Idag stod min älskling inte högt i kurs. Han vill inte tvätta sig i rumpan. Istället drar han sin bajsiga bak efter golvet och på mina mattor. Det riktigt syns på hans min, de gånger han försöker, hur äckligt han tycker det är att tvätta sin egen bak ( byk )? Jag talar naturligtvis om min kattunge. Han är världens underbaraste katt, men tyvärr har han en baksida (i dubbel bemärkelse ). Men nu är han både tvättad och förlåten av mig.
Ingen är perfekt och livet är sällan perfekt. Den senaste tiden har kanske ni liksom jag funderat på vad det är som gör att ett föräldrapar väljer att ta sina döttrars liv och även sina egna liv? Jag tänker på den tragiska händelsen i Bjärred. Det går inte att undgå att fundera och spekulera. Jag har själv funderat om detta högpresterande föräldrapar har haft för höga förväntningar på sig själva, sina döttrar och sina liv? Utdelningen motsvarade inte deras insatser, kombinerat med högt ställda krav och förväntningar. Kanske var det just föräldrarnas förväntningar på döttrarna, som gjorde att döttrarna i sin tur på ett omedvetet plan försatte sig själva i en djup dvala för att undkomma? Detta ledde till en kronisk trötthet, precis tvärtemot vad föräldrarna ville åstadkomma. Barnen orkade inte med alla aktiviteter, krav i skolan och krav från föräldrarna. Märk väl att det är ren spekulation från min sida. Men kanske ändå nära till hands att tänka så med tanke på det kravfyllda och tävlingsinriktade samhälle vi lever i.
Vi jämför oss ständigt med varandra, tävlar konstant mot andra och oss själva. Det handlar ofta om att vinna eller försvinna, speciellt om man vill tillhöra eliten. Syns du inte, finns du inte.
Tänk om vi kunde bara kunde få stanna där vi är någon gång, och slippa alla uppgraderingar, omorganisationer, makeovers och nya högre målsättningar. Vi bygger en massa luftslott där ingen vill bo eller klarar av att vara. Vi stressar oss till döds. Våra ungdomar har aldrig mått så dåligt som nu. Den psykiska ohälsan med depressioner, ätstörningar, ångest och självmord slår nya rekord år efter år.
När ska vi få tid och acceptans att bara vara?
Jag har en kär vän som gjort sig fri från allt detta. Han är sin egen herre. Visserligen innebär det att bo i ett hus i skogen, utan el och vatten och att leva på en minimal inkomst. Men han är en fri människa och jag beundrar honom. Jag vågar bara inte ta steget själv ännu. Men vissa dagar är det nära. Jag gör mig fri lite grand i taget. Det kan handla om att våga vara obekväm och att inte alltid vinna andras gillande. Det kan vara att göra sig fri från andras krav och förväntningar. Det kan handla om att bryta normer och traditioner. Man måste helt enkelt lyssna inåt och stå upp för sig själv. Hursomhelst har du bara dig själv kvar när det blåser och du måste alltid kunna leva med dig själv. Och din katt ☺☺
Ingen är perfekt och livet är sällan perfekt. Den senaste tiden har kanske ni liksom jag funderat på vad det är som gör att ett föräldrapar väljer att ta sina döttrars liv och även sina egna liv? Jag tänker på den tragiska händelsen i Bjärred. Det går inte att undgå att fundera och spekulera. Jag har själv funderat om detta högpresterande föräldrapar har haft för höga förväntningar på sig själva, sina döttrar och sina liv? Utdelningen motsvarade inte deras insatser, kombinerat med högt ställda krav och förväntningar. Kanske var det just föräldrarnas förväntningar på döttrarna, som gjorde att döttrarna i sin tur på ett omedvetet plan försatte sig själva i en djup dvala för att undkomma? Detta ledde till en kronisk trötthet, precis tvärtemot vad föräldrarna ville åstadkomma. Barnen orkade inte med alla aktiviteter, krav i skolan och krav från föräldrarna. Märk väl att det är ren spekulation från min sida. Men kanske ändå nära till hands att tänka så med tanke på det kravfyllda och tävlingsinriktade samhälle vi lever i.
Vi jämför oss ständigt med varandra, tävlar konstant mot andra och oss själva. Det handlar ofta om att vinna eller försvinna, speciellt om man vill tillhöra eliten. Syns du inte, finns du inte.
Tänk om vi kunde bara kunde få stanna där vi är någon gång, och slippa alla uppgraderingar, omorganisationer, makeovers och nya högre målsättningar. Vi bygger en massa luftslott där ingen vill bo eller klarar av att vara. Vi stressar oss till döds. Våra ungdomar har aldrig mått så dåligt som nu. Den psykiska ohälsan med depressioner, ätstörningar, ångest och självmord slår nya rekord år efter år.
När ska vi få tid och acceptans att bara vara?
Jag har en kär vän som gjort sig fri från allt detta. Han är sin egen herre. Visserligen innebär det att bo i ett hus i skogen, utan el och vatten och att leva på en minimal inkomst. Men han är en fri människa och jag beundrar honom. Jag vågar bara inte ta steget själv ännu. Men vissa dagar är det nära. Jag gör mig fri lite grand i taget. Det kan handla om att våga vara obekväm och att inte alltid vinna andras gillande. Det kan vara att göra sig fri från andras krav och förväntningar. Det kan handla om att bryta normer och traditioner. Man måste helt enkelt lyssna inåt och stå upp för sig själv. Hursomhelst har du bara dig själv kvar när det blåser och du måste alltid kunna leva med dig själv. Och din katt ☺☺
 |
| Man borde leva mer som en katt... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar