Frihet är det finaste jag vet....

Redan som litet barn var jag mån om min personliga frihet. Jag drömde om den dag jag skulle få flytta hemifrån och bo själv. Fram till dess byggde jag kojor i skogen, snökojor och kojor under min säng. Mitt favoritställe var en liten skrubb med fönster i sommarstugan där jag fick inreda, sova och bo. Pippi Långstrump var och är fortfarande min förebild.

När det kommer till begreppet frihet så kan det betyda så mycket för olika människor. För de flesta är frihet att inte sitta i fängelse, att inte vara förtryckt, att ha åsiktsfrihet, att vara socialt och ekonomiskt oberoende. Många glömmer dock att de är slavar under eget missbruk av alkohol, droger, sex, bekräftelse, materialism, traditioner, religiösa dogmer och relationer.

När jag pratar om frihet, så menar jag inte att man är fri att göra precis som man vill utan att ta hänsyn till lagar och förordningar, moral och etik. Jag likställer frihet med oberoende. Att kunna förverkliga sig själv och vara sitt sanna jag.

Frihet är en inre känsla. Det är att veta att jag äger mitt eget liv och själv ansvarar över det. Frihet är att kunna säga, tycka, tänka, känna och göra det jag innerst inne vill, oavsett vad andra tycker och tänker. Det är att släppa alla mentala måsten och borden. Det är att inte ljuga för sig själv och vara slav under andras tyckanden. Frihet är att ständigt kämpa för själslig och andlig styrka.

De flesta är slav under sina egna tankar och lever i ett mentalt fängelse. Man förminskar sig själv och ser inte sitt eget värde. Man står inte upp för sig själv och har inte modet och kraften att göra något annorlunda. Man lever kvar i falska trygghetszoner och är rädd för att kasta sig ut i det okända. Man ljuger för sig själv och omgivningen för att passa in och mötas av andras gillande.

En del tycker att det är kärlek att offra sitt liv för sin partner, sina barn och familjen. Visst måste vi finnas till hands och hjälpa våra nära och kära och våra medmänniskor. Men det gäller att se skillnad på uppoffring och äkta kärlek. Man kan vara en god medmänniska utan att falla offer för curling och medberoende. Det handlar om att byta och bryta traditioner, stereotyper och könsroller. Vi måste lyssna till vårt hjärta och vår inre röst.

I min strävan efter frihet så har jag fått offra många relationer och levt utan partner i långa perioder. Så snart jag känner mig fångad, förminskad, ägd och tappar min egen identitet så slår jag bakut. Jag vill inte tas för given och bli inplacerad i en roll som någon annan förväntar sig. Ärlighet och sanning är mitt rättesnöre. Jag måste vara ärlig mot mig själv och andra, och önskar samma tillbaka.
Jag har lyssnat till Björn Afzelius mest kända låt säkert ett hundratal gånger och jag ska erkänna att jag inte förrän i sommar fattade vad den handlade om. Jag har alltid kallat låten för "Du är det finaste jag vet" och trott att det var en kärlekssång, en hyllning till någon man älskar. Inte förrän nu har jag fattat att den handlar om FRIHET, och låten fick med en ens en helt annan betydelse och innebörd för mig. Så fantastiskt bra han beskriver det jag också känner inför friheten: Du är min ledstjärna och vän
Du är min tro, mitt hopp, min kärlek, Du är mitt blod Och mina lungor...

Fri som vågorna

Sång till Friheten av Björn Afzelius

Du är det finaste jag vet
Du är det dyraste i världen
Du är som stjärnorna
Som vindarna
Som vågorna
Som fåglarna
Som blommorna på marken

Du är min ledstjärna och vän
Du är min tro, mitt hopp, min kärlek
Du är mitt blod
Och mina lungor

Mina ögon
Mina skuldror
Mina händer och mitt hjärta

Friheten är ditt vackra namn
Vänskapen är din stolta moder
Rättvisan är din broder
Freden är din syster
Kampen är din fader
Framtiden ditt ansvar

Du är det finaste jag vet
Du är det dyraste i världen
Du är som stjärnorna
Som vindarna
Som vågorna
Som fåglarna
Som blommorna på marken

Mellan liv och död..

Idag skulle en av mina äldsta vänner ha fyllt 54 år. Lika gammal som jag själv. Vi gick i samma klass i 9 år. Var tillsammans jämt under ungdomstiden och hittade ständigt på nya upptåg. Vi åkte på språkresa till Brighton en månad när vi blott var 15 år gamla och definitivt inte torra bakom öronen. När jag tänker efter så hade nog Åsa inte ens fyllt femton när vi åkte iväg.

Vi fick barn samtidigt, och vi blev ensamstående mammor samtidigt. Vi följdes senare åt till Miami och Västindien på en kryssning som jag vunnit och hade några härliga lyxiga lata dagar långt borta från stress och bekymmer. Vi hade alltid djupa förtroliga samtal tillsammans. När Åsa blev sjuk i bröstcancer hade jag precis fått mitt tredje barn. Det blev en tuff tid för Åsa, men hon kämpade på och blev till slut friskförklarad efter fem år. Det blev några friska år som för att hämta andan innan nästa dystra besked. Cancern hade slagit tillbaka och denna gång i skelettet. Prognosen såg mörk ut. Jag fanns vid hennes sida och försökte trösta och hjälpa så gott jag kunde. Men någonstans där förändrades vår vänskap. Hon drog sig undan, blev lätt sur och retlig. Jag kände mig bortvald och missförstådd. Jag fanns inte vid hennes sida hennes sista månader, men jag var på hennes begravning.

Jag har funderat många gånger på varför det blev som det blev mot slutet. Jag tror att hon faktiskt gett upp och accepterade tanken på att dö, medan jag försökte peppa henne och komma med goda råd. Medan jag var full av liv, nyförälskad och på väg mot nya mål, så fanns bara en väg för henne. Vägen mot döden. Hon sorterade och rensande bland sina saker, för att underlätta för döttrarna efter hennes bortgång, medan jag skaffade saker för att flytta in i ett nyköpt hus. Hon förberedde sig för att avsluta sitt liv, samtidigt som jag var i en nystart av mitt liv. Vi stod på varsin sida av av livets stig och vi kunde inte riktigt nå fram till varandra. Jag förstår att hon hade fullt upp med sin smärta och lidande, både på det fysiska, mentala och själsliga planet. Hon var dödstrött i ordets dubbla bemärkelse, och den lilla energi hon hade måste hon hushålla med. Hon behövde förmodligen bara någon som fanns där tyst vid hennes sida med en utsträckt hand. Hon behövde inte mina peppande böcker som jag kom dragande med eller lyssna på när jag berättade om min senaste utlandsresa. Hon orkade inte läsa och hon orkade inte lyssna. Hon var ju i livets slutskede och förberedde sig för döden.

Det är lätt att missförstå varandra när man inte delar samma erfarenhet. Hur ska du kunna förstå någon som levt på livets botten, om du inte själv levt där? Hur ska du någonsin kunna förstå missbrukaren eller mentalpatienten fullt ut, om du själv inte varit där? Hur ska du kunna förstå den dödsdömde, om du själv inte varit dödsdömd? Det är lätt döma andra och det är lätt att tro att man vet hur andra har det. Idag satt jag med min vän Peter i bilen och snackade om hur vi människor lever skilda världar. Han är före detta narkoman och kriminell som börjat ett nytt friskt liv. Tant Agda skulle förmodligen inte kunna förstå honom, för hennes största fokus och bekymmer är en bortsprungen katt. Medan någon försöker att överleva dagen på samhällets botten, så ojar sig den andre över att bensinpriset gått upp.  Vi lever i våra bubblor och allt är relativt. Vi stod varandra så nära, Åsa och jag, men kom plötsligt så långt ifrån varandra när vi inte längre delade samma situation och erfarenhet. Vi delade inte samma bubbla. Jag hoppas iallafall att Åsa har gått vidare till en annan värld fri från lidande och bekymmer, och att mina tankar kan nå henne.  Hur livet ser ut efter döden får vi alla erfara en dag, och fram till dess kan vi bara försöka leva våra liv så gott vi kan.

