Idag skulle en av mina äldsta vänner ha fyllt 54 år. Lika gammal som jag själv. Vi gick i samma klass i 9 år. Var tillsammans jämt under ungdomstiden och hittade ständigt på nya upptåg. Vi åkte på språkresa till Brighton en månad när vi blott var 15 år gamla och definitivt inte torra bakom öronen. När jag tänker efter så hade nog Åsa inte ens fyllt femton när vi åkte iväg.
Vi fick barn samtidigt, och vi blev ensamstående mammor samtidigt. Vi följdes senare åt till Miami och Västindien på en kryssning som jag vunnit och hade några härliga lyxiga lata dagar långt borta från stress och bekymmer. Vi hade alltid djupa förtroliga samtal tillsammans. När Åsa blev sjuk i bröstcancer hade jag precis fått mitt tredje barn. Det blev en tuff tid för Åsa, men hon kämpade på och blev till slut friskförklarad efter fem år. Det blev några friska år som för att hämta andan innan nästa dystra besked. Cancern hade slagit tillbaka och denna gång i skelettet. Prognosen såg mörk ut. Jag fanns vid hennes sida och försökte trösta och hjälpa så gott jag kunde. Men någonstans där förändrades vår vänskap. Hon drog sig undan, blev lätt sur och retlig. Jag kände mig bortvald och missförstådd. Jag fanns inte vid hennes sida hennes sista månader, men jag var på hennes begravning.
Jag har funderat många gånger på varför det blev som det blev mot slutet. Jag tror att hon faktiskt gett upp och accepterade tanken på att dö, medan jag försökte peppa henne och komma med goda råd. Medan jag var full av liv, nyförälskad och på väg mot nya mål, så fanns bara en väg för henne. Vägen mot döden. Hon sorterade och rensande bland sina saker, för att underlätta för döttrarna efter hennes bortgång, medan jag skaffade saker för att flytta in i ett nyköpt hus. Hon förberedde sig för att avsluta sitt liv, samtidigt som jag var i en nystart av mitt liv. Vi stod på varsin sida av av livets stig och vi kunde inte riktigt nå fram till varandra. Jag förstår att hon hade fullt upp med sin smärta och lidande, både på det fysiska, mentala och själsliga planet. Hon var dödstrött i ordets dubbla bemärkelse, och den lilla energi hon hade måste hon hushålla med. Hon behövde förmodligen bara någon som fanns där tyst vid hennes sida med en utsträckt hand. Hon behövde inte mina peppande böcker som jag kom dragande med eller lyssna på när jag berättade om min senaste utlandsresa. Hon orkade inte läsa och hon orkade inte lyssna. Hon var ju i livets slutskede och förberedde sig för döden.
Det är lätt att missförstå varandra när man inte delar samma erfarenhet. Hur ska du kunna förstå någon som levt på livets botten, om du inte själv levt där? Hur ska du någonsin kunna förstå missbrukaren eller mentalpatienten fullt ut, om du själv inte varit där? Hur ska du kunna förstå den dödsdömde, om du själv inte varit dödsdömd? Det är lätt döma andra och det är lätt att tro att man vet hur andra har det. Idag satt jag med min vän Peter i bilen och snackade om hur vi människor lever skilda världar. Han är före detta narkoman och kriminell som börjat ett nytt friskt liv. Tant Agda skulle förmodligen inte kunna förstå honom, för hennes största fokus och bekymmer är en bortsprungen katt. Medan någon försöker att överleva dagen på samhällets botten, så ojar sig den andre över att bensinpriset gått upp. Vi lever i våra bubblor och allt är relativt. Vi stod varandra så nära, Åsa och jag, men kom plötsligt så långt ifrån varandra när vi inte längre delade samma situation och erfarenhet. Vi delade inte samma bubbla. Jag hoppas iallafall att Åsa har gått vidare till en annan värld fri från lidande och bekymmer, och att mina tankar kan nå henne. Hur livet ser ut efter döden får vi alla erfara en dag, och fram till dess kan vi bara försöka leva våra liv så gott vi kan.
"Kom och gå en mil i mina mockasiner
Innan du bedömer vem jag är
Våga lämna dina vanliga rutiner
Se med mina ögon det du ser
När du känner mina steg i dina fötter
Alla groparna och hindren i mitt liv
När du anar lite mer av mina rötter
Kan du aldrig mer va' kall och objektiv
Kom och gå en mil i mina mockasiner
Vandra mina vägar för en dag
Medan regnet öser eller solen skiner
Sedan kan du säga "så'n är jag”
Ingemar Olsson ”I mina mockasiner”
Vi fick barn samtidigt, och vi blev ensamstående mammor samtidigt. Vi följdes senare åt till Miami och Västindien på en kryssning som jag vunnit och hade några härliga lyxiga lata dagar långt borta från stress och bekymmer. Vi hade alltid djupa förtroliga samtal tillsammans. När Åsa blev sjuk i bröstcancer hade jag precis fått mitt tredje barn. Det blev en tuff tid för Åsa, men hon kämpade på och blev till slut friskförklarad efter fem år. Det blev några friska år som för att hämta andan innan nästa dystra besked. Cancern hade slagit tillbaka och denna gång i skelettet. Prognosen såg mörk ut. Jag fanns vid hennes sida och försökte trösta och hjälpa så gott jag kunde. Men någonstans där förändrades vår vänskap. Hon drog sig undan, blev lätt sur och retlig. Jag kände mig bortvald och missförstådd. Jag fanns inte vid hennes sida hennes sista månader, men jag var på hennes begravning.
Jag har funderat många gånger på varför det blev som det blev mot slutet. Jag tror att hon faktiskt gett upp och accepterade tanken på att dö, medan jag försökte peppa henne och komma med goda råd. Medan jag var full av liv, nyförälskad och på väg mot nya mål, så fanns bara en väg för henne. Vägen mot döden. Hon sorterade och rensande bland sina saker, för att underlätta för döttrarna efter hennes bortgång, medan jag skaffade saker för att flytta in i ett nyköpt hus. Hon förberedde sig för att avsluta sitt liv, samtidigt som jag var i en nystart av mitt liv. Vi stod på varsin sida av av livets stig och vi kunde inte riktigt nå fram till varandra. Jag förstår att hon hade fullt upp med sin smärta och lidande, både på det fysiska, mentala och själsliga planet. Hon var dödstrött i ordets dubbla bemärkelse, och den lilla energi hon hade måste hon hushålla med. Hon behövde förmodligen bara någon som fanns där tyst vid hennes sida med en utsträckt hand. Hon behövde inte mina peppande böcker som jag kom dragande med eller lyssna på när jag berättade om min senaste utlandsresa. Hon orkade inte läsa och hon orkade inte lyssna. Hon var ju i livets slutskede och förberedde sig för döden.
Det är lätt att missförstå varandra när man inte delar samma erfarenhet. Hur ska du kunna förstå någon som levt på livets botten, om du inte själv levt där? Hur ska du någonsin kunna förstå missbrukaren eller mentalpatienten fullt ut, om du själv inte varit där? Hur ska du kunna förstå den dödsdömde, om du själv inte varit dödsdömd? Det är lätt döma andra och det är lätt att tro att man vet hur andra har det. Idag satt jag med min vän Peter i bilen och snackade om hur vi människor lever skilda världar. Han är före detta narkoman och kriminell som börjat ett nytt friskt liv. Tant Agda skulle förmodligen inte kunna förstå honom, för hennes största fokus och bekymmer är en bortsprungen katt. Medan någon försöker att överleva dagen på samhällets botten, så ojar sig den andre över att bensinpriset gått upp. Vi lever i våra bubblor och allt är relativt. Vi stod varandra så nära, Åsa och jag, men kom plötsligt så långt ifrån varandra när vi inte längre delade samma situation och erfarenhet. Vi delade inte samma bubbla. Jag hoppas iallafall att Åsa har gått vidare till en annan värld fri från lidande och bekymmer, och att mina tankar kan nå henne. Hur livet ser ut efter döden får vi alla erfara en dag, och fram till dess kan vi bara försöka leva våra liv så gott vi kan.
 |
| Dagsländan påminner oss om livets förgänglighet |
"Kom och gå en mil i mina mockasiner
Innan du bedömer vem jag är
Våga lämna dina vanliga rutiner
Se med mina ögon det du ser
När du känner mina steg i dina fötter
Alla groparna och hindren i mitt liv
När du anar lite mer av mina rötter
Kan du aldrig mer va' kall och objektiv
Kom och gå en mil i mina mockasiner
Vandra mina vägar för en dag
Medan regnet öser eller solen skiner
Sedan kan du säga "så'n är jag”
Ingemar Olsson ”I mina mockasiner”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar