Min livsnerv är att resa och upptäcka nya platser runt om i världen. Då lever jag i nuet och tankar energi, även om det kan vara jobbigt och slitsamt att resa till andra sidan jordklotet. Den här gången bar det av till Bali. Vi trotsade ett överhängande hot om ett större vulkanutbrott, och gav oss ändå iväg utrustade med skyddsglasögon och munskydd, enligt UD´s rekommendationer. Det kändes ganska spännande att vara i händelsernas centrum, det seismologiska centret.
Första dagarna var vi lite trötta och virriga på grund av för lite sömn, dygnsomställning och klimatomställning. Det resulterade i att vi förlorade ett kreditkort i en bankomat, tappade läsglasögon, örhänge och glömde en plånbok i en taxi. Solglasögonen fick jag dyka efter på botten av bassängen. Vid en vandring längs utmed den klippiga strandremsan förbisedde vi fenomenet med tidvattnet, skillnaden mellan ebb och flod, varför vi plötsligt fann oss instängda bakom några klippor. När två pantertanter började en mödosam klättring uppför den vassa klippväggen, kom en surfare till undsättning och eskorterade ut oss i vattnet runt klippan istället. Han räddade oss förmodligen undan fula skrapsår och brutna ben. Dock halkade jag samma natt i badrummet och fick mig en stukad fot och en stor bula i huvudet.Värst var jacket i skallen som pulserade blod så att mitt rum snart såg ut som ett slakthus. Med några varv vit handduk runt huvudet lyckades jag somna om och vakna med livet fortfarande i behåll dagen efter. Jag kunde till och med gå på yogapasset, där jag passade på att få lite healing till skallbenet av min yogalärare som hette Ketut. Alla män på Bali heter Ketut, tror jag.
Vi hade några underbara dagar i Ubud där vi åt hälsosam rawfood, drack Stomachhealers och fick daglig massage, till och med chokladmassage. Sedan anslöt sig ett par nya medlemmar till vårt ressällskap och vi flög tillsammans vidare med NAM Air till Labuan Bajo på Flores (Nusa Tenggara). Där besökte vi några fantastiska öar som Padar Island, Komodo Island och firade julafton på Kanawa Island. Naturligtvis blev vi även presenterade framför ett gäng Komodo Dragons, världens farligaste ödlor. I deras käftar lever 53 farliga bakterier, där varje enskild bakterie kan döda en människa. En turist från Singapore som beslöt att gå på egen hand blev dödad där för 6 månaders sedan. Men de lät oss undslippa utan en skråma ( vår guide hade ju en betryggande träkäpp med sig ).
Efter några dagar med snorkling tillsammans med stingrockor, sjöstjärnor och små hajar, strandhugg på paradisöar, bad i droppstensgrottor och riskfyllda bilturer och båtturer, flög vi tillbaka till Bali och spenderade sista veckan i Uluwatu. Att sitta på den branta klippan vid Single Fin och kolla in surfarna i solnedgången, och äta fantastiska måltider på Suka Espresso tillhörde höjdpunkterna. Yoga, massage och Padang Padang stranden inom räckhåll fick mig att fundera på att faktiskt pensionera mig där när det blir dags. Kanske blir jag en balinesiska på ålderns höst.
Vi lämnade Bali efter tre underbara veckor och skyddsglasögonen och munskyddet fick vi ingen användning för som tur var. Jag såg i alla fall Mount Agung på nära håll och det svarta rökmolnet som puffade ur kratern när jag en tidig morgon gett mig iväg för att möta soluppgången uppe på Mount Batur. Den långa krävande vandringen var mödan värd och det är med vördnadsfull respekt för naturens krafter man beträder den kokande marken där det pyser här och var. Moder Jord ska vi vara rädda om.
Väl hemma möttes jag av snöfall, kyla och inställda och försenade tåg. Jag hade behövt stanna på Bali ett par månader till. Jag är kraftigt allergisk mot mörker, kyla och blötsnö.
Idag skulle jag iväg med bilen och fann att bildörrarna frusit fast och det var omöjligt att få upp låset till någon av dörrarna ( varken min tändare eller varma flåsande andedräkt hjälpte ), så jag pulsade iväg och köpte låsspray på Clas Ohlssons. Efter att ha tömt burken så ville ändå inte låset gå upp och till slut fick jag upp bakluckan och krånglade mig in i den snötäckta lilla Golfen. Det var omöjligt att få upp dörrarna även inifrån och jag fann mig själv i en mörk isolerad igloo, då även bakluckan gått igen. Jag blev lätt klaustrofobisk, och ännu mer klaustrofobisk när jag upptäckte att mobilen var urladdad. Kanske skulle dottern sakna mig och gå ut och leta efter mig på parkeringen, eller så fick jag sätta min tilltro till att någon förbipasserande skulle höra mina dova skrik på hjälp.
