Till minne av Åsa..

För ungefär 43 år sedan träffade jag en jämnårig flicka med långt ljust hår ute på gården. Hon var bland de sötaste flickor jag sett och jag var så avundsjuk på hennes vackra långa hår med självfall. Själv hade jag kort, oredigt och spikrakt fjun på huvudet. Jag var till och med avundsjuk på hennes namn. Jag vill mycket hellre ha ett kort och gulligt namn som Åsa, och inte ett långt och ovanligt dubbelnamn som Rose-Marie. Det var så krångligt att skriva. Vi började i klass 1B tillsammans och följdes sedan åt under hela grundskoletiden, och vi gick även tillsammans till klassåterträffen 30 år senare.

Åsa delade mitt intresse för resor och jag nästan dog av avund när hon fick resa till Riva del Sole i Italien redan på lågstadiet. Det lät så fantastiskt exotiskt. Jag blev erbjuden av Åsas mamma att följa med, men fick inte för mina föräldrar. När vykortet från Riva del Sole damp ner i brevinkastet och jag fick läsa om hur cikadorerna spelade, så kunde jag nästan höra dem, fastän jag inte ens visste vad cikadorer var för något.

Senare fick jag och Åsa göra några resor tillsammans. Vi åkte till Duved på sportlovet och på språkresa till Brighton sommaren 1978. Åsa följde också med mig till Miami och Västindien när jag vunnit en resa för två personer genom Marabou. Vi följdes åt genom livet i både glädje och sorg. Vi ärvde till och med varandras pojkvänner. Vi fick barn samtidigt och vi gick igenom en skilsmässa och separation vid ungefär samma tidpunkt. Båda fascinerades vi av det mystiska och ockulta. På mellanstadiet hade vi en hemlig klubb där vi läste spökhistorier och lekte deckare. Vi köpte även en bok som beskrev hur man skulle bli häxa, och vi tränade på det ett tag innan vi förgäves gav upp.
Åsa följde även med mig till prästgården i Borgvattnet där vi övernattade i hopp om att träffa några spöken, men vi lyckades inget vidare som ghostbusters.  Däremot var Åsa en duktig sierska och spådde mig några gånger i både kaffesump och med tarotkort. Hon blandade lätt hennes goda intuition och klokskap med spjuveraktig humor.

När Åsa för drygt 13 år sedan drabbades av bröstcancer inleddes hennes långa och tunga kamp mot cancermonster som senare lyckades ta sig in i hennes skelett och till slut besegra henne. Den 06 mars var kampen över och idag stod hennes begravning i Själevads kyrka. Vi var några barndomsvänner som följdes åt och slöt upp runt kistan idag. En sorglig, men också vacker dag. Tårar blandades med kramar och kärlek i den vackra kyrkan, medan solen lyste in genom fönstren. Vi bjöds på vacker solosång och fina tröstande ord från prästen.
Det jobbigaste med begravningar är att se den närmaste familjen tycker jag, för jag lider verkligen med deras sorg, smärta och saknad.
Idag led jag med två unga fina döttrar som fick ta farväl av en älskad mor, och mamma Ketty som fick överleva en älskad dotter. Storasyster Britt läste högt med stadig stämma ett par vackra dikter, och jag beundrade hennes styrka att ge sin lillasyster en sista hälsning.

Åsa var en suveränt duktig skribent och poet och jag avslutar med hennes egen dikt, som skänker tröst till oss alla som kände henne. Jag hoppas att du kommit hem till dina änglar nu, Åsa!

Jag känner frid.

Ängeln vid min sida gör mig trygg

och ger mig balans.

Jag är aldrig ensam.

En hand på min axel,

ett andetag på min kind.

Ängeln vid min sida gör mig lugn
och hjälper mig att vila.

Jag är aldrig ensam.

En arm om min midja

en sval hand på min panna.

Ängeln vid min sida är en vän

och lämnar mig aldrig.

Jag är aldrig ensam.

En skugga bredvid min

och fotspår bredvid mina
Jag känner frid.

Åsa, 2010

Vackra Åsa, när vi var i Paris 1978