Frihet på gott och ont...

Jag har alltid haft ett stort behov av frihet. Jag tror att vi föds med det som barn. Fria små barn leker, agerar och säger vad de tycker och känner utan att bry sig om vad andra ska tycka och tänka. De är som de är, och utvecklar sig själva. Med tiden så upptäcker barnet att det finns en massa regler och påbud, och barnet måste förhålla sig till olika normer och anpassa sig till omgivningen för att accepteras. Friheten krymper mer och mer.

Vi blir stöpta i formar av våra föräldrar, skolan, jobbet och hela omgivningen. Reklam och tv påverkar oss och vi måste hela tiden leva upp till en massa förväntningar. Det är inte alltid så lätt att vara vuxen, kollega, förälder, vän och partner. Vi måste hela tiden anpassa oss efter varandra. Då är det lätt att man tappar bort sig själv. Vem är jag egentligen? Vad vill jag med mitt liv?  Står jag upp för det jag tror på? Lever jag mitt eget liv eller lever jag för andra? För de flesta är det nog båda delarna. Man lever för andra, men låter även sina egna behov rymmas om man är klok.

Frihet är också att kunna uttrycka sina känslor och tankar fritt, utan att bli dömd. Vi har en åsiktsfrihet här i Sverige, men ändå inte. Man får inte uttrycka sig som man vill i det sociala samspelet eller göra som man känner.  Det är så lätt att såra och kränka andra då. Man måste tänka sig för hela tiden och gå på tå i relation med andra. Man får faktiskt inte säga sanningen alla gånger, för då blir folk ledsna. Man säger det man tror att den andre vill höra, och bygger många gånger upp en lögn som blir svår att ta sig ur.  Det är enklast så om man vill undvika konflikter och skjuta problemen på framtiden. Du sväljer och anpassar dig, fastän din lilla själ skriker. Till slut har den tynat bort och du vet kanske inte ens att den finns. Det finns så många som dödar sina drömmar och offrar sig för någon annan. Speciellt kvinnor.

I mitt stora behov av frihet så har jag också fått leva mycket på egen hand på gott och ont. Jag har levt långa perioder utan partner och som ensamstående mamma. Jag har rest mycket på egen hand och jag har varit mycket med mig själv. Självvald ensamhet. När jag var liten så var min stora idol Pippi Långstrump och hon har aldrig lämnat mig. Omgivningen tyckte synd om Pippi som levde ensam i stora hus utan föräldrar, men Pippi tyckte inte synd om sig själv. Omgivningen ville att hon skulle anpassa sig och flytta till ett barnhem och gå i skola. Men Pippi ville gå sina egna vägar och vara en fri människa. Pippi var feminist och kämpade för kvinnans frigörelse och likabehandlingsfrågor.

Lånad bild

I den mån jag har kunnat har jag försökt leva som Pippi och vara sann mot mig själv. Och jag har kämpat med min egen frigörelse från den traditionella kvinnorollen. Ett typiskt vardagsexempel som får mig att koka är en vanlig svensk middagsbjudning. Kvinnan städar huset, handlar och förbereder allt till middagen. När gästerna kommer står mannen och vänder köttet på grillen och småpratar med gästerna, medan kvinnan gör klart resten i köket. Efter maten hjälps kvinnorna åt med disken och barnen medan männen sätter sig i salongen och dricker whisky. Det är bara ett litet exempel på snedfördelningen och i de flesta familjer så är det kvinnan som är spindeln i nätet. Det är hon som koordinerar och ser till att ha allt i huvudet och lite till.
Med den bilden på näthinnan växer våra flickor och pojkar upp. Det ställs alltid hårdare krav på kvinnan än på mannen. Barnen ställer alltid hårdare krav på mamman än på pappan. Vi har mer överseende med en mans fel och brister än en kvinnas. Och det följer med i arbetslivet och hela samhället. Man går oftast hårdare åt mot kvinnliga chefer och politiker än manliga.

Som ensamstående slipper jag mycket onödiga rollkonflikter och slitningar, även om jag visserligen får göra allting själv istället ( och barnen får naturligtvis också hjälpa till ). Men jag har iallafall större chans att landa i mig själv och bara vara. Jag får möjlighet att lyssna till mina inre behov i större utsträckning, än i en traditionell partnerrelation. Och det är ingen som förväntar sig att jag ska betala tillbaka och kompensera, för att jag fått en stund för mig själv.