Till slut lyckades jag klämma ner mig och min tjockaste vinterjacka i förarsätet bakom ratten ( jag fastnade iallafall inte med foten i ratten som syrrans väninna gjorde häromdagen ) och kunde starta frysskåpet. Och tänk då gick låsen upp på alla fyra dörrar och jag var räddad och jag slapp fira trettondagsafton i en isig bil.
Nu har jag tinat upp eländet ordentligt i Åhlens garaget och hoppas att det blir sommar snart igen.
God fortsätting gott folk!
Första dagarna var vi lite trötta och virriga på grund av för lite sömn, dygnsomställning och klimatomställning. Det resulterade i att vi förlorade ett kreditkort i en bankomat, tappade läsglasögon, örhänge och glömde en plånbok i en taxi. Solglasögonen fick jag dyka efter på botten av bassängen. Vid en vandring längs utmed den klippiga strandremsan förbisedde vi fenomenet med tidvattnet, skillnaden mellan ebb och flod, varför vi plötsligt fann oss instängda bakom några klippor. När två pantertanter började en mödosam klättring uppför den vassa klippväggen, kom en surfare till undsättning och eskorterade ut oss i vattnet runt klippan istället. Han räddade oss förmodligen undan fula skrapsår och brutna ben. Dock halkade jag samma natt i badrummet och fick mig en stukad fot och en stor bula i huvudet.Värst var jacket i skallen som pulserade blod så att mitt rum snart såg ut som ett slakthus. Med några varv vit handduk runt huvudet lyckades jag somna om och vakna med livet fortfarande i behåll dagen efter. Jag kunde till och med gå på yogapasset, där jag passade på att få lite healing till skallbenet av min yogalärare som hette Ketut. Alla män på Bali heter Ketut, tror jag.
Vi hade några underbara dagar i Ubud där vi åt hälsosam rawfood, drack Stomachhealers och fick daglig massage, till och med chokladmassage. Sedan anslöt sig ett par nya medlemmar till vårt ressällskap och vi flög tillsammans vidare med NAM Air till Labuan Bajo på Flores (Nusa Tenggara). Där besökte vi några fantastiska öar som Padar Island, Komodo Island och firade julafton på Kanawa Island. Naturligtvis blev vi även presenterade framför ett gäng Komodo Dragons, världens farligaste ödlor. I deras käftar lever 53 farliga bakterier, där varje enskild bakterie kan döda en människa. En turist från Singapore som beslöt att gå på egen hand blev dödad där för 6 månaders sedan. Men de lät oss undslippa utan en skråma ( vår guide hade ju en betryggande träkäpp med sig ).
Vi lämnade Bali efter tre underbara veckor och skyddsglasögonen och munskyddet fick vi ingen användning för som tur var. Jag såg i alla fall Mount Agung på nära håll och det svarta rökmolnet som puffade ur kratern när jag en tidig morgon gett mig iväg för att möta soluppgången uppe på Mount Batur. Den långa krävande vandringen var mödan värd och det är med vördnadsfull respekt för naturens krafter man beträder den kokande marken där det pyser här och var. Moder Jord ska vi vara rädda om.
Väl hemma möttes jag av snöfall, kyla och inställda och försenade tåg. Jag hade behövt stanna på Bali ett par månader till. Jag är kraftigt allergisk mot mörker, kyla och blötsnö.
Idag skulle jag iväg med bilen och fann att bildörrarna frusit fast och det var omöjligt att få upp låset till någon av dörrarna ( varken min tändare eller varma flåsande andedräkt hjälpte ), så jag pulsade iväg och köpte låsspray på Clas Ohlssons. Efter att ha tömt burken så ville ändå inte låset gå upp och till slut fick jag upp bakluckan och krånglade mig in i den snötäckta lilla Golfen. Det var omöjligt att få upp dörrarna även inifrån och jag fann mig själv i en mörk isolerad igloo, då även bakluckan gått igen. Jag blev lätt klaustrofobisk, och ännu mer klaustrofobisk när jag upptäckte att mobilen var urladdad. Kanske skulle dottern sakna mig och gå ut och leta efter mig på parkeringen, eller så fick jag sätta min tilltro till att någon förbipasserande skulle höra mina dova skrik på hjälp.
Till slut lyckades jag klämma ner mig och min tjockaste vinterjacka i förarsätet bakom ratten ( jag fastnade iallafall inte med foten i ratten som syrrans väninna gjorde häromdagen ) och kunde starta frysskåpet. Och tänk då gick låsen upp på alla fyra dörrar och jag var räddad och jag slapp fira trettondagsafton i en isig bil.
Nu har jag tinat upp eländet ordentligt i Åhlens garaget och hoppas att det blir sommar snart igen.
God fortsätting gott folk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar