Nya tag..

Fortsätter på mitt förra inlägg om vårkänslor. Ny växtkraft gör att det grönskar både invärtes och utvärtes. Det fula bruna byts ut, och blir grönt och skönt.

Ibland måste man börja om på nytt med sig själv och livet. Man måste göra en control, alt + delete, tömma cashminnet och deleta alla cockisar. Just nu rensar och sorterar jag i både mitt inre och i det yttre.
Allt som jag inte behöver och allt som tynger mig ska bort. Jag rensar i skåp och garderober. Jag rensar bort sådant som tar min kraft och energi i onödan. Bland aktiviteter, plikter och vänner. Vissa förtjänar min vänskap, andra inte. Vissa tar mer kraft än ger energi. Jag väljer aktiviteter som utvecklar mig och väcker min kreativitet. Jag testar nya saker och utmanar mig själv. Allt från poledance till fjällvandring. Får positiva influenser från nya vänner och ger alla en chans. Det är kul och spännande.

Jag läser det som ger kraft och energi. Jag lyssnar på det som ger kraft och energi. Jag talar om sådant som ger kraft och energi. Det innebär inte att jag kan blunda för problem som uppstår. Skit kommer förmodligen att fortsätta att uppstå i mitt liv, men jag tar tag i det när det kommer. Helst innan problemet hunnit växa och bli för stort. Bättre förekomma och förebygga. Annars lär man sig alltid något nytt av problem, ledsamheter och misstag. Ibland slår man sig ordentligt och det kan göra onödigt ont, men likväl så kan man lägga till det i sin personliga CV och upptäcka att man faktiskt har fått en massa kunskaper på köpet.

Kom på ikväll att jag firar 5 års jubileum i min blogg, och det är även dags att städa och fräscha upp även den, därav den nya layouten. Min förhoppning är att jag ska kunna fortsätta att sprida ett gott budskap. Kanske något klokt, något roligt eller något som mynnar till eftertanke. Kanske kommer vissa inlägg att vara hysteriskt galna, eller så djupsinniga att läsaren tröttnar och inte ens orkar läsa till punkt. Ibland är jag uppåt och ibland är jag nedåt. Livet är ju en berg och dalbana.

Idag är början på resten av mitt liv, och det är mitt personliga ansvar att göra något vettigt av det.
Och det ska jag banne mig göra ( nu måste jag ju leva upp till det som jag skriver...hjälp! )
Fortsättning följer...

Nytt spirande liv..

Tidigt imorse gick jag en lång promenad i vår vackra natur, och överväldigades av dess kraft och prakt. Denna tid på året när det grönskar och spirar nytt liv i skog och mark. Jag slogs över hur vi människor verkligen är ett med naturen. Fotosyntesen är den viktigaste processen för vårt klimat och allt liv på jorden. Vi kommer nog inte att förstå hur viktigt det är förrän det är för sent. Så länge vi förorenar och exploaterar vår jord, så kommer allt att utarmas sakta men säkert.

Detsamma gäller för relationer oss människor emellan. Vi kan hela tiden dra paralleller till naturen. Att odla relationer kräver samma tid, kraft och förberedelser som att odla jordgubbar eller annan gröda. Om något ska falla i god jord krävs vissa förberedelser. Vi måste se till att jorden är näringsrik, den måste vattnas, och vi måste rensa regelbundet och hålla ogräset på avstånd. Sköter vi inte om vår lilla täppa kommer den att bli vildvuxen eller så kommer den att vissna och dö.

Många går från relation till relation, och upprepar samma fel om och om igen. De klipper av rötterna på det gamla, och börjar genast odla på nytt innan ens de nya skotten fått nya rötter. Inuti varje smärtsam upplevelse finns ett frö för tillväxt och frigörelse. Det är detta lilla frö som många missar att ta lärdom från. De börjar bara om med ett sjukt frö som är fullt av mögel och sjukdom från det gamla. En ny relation bör få de bästa förutsättningarna för att kunna blomstra och växa sig stark.
Det är inte schysst mot en ny partner att ta med sig gammal sjukdom och pest in i det nya. Gamla sår måste läkas ordentligt för att inte rivas upp på nytt. Ibland är det bättre att bränna och elda upp gammalt gräs, för att nytt fräscht ska kunna växa upp igen. Det måste gå en tid emellan. När höstlöven fallit och gräset hunnit bli brunt, så måste det gå en hel vinter innan det kan börja grönska igen. Naturen måste få vila, för att kunna återkomma med sin fulla kraft igen. Såren måste få läka och nya insikter måste få utvecklas och mogna.