Jag har fått kämpa hårt för min självständighet. Det är inte helt lätt att alltid kämpa med ekonomin på egen hand och ta hand om barnen, reparationer, stugan, hemmet och bilen. Det är en ständig kamp och överhängande stress. Kånka, bära, slita, släpa. Ibland önskar man att det fanns någon backup. Någon att överlämna och dela ansvaret med. Men jag vill inte plikta med min frihet och känna evig tacksamhetsskuld i såna fall.

Jag vill vara i en relation på lika villkor utan stereotypa könsroller. Jag vill att man tar ett gemensamt ansvar för allt som rör det gemensamma hemmet, ekonomin och hushållet. Inte minst vill jag träffa någon som tar ansvar för sin egen personliga utveckling. Någon som är klar med sitt förflutna och utan gömda skelett och obehagliga överraskningar i garderoben. Någon som är känslomässigt mogen och vill fortsätta att utveckla sig själv och utveckla en gemensam relation som är värd att kämpa för. Kvinnor är pionjärer när det gäller personlig utveckling.  På alla kurser jag deltagit i, så är majoriteten kvinnor. Oftast enbart kvinnor. Män är så rädda att granska sig själva och göra en inre resa. Därför kommer män och kvinnor bara längre och längre ifrån varandra i en relation.
Jag hörde en tv-intervju häromdagen med författarinnan Elsie Johansson som lämnade sin man efter 55 års äktenskap för att leva ett självständigt liv. Trots att hon tillhör den gamla generationen så tog hon steget att börja om med sig själv vid nästan 80 års ålder. Girlpower! Singelhushållen ökar och Sverige har den största andelen i världen.

Som singel är jag privilegierad på många sätt.  Som singel kan jag ägna en hel söndag i sängen med att skriva på datorn, läsa, se på film, dricka the och äta smuliga mackor och strunta i disken och dammråttorna. Jag kan boka en kurs eller resa till mig själv utan att mötas av motstånd eller be om lov. Jag behöver inte gömma mina klädinköp i garderoben. Jag behöver inte tvingas umgås med människor som jag inte har något utbyte med. Jag behöver inte ställa upp, bara för att behaga någon annan. Jag behöver inte tjata på någon och irritera mig på att det inte blir gjort. Jag får bestämma själv. Det låter kanske ego, men jag tror att vi behöver vara ego emellanåt för att inte torka bort och gå under. Uppdämd ilska och frustration skapar sjukdomar i kroppen, och gör dig trött och orkeslös.

Ingen annan kan läsa sig till dina behov, förutom i sällsynta fall. Bara jag själv kan ta ansvar för mig själv. Jag kan inte riktigt leva mina drömmar fullt ut ännu, men jag tar lite i taget. Greppar de halmstrån som erbjuds och försitter inga chanser och möjligheter. Livet är så kort, och jag vill leva mitt liv som jag vill.
Jag måste lyssna till min själ och inte följa med strömmen. Det är ibland lite jobbigare att vara en sån människa och ibland uppfattas man som konstig och annorlunda. Men det finns inget alternativ om man inte vill kväva sig själv. Jag måste få vara den jag är. Ingen äger mig.

Jag måste vara sann mot mig själv och se mig själv i ögonen

Jag känner mig rik..

I sommar har jag flängt omkring ganska mycket. Varit runt på Rivieran, gått språkkurs i San Remo, varit på festival i Schweiz, och åkt Rosa Bussarna på Gotland. Men bäst av allt har ändå varit stugan och dess omnejd i Höga Kusten.  Vi bor på en av världens vackraste platser och det är på många sätt unikt. Naturen är helt fantastisk med stora gamla skogar, rena sjöar, klar luft och blå himmel. Den här tiden på året är dessutom skogarna fyllda med rikedomar som vem som helst får plocka helt gratis. Det finns blåbär, hallon, smultron, lingon och massor av olika sorters svamp. Det är bara att fylla på skafferiet och proppa frysen full. Hemma hos oss äter vi bara vegetariskt och detta är ett stort bidrag till mathushållningen.

Jag känner mig nästan lite girig när jag går ut i skogen så fort jag får möjlighet och plockar in läckerheterna. Jag tycker det är så synd ifall bären och svampen inte kommer till nytta. Helst skulle jag vilja finkamma området och inte låta ett enda bär gå till spillo, men det går ju inte. Björnarna ska ju ha också. Naturen har sitt eget kretslopp och är inte i behov av oss människor. Men vi behöver naturen och vi ska vara rädda om den. Jag bekymrar mig över klimathotet och tänker på att vi bara har 4 år på oss att vända den negativa utvecklingen.

