Alla vill vi få kärlek och uppskattning. Alla vill vara omtyckta och känna sig behövda. Det är inget att hymla med. Vi människor är så beroende av varandra på många sätt.
Jag har funderat på varför så många blir utbrända och går in i väggen, och inte sätter stopp i tid. Det finns säkert många orsaker och faktorer som leder till utmattningssyndrom, men en bidragande orsak kan vara smicker och beröm. Missförstå mig nu inte, för jag tycker verkligen att vi ska berömma och visa uppskattning gentemot varandra. I detta fall tänker jag främst på mottagarens reaktion. Vad händer i mig själv när jag får beröm och uppskattning? Hur använder jag det?
Om vi lyssnar inåt och försöker utforska vilka drivkrafter vi har, så kanske vi blir överraskade.Vad går jag igång på, och vad triggar mig att fortsätta lite till? Kan det vara så att jag har ett sådant bekräftelsebehov, som gör att jag alltid driver mig själv att göra lite till. Om omgivningen hejar på och peppar, så är det lätt att man hellre lyssnar på omgivningen än på sig själv. Vi vill ju vara så duktiga på alla sätt.
- Du som är så bra på detta, kan inte du...?
- Tack fantastiska du för att du ställer upp och gör det här...
- Vad skulle jag göra utan dig...?
- Vad jag är glad att du finns för mig...
- Det finns ingen som är lika duktig på det här som du...
Det finns oändligt många varianter av berömmande ord och handlingar som får oss att bli glada som hundvalpar och vifta med svansen. Vips så orkar vi lite till!
Det farliga är när vi tigger om andras kärlek och uppskattning, och glömmer bort att vi kan ge det till oss själva. Vi behöver lära oss att bekräfta oss själva och se vårat eget värde. Vi behöver inte göra dagliga uppvisningar för omvärlden.
Det farliga är också om omgivningen utnyttjar det och trycker på dina svaga punkter, så att du går över dina egna gränser. Chefen vet kanske att hen kan lirka lite till med dig och ge dig den där extra komplimangen som gör att du fortsätter, istället för att sätta ned foten och stå upp för dig själv och ditt eget välbefinnande.
Jag levde själv i en kärleksrelation där jag dagligen blev överöst med kärleksfulla komplimanger och uppskattning. Det gjorde att jag blev förblindad och bortsåg från andra fel, svek och lögner. Jag älskade att bli älskad och såg med förmildrande ögon på allt annat i förhållandet som sög min energi och gjorde mig besviken. Det blir ett smärtsamt uppvaknade när man vaknar upp från den rosenröda drömmen. Om man nu vaknar upp, för vissa vill gärna vara kvar och låtsas. Hellre död på insidan, än utsidan.
Man behöver inte identifiera sig via en partner, status eller yrke. Vi måste stärka oss själva och bli självständiga. Vad händer om du identifierar dig med din yrkesroll och får sparken eller går i pension? Vem blir du då? Likadant om du förlorar din partner, vem är du som egen individ när du inte ingår i en parrelation?
Livet är en sällsam gåva, som vi har fått möjlighet att förvalta på bästa sätt. En dag kanske vi vaknar upp när det är för sent och upptäcker att vi slösat bort det på fel saker. Vi kanske har levt upp till andras förväntningar, istället till våra egna. Vi har givetvis plikter och ansvar för familj, vänner och arbete. Men främst har vi en skyldighet gentemot oss själva att lyssna på våra egna behov.
Detta är också viktigt i barnuppfostran. Hur bekräftar du ditt barn? Via prestation eller..?
Låt inte smicker och superlativer leda och förleda dig. Det kan vara en bonus och ett trevligt inslag i tillvaron, men inte det som driver dig bort från dina egna drömmar och behov.
Jag har funderat på varför så många blir utbrända och går in i väggen, och inte sätter stopp i tid. Det finns säkert många orsaker och faktorer som leder till utmattningssyndrom, men en bidragande orsak kan vara smicker och beröm. Missförstå mig nu inte, för jag tycker verkligen att vi ska berömma och visa uppskattning gentemot varandra. I detta fall tänker jag främst på mottagarens reaktion. Vad händer i mig själv när jag får beröm och uppskattning? Hur använder jag det?
Om vi lyssnar inåt och försöker utforska vilka drivkrafter vi har, så kanske vi blir överraskade.Vad går jag igång på, och vad triggar mig att fortsätta lite till? Kan det vara så att jag har ett sådant bekräftelsebehov, som gör att jag alltid driver mig själv att göra lite till. Om omgivningen hejar på och peppar, så är det lätt att man hellre lyssnar på omgivningen än på sig själv. Vi vill ju vara så duktiga på alla sätt.
- Du som är så bra på detta, kan inte du...?
- Tack fantastiska du för att du ställer upp och gör det här...
- Vad skulle jag göra utan dig...?
- Vad jag är glad att du finns för mig...
- Det finns ingen som är lika duktig på det här som du...
Det finns oändligt många varianter av berömmande ord och handlingar som får oss att bli glada som hundvalpar och vifta med svansen. Vips så orkar vi lite till!
Det farliga är när vi tigger om andras kärlek och uppskattning, och glömmer bort att vi kan ge det till oss själva. Vi behöver lära oss att bekräfta oss själva och se vårat eget värde. Vi behöver inte göra dagliga uppvisningar för omvärlden.
Det farliga är också om omgivningen utnyttjar det och trycker på dina svaga punkter, så att du går över dina egna gränser. Chefen vet kanske att hen kan lirka lite till med dig och ge dig den där extra komplimangen som gör att du fortsätter, istället för att sätta ned foten och stå upp för dig själv och ditt eget välbefinnande.
Jag levde själv i en kärleksrelation där jag dagligen blev överöst med kärleksfulla komplimanger och uppskattning. Det gjorde att jag blev förblindad och bortsåg från andra fel, svek och lögner. Jag älskade att bli älskad och såg med förmildrande ögon på allt annat i förhållandet som sög min energi och gjorde mig besviken. Det blir ett smärtsamt uppvaknade när man vaknar upp från den rosenröda drömmen. Om man nu vaknar upp, för vissa vill gärna vara kvar och låtsas. Hellre död på insidan, än utsidan.
Man behöver inte identifiera sig via en partner, status eller yrke. Vi måste stärka oss själva och bli självständiga. Vad händer om du identifierar dig med din yrkesroll och får sparken eller går i pension? Vem blir du då? Likadant om du förlorar din partner, vem är du som egen individ när du inte ingår i en parrelation?
Livet är en sällsam gåva, som vi har fått möjlighet att förvalta på bästa sätt. En dag kanske vi vaknar upp när det är för sent och upptäcker att vi slösat bort det på fel saker. Vi kanske har levt upp till andras förväntningar, istället till våra egna. Vi har givetvis plikter och ansvar för familj, vänner och arbete. Men främst har vi en skyldighet gentemot oss själva att lyssna på våra egna behov.
Detta är också viktigt i barnuppfostran. Hur bekräftar du ditt barn? Via prestation eller..?
Låt inte smicker och superlativer leda och förleda dig. Det kan vara en bonus och ett trevligt inslag i tillvaron, men inte det som driver dig bort från dina egna drömmar och behov.
 |
| Jag uppfyllde en av mina drömmar - Kappadokien i en luftballong |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar