Klosterlivet fortsätter..

Lämnade Bordighera mätt i magen och ett par kilo tyngre. Lärde mig till slut att äta upp all mat på alla tallrikar.  Magsäcken har fått ett extra utrymme verkar det som.
Tog tåget till Santa Margherita lite längre söderut i Ligurien och tog in på ett nytt kloster. Fick snart sällskap av en annan "nunna", nämligen en gammal väninna och trogen reskamrat  sedan många år. Kul med lite sällskap och någon att prata svenska med.

Utsikt från Regina Oasis 

Portofino 

Tillsammans har vi upptäckt de vackra omgivningarna.  En dag vandrade vi över berget till sköna Portofino. Bedövande vackert och tyvärr invaderat av andra turister som ville njuta av skönheten. I hamnen låg en gigantisk yacht och störde utsikten över den annars så pittoreska lilla byn vid kusten. Det borde vara förbjudet att ankra en sån stor båt i den lilla hamnen. Den passade inte in, men de betalade nog så det räckte för sig. Överhuvudtaget ska man ha gott ställt för att turista i Portofino. Allt är dubbelt så dyrt jämfört med övriga Italien som i sig inte är speciellt billigt.
Vi intar de flesta måltiderna på klostret och det är mycket prisvärt.

Lägg till bildtext

Vi har även vandrat i Cinque Terre och även där var det alldeles för många turister.  Vi valde att vandra den övre vägen på åsnestigen över berget. Tar dubbelt så lång tid, är dubbelt så mycket vackrare, genuinare och stillsamt.  Dagen bjöd på strålande solsken och skön temperatur i luften. Det var en utmaning för hjärta, lår, fötter och vader men vägen var mödan värd. Vi fick oss en god lunch och middag och underbar italiensk glass. Jag tog fyra kulor med pistage, mörk choklad, citonsorbet och mangosorbet. Mums! Vi var kvar i Corniglia fram till den vackra solnedgången innan vi tog tåget tillbaka till Santa Margherita.
Dagen efter hasade vi fram som två pärsäckar när vi promenerade längs havet till Rapallo fram och tillbaka.
Nu ösregnar det och har stormat rejält hela natten.  Vi får tillbringa dagen med nunnorna på klostret hela dagen. De är snälla och varma och väldigt mån om att vi ska trivas och rädd för att störa oss. En kväll satt jag ensam i lobbyn när en av de äldre nunnorna närmade sig mig försiktigt och frågade på italienska och pekade på teven. Jag uppfattade det som att hon undrade om jag ville se på tv och om hon skulle sätta på den åt mig.  Jag ruskade på huvudet och sa: -No, no! Nunnan såg både bekymrad och moloken ut och tjavade iväg. Efter en stund kom en av de yngre systrarna och frågade på engelska om det var ok att de slog på teven och tittade på ett program.
-Naturligtvis, svarade jag och strax kom den äldre nunnan tillbaka och satte på teven och slog sig ned. Då gick det upp för mig vad hon egentligen frågat mig om tidigare. Stackars syster, som trodde att jag nekade henne från att se på tv i sitt eget hem! Gång på gång frågade de sedan oroligt om jag stördes av ljudet och om de skulle sänka volymen. Gulle!
Vi var även med på söndagsmässan och det var en intressant upplevelse. Vi satt raka i ryggen på hårda bänkar och försökte följa med så gott vi kunde.  Ibland skulle vi stå och ibland sitta. Upp och ner, och ner och upp hela tiden. Prästen mässade och vi svarade i kör ( eller rättare sagt mimade och mumlade på italienska och låtsades hänga med ). Vi fick gå fram för att få en slags nattvard och fick en oblat i munnen och sedan tackade vi varandra i den lilla skara som församlats tidigt denna morgon.  Det var skönt att få gå ner och äta frukost och slappna av efteråt.
Innan vi reser hem planerar vi ett nytt besök i Cinque Terre för att se de två sista byarna och vandra i bergen. Vädret bestämmer. Vi får då lov att köpa ett nytt vandringspass för det kostar numera pengar att vandra mellan byarna. När jag var i Cinque Terre för 20 år sedan var det gratis, men också betydligt färre turister. Synd att allt blir så kommersiellt, men pengarna går väl till att underhålla lederna och att plocka skräp efter alla turister.

