta. Skamsna och vilsna amatörer. De såg lite bekymrade ut och undrade hur många timmar vi var beredda att vandra, och sedan gav de oss några landmärken att ta riktning mot. Tur var väl det, för annars hade vi gått helt fel. Vi fortsatte ensamma vår vandring över vidderna. Kanske hade vi hamnat på Hardangervidda. Vi var inte helt säkra.  

Det blåste mycket kraftigt och mössan var min bästa vän genom hela turen. På vissa ställen plumsade vi i snön, då det ännu inte tinat bort eftersom det bara var början av maj månad. Vi gick och vi gick. Hoppade på stenar i stora vattenpölar, och plurrade med lågskorna i det iskalla vattnet. På sina håll var det mycket lerigt och ibland myrmark. Jag hoppade på en stor grästuva och fann ett stort hål under där min fot sjönk ner. Jag var genomgående livrädd för att stuka foten eller i värsta fall bryta några ben. Hur skulle vi då ta oss tillbaka?  I huvudet hade jag hela tiden ett mantra - Se dig för i varje steg! Lyft på fötterna!  I vissa branter så fick jag hasa mig ner på rumpan för att inte ramla huvudstupa ner i någon ravin. Här fanns det inga räcken som skyddade, utan här och var hade man bara spänt ut en slak lina precis vid kanten av stupet. Här uppe vill man inte bli överraskad av dimma, vilket inte är så ovanligt i Bergen där vädret är ganska ombytligt. Vi tackade vädergudarna att vi inte lyckats pricka in någon av Bergens 270 årliga regndagar. 

Den här linan markerade att det fanns ett 100 m stup nedanför

Efter 4 timmars nonstop vandring var vi ganska less och trött och då hade vi ändå en bra bit kvar. Vi hade packat med varsin vattenflaska och varsin banan ( guleböj ) för den här turen, och insåg att vi var så omdömeslösa som vi hade vett till. Benen och fötterna började säga ifrån. Likaså humöret. 

Det var dock bara att bita ihop och kämpa vidare. Då och då mötte vi andra hurtiga vandrare och ett par extremsportare som sprang likt bergsgetter över bergsknallarna. Det vackra landskapet bjöd på små sjöar och vattenfall, några ensliga stugor, fjälltoppar och havsutsikt. Det var kargt och genuint. Det var tröttsamt och utmattande. Det värkte mer och mer i ben och fötter. Mina åderbråck kändes som de genomgått en misslyckad ballongsprängning och menisken verkade ha nötts bort i vänster knä. Sista biten var en 2 km lång mördande uppförsbacke, och det tog nästan knäcken på oss. Efter 6 timmars vandring nådde vi slutligen Mount Floyen och vi kunde pusta ut. Nu kunde vi sätta oss på en bergbana ner till Bergens centrum och ta något att äta på Bryggen. Vi skojade med varandra och sa vi skulle vända tillbaka efter middagen, men kom fram till att inte ens för en miljon skulle vi göra det just då. Efter lite giriga funderingar fram och tillbaka, slog vi slutligen fast att vi skulle ha minst 25000 kr var för att det skulle vara värt mödan. Väl hemma igen så kan jag nog överväga att gå turen en gång till helt gratis. Det var faktiskt en härlig vandring och jag hade ett fantastiskt sällskap av en gentleman som gjorde det hela till ett minne för livet!