I år är det verkligen rikt med blåbär, och de är stora som svartvinbär. De ser nästan ut att spricka och riset har på många ställen böjt sig av tyngden och släpar mot marken. Jag plockar och äter minst 2 dl per dag och hoppas att det ska förbättra min syn som bara blir sämre och sämre med åren.
Det är också gott om svamp och jag plockar mest kantareller. I helgen hittade jag ett helt fantastiskt ställe som man bara drömmer om. Jag plockade nästan korgen full på ett och samma ställe! Det har bara hänt mig en gång förut och det var i Norge. När man ser sig omkring och upptäcker bara mer och mer. Där lyser de som guld i den annars så mörka skogen. Jag kan inte bli lyckligare.

I skogen trivs jag verkligen, och där känns det som jag befinner mig i mitt rätta element. Min morfar var skogshuggare och min farmor var en fantastisk bärplockare. Mina föräldrar bor nästan i skogen den här tiden på året och jag förstår att jag har det i blodet. Redan som barn älskade jag att följa med ut i skogen. Jag minns så väl när jag fick följa med pappa ut i skogen och vi satt på någon stubbe och käkade limpmackor med falukorv och drack sockerdricka. Det var himmelriket!
Det är så rofyllt och själsligt läkande att vara i naturen. Dessutom får man frisk luft och motion. Inte minst är det ett välgörande träningspass att knata omkring i skogen och böja sig och sträcka sig om vartannat. Det känns i kroppen när kvällen kommer och man sover gott om natten.

Den här tiden på året äter jag mig nästan less på svampmackor, blåbärskakor och kantarellpajer. Men bara nästan. Man kan ju variera i det oändliga med nya recept och experimentera på egen hand.
Jag känner mig så rik och privilegierad att ha en sommarstuga med skogen som närmsta granne och med närhet till alla vackra platser i Höga Kusten. Det är visserligen en enkel stuga med utedass och avsaknad av ordentliga duschmöjligheter. Men jag har ju nära till sjön. När man jobbat och hållit på hela dagen är det skönt att gå ner till stranden och ta ett kvällsdopp vid bryggan.

 Det är alltid en massa pyssel och fix när man har stuga och i  sommar har jag fått hjälp att slutföra en del projekt, tack vare händiga starka karlar, familj och goda vänner. Nästa sommar tänkte jag ge mig på lite nya projekt och jag längtar redan att få ta tag i det. Mitt kära smultronställe!

Utan kommunikation i relation blir det komplikation...

Det är inte lätt det här med relationer. Alla relationer, oavsett typ, hamnar i gungning och konflikt ibland. Speciellt svårt verkar det vara att leva man och kvinna i en parrelation. Ungefär 18 000 par om året ansöker om skilsmässa och ännu fler sambo/särboförhållanden upplöses varje år. Varför kan man inte hålla ihop? När jag var yngre hade jag en önskan om att hitta min drömpartner och tillsammans skulle vi växa ihop och bli mer och mer sammansvetsade. Tillsammans skulle vi lyfta varandra och ge varandra den näring och kraft som bara älskande kan göra. Verkligheten har sett annorlunda ut.

När man vill prata ut och kommunicera, så tystnar den andre och sluter sig. I värsta fall drar han iväg med bilen och smäller igen dörren efter sig. Locket på och man kommer ingen vart. När konflikten inte reds ut, så börjar en elakartad svulst att växa inombords. Den syns inte på ytan, men den finns där hela tiden. Jag har skrivit brev till mina före detta partners när det varit svårt att kommunicera, men jag har oftast inte fått något brev tillbaka. Låst läge och nycklarna saknas.

Ofta är man inte på samma energinivå eller i samma utvecklingsfas. När den ene är låg, trött och orkeslös så måste den den andre försöka bära och lyfta upp relationen. När orken kommer tillbaka hos den svage, så har den starke burit ett för tungt lass och rasar ihop. Det blir ombytta roller. När den ene har lust, så är den andre för trött och så håller det på. Då gäller det att skapa förståelse för varandra och ta ansvar för relationen.

Ofta tror jag utbrändhet har sitt ursprung i dåliga relationer, och har inte alltid enbart med jobbet att göra. Självklart kan det vara jobbet många gånger som är den springande punkten, och som sedan gör att relationen där hemma tar stryk. Det blir en ond cirkel. Om man har en stark och sund relation med sin partner, så tror jag att man också klarar av stressen på jobbet bättre. Men om man inte kan vila och återhämta sig i hemmet så blir man snart sjuk.

Många klarar inte av en framgångsrik och starkare partner och utvecklar en avundsjuka och en känsla av underlägsenhet. Istället för att glädjas åt sin partners framgångar, så börjar man med att sura och kritisera sin partner. Många vill hålla fast och kontrollera sin partner, och tycks tro att det är en ägodel. Och vissa nedlåter sig till att bli en ägodel för husfridens skull. Man orkar inte med konflikter och offrar sig själv istället.