Jag är iallafall otroligt tacksam över att få vara här och uppleva några av de vackraste platserna i Italien. Det är unikt och speciellt. Bellissimo!

Matfrosseriet fortsätter..

Igår serverades vi en lunch bestående av pasta bolognes i djuptallrikar till förrätt.  Till varmrätt möraste kycklingen med pommes och kronärtskockor. Sallad och bröd naturligtvis. Två stora kulor gräddglass med pistage och choklad till efterrätt. Espresso på det. Tur att jag hunnit promenera 10 km före lunchen till nästa by Ospedilatti fram och tillbaka. Jag äter så att jag blir svettig. Torkar bort svettpärlorna i pannan med tygservetten.
Vi har haft ett fantastiskt väder sen jag kom hit med strålande solsken och en temperatur på ca 22-23 grader. Så behagligt.

Efter lunch så hade jag stämt träff med min svenska väninna på stranden. Vi träffades i San Remo förra sommaren. Vi låg på stranden och avhandlade allt som hänt sedan sist. Vi hade så mycket att prata om och vi är på samma våglängd. Härlig kvinna! Vi har bestämt att vi aldrig ska bli några tanter! 😃

Senare träffades vi i gamla stan för att äta middag tillsammans med hennes manliga vän från Jämtland.  Vi åt en fantastisk spaghetti frutti di mare på en uteservering i de historiska kvarteren.  Avslutade med creme brulee.
Idag har vi åter lapat sol på stranden och doppat tårna i Medelhavet.  Ungefär samma temperatur som havet har i Sverige om sommaren. Jag avstår från att simma.

Nu har jag just intagit en lunch på klostret. Till förrätt en himmelskt god risotto och till varmrätt ugnstekt lax, broccoli och stekta potatisskivor. Frukttallrik och espresso på det.  Nu ska jag nog åter masa mig ner på stranden och smälta maten på en klippa och lyssna på vågornas brus. Det går ingen nöd på mig.  CIAO!

Mat så jag spricker..

Klosterlivet är inte direkt som jag förväntat mig. Jag trodde nunnorna mest åt enkla grönsakssoppor med lite torrt bröd. Jag hade inte förväntat mig ett frosseri i italienska delikatesser utan såg fram emot att leva som en asket.
Dagens lunch inleddes med en toast med gravad lax och legymsallad. Sen kom det in djuptallrikar med fylld ravioli, olivolja och parmesanost.  Till det serverades sallad och bröd. Jag blev proppmätt.  DÅ inkom huvudrätten!! Stora fat med kyckling, lamm,  grön sparris,  oliver och potatis.  Ett fat till varje gäst. Jag höll på att storkna och lyckades bara peta i mig sparrisen. Lunchen avslutades med en stor bit fruktkaka och två mandariner samt espresso. När måltiden var avslutad var jag tvungen att lägga mig och vila ett par timmar.

Några timmar senare var det åter dags att äntra matsalen. Jag var egentligen fortfarande mätt, men eftersom jag inte tänkt på att avbeställa middagen så släpade jag mig dit. Ikväll blev det pastasoppa till förrätt, följt av friterad bläckfisk, potatis,  tomater och en gigantisk bit manchegaost.
Till efterrätt fruktsallad.  Gästerna runt omkring mig äter med god aptit upp vartenda dugg och en del ber till och med om mer mat. Jag förstår inte var de stoppar allting! Har de fyra magar som en ko eller?
En väninna till mig och tillika medium, varnade mig för att jag kunde bli magsjuk på resan. Hon avrådde mig från att äta ägg, ost och sockerkaka bland annat.  Idag har jag ätit av allt och nu lär jag väl bli sjuk. Min väninnas förutsägelser och profetior brukar alltid stämma. Vi får väl se...jag mår faktiskt lite illa nu...

Förutom att äta så har jag faktiskt hunnit med en strandpromenad och en promenad i gamla stan i de historiska kvarteren. Så mysigt  och vackert. Äkta och genuint.
Det blir inget nattsudd iallafall.  Man orkar inte med något efter middagen och dessutom stängs porten kl 23.00.
Buena notte!