Dagsländan påminner oss om livets förgänglighet

"Kom och gå en mil i mina mockasiner 
Innan du bedömer vem jag är 
Våga lämna dina vanliga rutiner 
Se med mina ögon det du ser 
När du känner mina steg i dina fötter
Alla groparna och hindren i mitt liv 
När du anar lite mer av mina rötter 
Kan du aldrig mer va' kall och objektiv 
Kom och gå en mil i mina mockasiner
 Vandra mina vägar för en dag 
Medan regnet öser eller solen skiner 
Sedan kan du säga "så'n är jag” 

 Ingemar Olsson ”I mina mockasiner”

Nytt jobb, nya möten, nya utmaningar..

Jag hinner inte skriva så ofta som jag vill, tiden räcker inte till. Nu är dessutom sommaren här och då kräver ju fint väder att man "passar på" och är utomhus så mycket som möjligt. I stugan finns det ständiga projekt. Nya projekt och dom gamla som aldrig tycks bli färdiga. Mina påbörjade renoveringsprojekt och mina drömprojekt ligger där ständigt och ruvar. Det blir aldrig färdigt någon gång och så är det väl med livet. När man lyckas klara en utmaning, så dyker nästa upp som ett brev på posten.


I mitt nya jobb i en ny stad, så möter jag ständigt nya människor. Det är möten med människor från olika kulturer och miljöer. Det är människor med alldeles unika berättelser och historier från livet. Det är personer som flytt hit från krig och terror, och som splittrats från sina familjer. Det finns många sargade själar med djupa sår som sörjer sina anhöriga. Det är väntan, våndan, längtan och oro. Kommer jag att få stanna i Sverige? När får jag se min mamma, min bror eller mina barn igen?


Jag möter också många före detta missbrukare som fått en ny chans i livet, och som verkligen gör något bra av det. Med sina unika erfarenheter kan de i sin tur hjälpa andra på rätt väg. Det är alkoholisten, pundaren, sockertorsken och många medberoende som gjort en helomvändning med sina liv och gör det bästa av det. Det är så otroligt inspirerande och jag tankar kraft och energi när jag möter dessa människor och tar del av deras "jävlaranamma" och livskraft. Maskrosor som blommat ut och får liv på nytt. Från ingenstans eller någonstans har de väckt deras egen inneboende kraft till liv igen. Helt fantastiskt! Här tror jag vi som studieförbund har spelat stor roll också för många människor. Vi har erbjudit en plats där alla kan passa in och känna sig välkommen på ett eller annat sätt. Vi får människor och idéer att växa, precis som vår slogan säger.


Det många nya ansikten och namn för mig att hålla rätt på, vid sidan om allt annat. Virrpanna som jag är så snurrar det ofta i skallen och jag gör mina små tabbar hela tiden. Men jag älskar mitt jobb och har redan fått många nya vänner och bekanta. Jag tar alla chanser jag får att knyta kontakt. Jag tar till och med upp liftare efter vägen. Jag har haft både gamla narkomaner och unga killar med utländsk härkomst med mig i bilen. Det kanske är vågat att ta upp okända män i bilen, men hittills har det gått bra. En dag fick en av dom hjälpa mig att pumpa däcken på macken, då jag själv inte förstod mig på den där mackapären, så dom kan vara en ängels sändebud. Jag fick förresten ett sådant sändebud häromdagen när jag skulle tanka min nya bil för första gången och inte begrep hur jag skulle få upp tanklocket ( jag har aldrig haft någon bil med såna moderniteter tidigare ). I alla fall så dök det upp en ung tjej som hade haft en precis likadan bil och kunde visa mig var knappen satt! Hallelujah! En ängel på rätt tid och plats!


Man kan tydligt se hur mycket vi människor betyder för varandra och vad viktigt det är att se alla människor som finns i ens närhet. Det finns tyvärr så många ensamma människor därute. Lite småprat, omtanke och ett leende kan räcka långt för den enskilde. Döm heller aldrig hunden efter håren! De vackraste själarna kan bo under den torftiga ytan.

Självvald ensamhet kan vara vacker. Annars en pina.