 Det här fastlåsandet gör att många har alldeles för bråttom med att flytta ihop, gifta sig och skaffa barn. Inte förrän man har något mer betryggande som binder en samman mer än kärleken, så kan man ta relationen på allvar. Är man inte tillräckligt trygga med varandra utan en ring på fingret eller en gemensam bostad, så bör man nog fundera på om det är något annat som ska till för att man ska känna sig lugn.

Istället för att satsa på dialogen och lära känna varandras svaga punkter, så väljer man att cementera sin kärlek med något gemensamt, och nog cementerar man alltid. Båda sitter till slut som fastgjutna i sina formar och kan inte ta sig någon vart. De sitter fastlåsta med gemensamma barn och husdjur, huslån och amorteringar och skuldbelagda förpliktelser mot släkt och vänner. Fångad i ett nät som det kan vara svårt att ta sig ur. Missnöjet och frustrationen växer och kärleken övergår till en slags  affärsförbindelse. Livet rinner iväg och man biter ihop. Drömmar om frihet och självförverkligande förblir drömmar. Och man pratar inte med varandra. Man bryr sig inte om att lära känna varandra på djupet och ofta känner man sig inte själv heller.

Det största felet till att relationer inte fungerar är bristen på kommunikation. Att kommunicera med varandra på ett sansat och moget sätt är svårt för många. De har aldrig fått lära sig. Många familjer är dysfunktionella och sopar alla problem under mattan. Man uppvisar en fasad gentemot släkt och vänner och även inför sina barn. Barnen känner instinktivt på sig att något är fel. De hör mumlande och ibland upprörda röster bakom stängda dörrar. De ser och hör på sina föräldrars tonfall och uppträdande att det är ansträngt och falskt. Barnen känner det tydligt, men ingen vuxen säger något. Sen undrar föräldrarna vad som händer när de inte kan prata med sina tonåringar. Inga kan prata med varandra. Inte konstigt att det blir konflikter och krig i världen med fienden, när man inte ens kan prata med dom man älskar.

Kommunikation och personlig utveckling är en bristvara i hela samhället, och det är något som borde finna på skolschemat redan i småskolan. Man måste lära sig att prata om sina känslor och om det som är jobbigt. Man måste förstå varför man själv och andra reagerar som de gör.  Många låter det jobbiga bara stanna som en briserande bomb inom familjen. Man lägger locket på och låtsas som att det inte finns. Gör roliga saker och åker på semester och tror att det ska lösa sig av sig självt.
Det löser sig inte av sig självt. Sjukvården är överbelastad med depressioner, panikångest, ätstörningar, utbrändhet, sömnsvårigheter och allehanda psykosomatiska sjukdomar,
Det finns många faktorer till ohälsa, och bristande kommunikation är en av dom.
Vi måste våga prata med varandra och öppna upp för varandra. Vi måste våga prata om våra tabubelagda känslor och skamfyllda tankar. När saker och ting kommer upp till ytan och visas upp i dagsljuset så är dom inte lika mörka och skrämmande.

Jag kan vara ganska öppen och det har hänt att jag fått kritik för det. Oftast från någon som själv aldrig öppnar sig. Hur ska vi kunna förstå varandra om vi inte öppnar upp? Vi är ju inga tankeläsare.
Vi är kvinnor från Venus och män från Mars och vi behöver lära oss varandras språk.
Att öppna upp sin själ för någon, släppa in någon i sina tankar, rädslor och drömmar är som att klä av sig naken. Och det gör de flesta utan vidare inför sin partner, så hur svårt kan det vara att även öppna upp sitt inre?

Lånad bild

I'm a single lady...

Så är sommarsemestern överstökad för de flesta och vi går mot höst igen. Det har redan blivit mycket mörkare på kvällarna, blommorna har vissnat och det är redan gula löv på backen. Ett år har nästan gått sedan jag åter blev singel. Förra hösten vaknade jag upp mitt i en utmattningsdepression med förlovningsringen på fingret och fann att min fästman inlett ett förhållande med en ny kvinna bakom min rygg ( en kvinna som jag dessutom kände ). En rad mycket tråkiga händelser, lögner och svek hade avlöst varandra under en längre tid och jag var helt under isen. Detta var den avslutande och den handling som gjorde mest ont. Jag har nog aldrig mått så dåligt någon gång i hela mitt liv. I denna sorgeprocess fick jag chansen att bearbeta en rad andra gamla hjärtesorger som kom upp till ytan. Det var mycket tungt och svårt att hantera alla känslor som kom ikapp mig. För så är det när man stuvar undan gamla sorger och trauman utan att bearbeta dom. Smällen kommer förr eller senare. Ju mer man gömt undan, desto hårdare blir smällen. Först idag ( ja precis just idag ) har det slagit mig att universum hela tiden velat säga mig något under flera år, men jag har inte lyssnat. Jag har varit den "starka" personen som skakat av mig sorger och bekymmer och bara gått vidare.

Det klassiska är att man faktiskt flyr från det som gör ont. De flesta flyr in i nya förhållanden, och andra gräver ner sig i arbete och ser till att stressa så mycket som möjligt. När man stressar så hinner man definitivt inte känna efter. Ju mer man skyndar sig, desto mindre känner man. Jag har nog gjort både ock. Både stressat och börjat om med någon ny kärlek.
Genom att inte bearbeta det som varit, så har man hela tiden med sig detta i bagaget och tar med det in i nästa förhållande. Det är inte ok. Det är inte schysst mot vare sig sin nya partner eller en själv. Tänk att bära med sig soporna hela tiden! Dessa gamla illaluktande sopor som sprider en odör in i den nya relationen. Ofta tar båda parter med sig sina dåliga obearbetade erfarenheter och oläkta sår.  Man kan lätt lura sig själv och tro att man börjar om på nytt och sår nya frön. Men till slut så ser man att skörden inte blev så bra som man förväntade sig.

Man gör bäst i att bearbeta det som varit genom att vara med sig själv och ta det lugnt en tid. Man bör unna sig ett sorgeår och investera i sig själv. Det är starkt att sörja och konfrontera sina känslor, och svagt att bara lämna och gå vidare som om inget har hänt. Precis tvärtemot vad gängse uppfattning är i samhället. Att bryta ihop ibland är ofta det bästa som kan hända om man tar det på rätt sätt.

Den här läkningsprocessen som jag gått igenom har gjort mig väldigt gott och jag känner mig så mycket starkare nu. Jag ska återkomma till den här läkningsprocessen vid ett annat tillfälle.
Det som jag egentligen ville säga med detta inlägg är att jag nu mår bra och faktiskt trivs med att vara singel. Jag har så mycket som jag vill utveckla i mig själv och så mycket jag vill förkovra mig i. Jag har min familj, kollegor och vänner ( både kvinnliga och manliga ) och det räcker gott för mig.
Jag har dejtat lite, blivit utbjuden och uppvaktad. Det har varit fina karlar med egentligen alla rätt, (  och några med mindre antal rätt ), men när det kommer till kritan så vill jag inte gå vidare. Jag har det alldeles för bra med mig själv och mitt nuvarande liv.

Dock möts jag ofta av samma fråga från vänner och bekanta: - "Hur går det med kärleken då? Har du träffat någon ny?"  Jag kom på mig själv med att känna mig skamsen över att behöva svara nej. Ungefär som att det är något skämmigt att vara singel och ensam. Jag antar att det blir samma känsla för de som inte har barn och får frågan varför de inte har barn. Precis som om man måste ha barn eller en partner för att livet ska vara fullkomligt. Det är faktiskt många som väljer att inte skaffa barn till världen, likväl som många inte vill ha en partner. Helt frivilligt och självvalt.

Nu kanske jag inte kommer att leva som singel resten av mitt liv, för förr eller senare så dyker nog kärleken upp. Men då vill jag vara redo och känna att vi båda är på samma plan. Jag behöver ingen man för att känna mig älskad och bekräftad. Jag behöver ingen man för att inte känna mig ensam. Jag behöver heller ingen man av praktiska eller ekonomiska skäl. Jag behöver möjligen en man att ha roligt med och utvecklas med. Någon som vill lära mig något och någon som vill utveckla en ärlig relation med respekt och ansvarskänsla. Förälskelse går i de flesta fall över, när respektive part har hittat tillbaka till sin gamla invanda roll. Utmaningen är att inte nöja sig med det, utan att kunna sträva efter att hitta sitt bättre jag och lämna det gamla slentrianmässiga jaget bakom sig.

Just nu är jag fullkomligt nöjd med att hitta mig själv och leva i nuet. Jag har en massa nya projekt, kurser och utmaningar framför mig och livet är ett spännande äventyr. Precis som jag vill ha det.

Många smarta tjejer lever utan en partner. Och det är ingen slump, visar ny forskning. Kvinnor med hög intelligens är mer benägna att leva ensamma.