Det som sårar och gör mest ont är när människor i ens omgivning inte är ärliga. Det är så frustrerande att gå omkring och känna att något är fel, utan att direkt kunna ta på det. Som t ex:
A: - Är du sur?
B: - Nej, jag är inte sur...
A: - Men jag känner ju att det är något...Du döljer något för mig..
B: - NEJ, säger jag....låt bli....låt mig bara vara...
Sedan går det en tid, och vid ett känslosamt gräl kommer till slut urladdningen. Då får man minsann veta allt han/hon har surat över sedan en lång tid tillbaka. För vissa kan det röra sig om år. Det har gått och ältat detta inom sig, utan att dela med sig till den som det berör. Utan möjlighet att rätta till. Utan möjlighet att diskutera.
Jag själv vill alltid vara så ärlig som möjligt i mina relationer. Kanske är jag FÖR ärlig ibland och avslöjar för mycket av mina tankar och känslor. Jag gillar att köra med raka puckar. Jag vill inte spela något spel. Jag vill diskutera på en gång och sedan få det ur världen och gå vidare. Jag är inte långsint. Jag vill bara höra sanningen, även om det gör ont. Det gör ännu mera ont att gå omkring och känna ovisshet och tveksamhet.
Hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnen!
Om man inte är ärliga mot varandra kan man aldrig mötas. Om man ljuger för varandra kan man aldrig komma nära. Kärleken mellan människor kräver kommunikation och ärlighet. Lögnen kväver och bränner alla broar.
Varför är det så svårt att säga rakt upp i ansiktet till vännen, kollegan, familjemedlemmen eller partnern vad man egentligen tycker och känner? Nu menar jag inte att man ska säga saker som bara skadar. Det kan vara en svår balansgång för vad som kan vara utvecklande och för vad som kan vara nedbrytande. Jag miste nyligen en gammal vän för att jag varit ärlig i ett syfte att göra gott. Det togs på helt fel sätt, och jag lämnades inget utrymme till att rätta till det. Så kan det vara i många relationer, tyvärr. Tystnaden är svar nog, och det blir lättare att lämna och gå, än att stanna och möta problemet öga mot öga. Ibland får man aldrig veta varför han/hon lämnade, utan man får bara stå kvar som ett frågetecken. Det är fegt och föga utvecklande.
The Whole Truth and Nothing But the Truth! So Help Me God!
A: - Är du sur?
B: - Nej, jag är inte sur...
A: - Men jag känner ju att det är något...Du döljer något för mig..
B: - NEJ, säger jag....låt bli....låt mig bara vara...
Sedan går det en tid, och vid ett känslosamt gräl kommer till slut urladdningen. Då får man minsann veta allt han/hon har surat över sedan en lång tid tillbaka. För vissa kan det röra sig om år. Det har gått och ältat detta inom sig, utan att dela med sig till den som det berör. Utan möjlighet att rätta till. Utan möjlighet att diskutera.
Jag själv vill alltid vara så ärlig som möjligt i mina relationer. Kanske är jag FÖR ärlig ibland och avslöjar för mycket av mina tankar och känslor. Jag gillar att köra med raka puckar. Jag vill inte spela något spel. Jag vill diskutera på en gång och sedan få det ur världen och gå vidare. Jag är inte långsint. Jag vill bara höra sanningen, även om det gör ont. Det gör ännu mera ont att gå omkring och känna ovisshet och tveksamhet.
Hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnen!
Om man inte är ärliga mot varandra kan man aldrig mötas. Om man ljuger för varandra kan man aldrig komma nära. Kärleken mellan människor kräver kommunikation och ärlighet. Lögnen kväver och bränner alla broar.
Varför är det så svårt att säga rakt upp i ansiktet till vännen, kollegan, familjemedlemmen eller partnern vad man egentligen tycker och känner? Nu menar jag inte att man ska säga saker som bara skadar. Det kan vara en svår balansgång för vad som kan vara utvecklande och för vad som kan vara nedbrytande. Jag miste nyligen en gammal vän för att jag varit ärlig i ett syfte att göra gott. Det togs på helt fel sätt, och jag lämnades inget utrymme till att rätta till det. Så kan det vara i många relationer, tyvärr. Tystnaden är svar nog, och det blir lättare att lämna och gå, än att stanna och möta problemet öga mot öga. Ibland får man aldrig veta varför han/hon lämnade, utan man får bara stå kvar som ett frågetecken. Det är fegt och föga utvecklande.
Vad är egentligen ärlighet? Ärlighet är vägran att fejka verkligheten. Det handlar om att inte låtsas som att verkligheten är någonting annat än vad den är. De som söker fejka verkligheten gör det i regel därför att de tror sig kunna vinna någonting på det. Men de enda de lurar är sig själva. En lögn föder en ny lögn. Det enda som händer när man fejkar verkligheten är att man förklarar krig med verkligheten. Man gör verkligheten till sin fiende. Att vara ärlig handlar inte bara om relationen till andra. Det handlar även om att vara ärlig mot sig själv. Det är lätt att ljuga för sig själv, för att det är bekvämast så eller för att man inte vill släppa sitt ego. Man orkar inte möta verkligheten som den är. Det kan vara mycket smärtsamt, men nödvändigt.