Nunnelivet har börjat

SobraRosie har tagit in på kloster. Anlände idag med flyg till Nice. Betydligt varmare och fuktigare än i Sverige. Släpade min tunga resväska till närmaste tågstation ca 20-30 minuter bort. Hinner precis med tåget till Ventimiglia.  Hittar direkt en reskompis att prata med. Hon är fransyska, fotograf och äventyrare och planerar precis som jag att skriva en bok. Våra vägar skiljs åt i Menton och jag åker vidare till Ventimiglia för att byta tåg. När nästa tåg kommer är jag helt ensam ombord förutom lokföraren.  Lite kusligt och läskigt.

Ännu läskigare när dörren inte går upp när vi stannar vid min station i Bordighera.  Men till slut öppnas dörren när jag sliter desperat i någon manuell spak.
Tar en sliten taxi till klostret.  Den gamla chauffören som borde ha gått i pension för länge sedan har sin hund framme i passagerarsätet. Där hjälps de åt att köra mig genom stan.

Framme på klostret tar systrarna välkomnade emot mig med glada miner och öppen famn. De talar bara franska och jag talar ingen franska.  Kommer precis till middagen och får sitta med några italienska pensionärer och vi försöker konversera så gott det går.

Trerättersmiddagen är utsökt och sedan hjälps två äldre gentlemän att bära upp min blytunga  resväska till mitt rum på tredje våningen. De undrar om jag har min familj med i väskan.  Ja, de är iallafall alltid med mig i hjärtat. Nu bor jag i ett mysigt rum med liten balkong och havsutsikt. Här kommer jag att trivas. Nunnelivet kan börja.

When I come to room there is no shit in the bed. I tell abedissa " I wanna shit in the bed! " Abedissa says: -"Go to toilet!"

Sacramento idioto! 😃

Sorg och bedrövelse

De senaste dagarnas händelser har varit fyllda med terror, död och sorg.  Sverige har skakats om rejält, och extremismens hot kryper allt närmare. Denna vecka kunde vi först läsa om giftgasattacker i Syrien där barn och civila blev offer. Trump svarar med att gå in i landet och bomba, och man håller andan och väntar att ett tredje världskrig bryter ut. Samma dag drabbas vår huvudstad av en terrorattack ( Trumps tidigare tokiga uttalande blev en sanning ). Oskyldiga offer dödas och skadas. Sverige är i sorg. Hela världen tycks stå i brand. Vi läser om bomber i Oslo och om bombattacker i egyptiska kyrkor. Många döda och skadade. En ung lovande Övikstalang hittas dessutom drunknad i hamnen. Så sorgligt, meningslöst, onödigt och orättvist.

Vid sidan av hot, terror, våld och personliga tragedier så står även en stor enad trupp beväpnad med kärlek, medkänsla och solidaritet. Vi har sett massor av exempel på människor som enas och utför hjältedåd. Inte minst poliser, väktare och sjukvårdspersonal. I denna intensifierade känsla av sårbarhet och utsatthet så tänds ändå hoppet när människor är villiga att kämpa sida vid sida. Istället för att splittras så enas vi och hjälps åt. Vi väcks ur vår dvala av slentrian och världsliga I-landsproblem. Fredagsmyset ställs in. Vi samlas vid ljusmanifestationer och låter inte oss inte skrämmas. Några unga tjejer i slöja står på Sergels torg och delar ut kramar till de som behöver. Tänk att en kärleksfull kram kan avväpna vemsomhelst. Vi tänder ett ljus och håller varandras händer. Vårt största vapen mot hatet är kärleken. Vi vet att krig är ingen lösning för fred.

När jag ser det potential som finns i mänskligheten och vilka inneboende styrkor människor står rustade med, så tänds hoppet inom mig. Vi behöver bara sträcka ut en hand så bygger vi broar mellan varandra och bygger ett nätverk som inte kan raseras. Det kanske låter slitet och banalt, men vad annars kan vi göra?

Där det finns en smula växtkraft kan allt överleva

En dag om året (Stig Dagerman) 

En dag om året borde alla låtsas, 

Att döden vilar i ett vitt schatull. 

Inga stora illusioner krossas 

Och ingen skjuts för fyra dollars skull.

Världskatastrofen sover lugnt och stilla 

Emellan lakan på ett snyggt hotell. 

Inga rep gör någon illa 

Och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

Inga män blir plötsligt sönderbrända 

Och ingen dör på gatorna just då. 

Visst är det lögn det kan väl hända. 

Jag bara säger: Vi kan låtsas så