Jag känner mig som ett gammalt träd, som fått grenarna avhuggna men som nu tar ny större kraft än någonsin. Snart kommer det att bära frukt och bli större och starkare än förut. Jag tar hjälp av naturen och går med vördnadsfulla steg vidare på nya oupptrampade stigar. En ny resa har börjat och mitt hjärta är full av ren kärlek. Kärleken till mig själv, mina nära och kära och kärleken till själva livet. Visst gör det ont när knoppar brister....

En stark planta kan växa sig stark även i dålig jord

"Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

---

Ur diktsamlingen "För trädets skull" av Karin Boye"

På tur i Norge...

Förra helgen var jag på äventyr i Norge, närmare bestämt Bergen. Innan avresan googlade jag på vad som finns att göra i staden, och en av höjdpunkterna verkade vara att vandra uppe i bergen ( ganska självklart när man är i Bergen ). Ett populärt mål var att vandra från Mount Ulriken till Mount Floyen. Sagt och gjort. Vi tog kabinbanan upp till toppen av Mount Ulriken. Man kan vandra hela vägen upp också, men vi var lata och ville spara på krafterna, och facit skulle visa att det var ett klokt val. Väl uppe på toppen blåste det kraftigt, men vyn var fantastisk. Man kunde se hela Bergen och skärgården utanför. Utanför kabinbanan fanns en stor informationstavla med en karta. Det verkade finnas röda, gula och gröna leder och vi bestämde oss för att följa den röda och började knata iväg.

Väl ute på fjället mötte vi en storslaget öppet landskap utan markeringar och skyltar. Det fanns bara berg och det var svårt att urskilja någon stig överhuvudtaget. Vi tog sikte på ett äldre par som målmedvetet gick framför oss med raska steg. Vi klättrade uppför berget och på vissa partier fick vi ta hjälp av händerna utmed bergväggen. Efter någon kilometer vände paret tillbaka mot oss och jag passade på och fråga om de var på väg mot samma mål som oss. Nej, det var de icke, men kände väl till området och frågade om vi hade gps eller kompass med oss. Nej, varken gps eller kompass. Inte ens en karta. Skamsna och vilsna amatörer. De såg lite bekymrade ut och undrade hur många timmar vi var beredda att vandra, och sedan gav de oss några landmärken att ta riktning mot. Tur var väl det, för annars hade vi gått helt fel. Vi fortsatte ensamma vår vandring över vidderna. Kanske hade vi hamnat på Hardangervidda. Vi var inte helt säkra.  

Det blåste mycket kraftigt och mössan var min bästa vän genom hela turen. På vissa ställen plumsade vi i snön, då det ännu inte tinat bort eftersom det bara var början av maj månad. Vi gick och vi gick. Hoppade på stenar i stora vattenpölar, och plurrade med lågskorna i det iskalla vattnet. På sina håll var det mycket lerigt och ibland myrmark. Jag hoppade på en stor grästuva och fann ett stort hål under där min fot sjönk ner. Jag var genomgående livrädd för att stuka foten eller i värsta fall bryta några ben. Hur skulle vi då ta oss tillbaka?  I huvudet hade jag hela tiden ett mantra - Se dig för i varje steg! Lyft på fötterna!  I vissa branter så fick jag hasa mig ner på rumpan för att inte ramla huvudstupa ner i någon ravin. Här fanns det inga räcken som skyddade, utan här och var hade man bara spänt ut en slak lina precis vid kanten av stupet. Här uppe vill man inte bli överraskad av dimma, vilket inte är så ovanligt i Bergen där vädret är ganska ombytligt. Vi tackade vädergudarna att vi inte lyckats pricka in någon av Bergens 270 årliga regndagar. 

Den här linan markerade att det fanns ett 100 m stup nedanför

Efter 4 timmars nonstop vandring var vi ganska less och trött och då hade vi ändå en bra bit kvar. Vi hade packat med varsin vattenflaska och varsin banan ( guleböj ) för den här turen, och insåg att vi var så omdömeslösa som vi hade vett till. Benen och fötterna började säga ifrån. Likaså humöret. 

Det var dock bara att bita ihop och kämpa vidare. Då och då mötte vi andra hurtiga vandrare och ett par extremsportare som sprang likt bergsgetter över bergsknallarna. Det vackra landskapet bjöd på små sjöar och vattenfall, några ensliga stugor, fjälltoppar och havsutsikt. Det var kargt och genuint. Det var tröttsamt och utmattande. Det värkte mer och mer i ben och fötter. Mina åderbråck kändes som de genomgått en misslyckad ballongsprängning och menisken verkade ha nötts bort i vänster knä. Sista biten var en 2 km lång mördande uppförsbacke, och det tog nästan knäcken på oss. Efter 6 timmars vandring nådde vi slutligen Mount Floyen och vi kunde pusta ut. Nu kunde vi sätta oss på en bergbana ner till Bergens centrum och ta något att äta på Bryggen. Vi skojade med varandra och sa vi skulle vända tillbaka efter middagen, men kom fram till att inte ens för en miljon skulle vi göra det just då. Efter lite giriga funderingar fram och tillbaka, slog vi slutligen fast att vi skulle ha minst 25000 kr var för att det skulle vara värt mödan. Väl hemma igen så kan jag nog överväga att gå turen en gång till helt gratis. Det var faktiskt en härlig vandring och jag hade ett fantastiskt sällskap av en gentleman som gjorde det hela till ett minne för livet! 

Smicker och superlativer..

Alla vill vi få kärlek och uppskattning. Alla vill vara omtyckta och känna sig behövda. Det är inget att hymla med. Vi människor är så beroende av varandra på många sätt.
Jag har funderat på varför så många blir utbrända och går in i väggen, och inte sätter stopp i tid. Det finns säkert många orsaker och faktorer som leder till utmattningssyndrom, men en bidragande orsak kan vara smicker och beröm. Missförstå mig nu inte, för jag tycker verkligen att vi ska berömma och visa uppskattning gentemot varandra. I detta fall tänker jag främst på mottagarens reaktion. Vad händer i mig själv när jag får beröm och uppskattning? Hur använder jag det?

Om vi lyssnar inåt och försöker utforska vilka drivkrafter vi har, så kanske vi blir överraskade.Vad går jag igång på, och vad triggar mig att fortsätta lite till? Kan det vara så att jag har ett sådant bekräftelsebehov, som gör att jag alltid driver mig själv att göra lite till. Om omgivningen hejar på och peppar, så är det lätt att man hellre lyssnar på omgivningen än på sig själv. Vi vill ju vara så duktiga på alla sätt.

- Du som är så bra på detta, kan inte du...?
- Tack fantastiska du för att du ställer upp och gör det här...
- Vad skulle jag göra utan dig...?
- Vad jag är glad att du finns för mig...
- Det finns ingen som är lika duktig på det här som du...

Det finns oändligt många varianter av berömmande ord och handlingar som får oss att bli glada som hundvalpar och vifta med svansen. Vips så orkar vi lite till!
Det farliga är när vi tigger om andras kärlek och uppskattning, och glömmer bort att vi kan ge det till oss själva. Vi behöver lära oss att bekräfta oss själva och se vårat eget värde. Vi behöver inte göra dagliga uppvisningar för omvärlden.

Det farliga är också om omgivningen utnyttjar det och trycker på dina svaga punkter, så att du går över dina egna gränser. Chefen vet kanske att hen kan lirka lite till med dig och ge dig den där extra komplimangen som gör att du fortsätter, istället för att sätta ned foten och stå upp för dig själv och ditt eget välbefinnande.

Jag levde själv i en kärleksrelation där jag dagligen blev överöst med kärleksfulla komplimanger och uppskattning. Det gjorde att jag blev förblindad och bortsåg från andra fel, svek och lögner. Jag älskade att bli älskad och såg med förmildrande ögon på allt annat i förhållandet som sög min energi och gjorde mig besviken. Det blir ett smärtsamt uppvaknade när man vaknar upp från den rosenröda drömmen. Om man nu vaknar upp, för vissa vill gärna vara kvar och låtsas. Hellre död på insidan, än utsidan.

Man behöver inte identifiera sig via en partner, status eller yrke. Vi måste stärka oss själva och bli självständiga. Vad händer om du identifierar dig med din yrkesroll och får sparken eller går i pension? Vem blir du då? Likadant om du förlorar din partner, vem är du som egen individ när du inte ingår i en parrelation?

Livet är en sällsam gåva, som vi har fått möjlighet att förvalta på bästa sätt. En dag kanske vi vaknar upp när det är för sent och upptäcker att vi slösat bort det på fel saker. Vi kanske har levt upp till andras förväntningar, istället till våra egna. Vi har givetvis plikter och ansvar för familj, vänner och arbete. Men främst har vi en skyldighet gentemot oss själva att lyssna på våra egna behov.
Detta är också viktigt i barnuppfostran. Hur bekräftar du ditt barn? Via prestation eller..?

Låt inte smicker och superlativer leda och förleda dig. Det kan vara en bonus och ett trevligt inslag i tillvaron, men inte det som driver dig bort från dina egna drömmar och behov.

Jag uppfyllde en av mina drömmar - Kappadokien i en luftballong