Spekulationer och reflektioner..

Idag stod min älskling inte högt i kurs. Han vill inte tvätta sig i rumpan. Istället drar han sin bajsiga bak efter golvet och på mina mattor. Det riktigt syns på hans min, de gånger han försöker, hur äckligt han tycker det är att tvätta sin egen bak ( byk )? Jag talar naturligtvis om min kattunge. Han är världens underbaraste katt, men tyvärr har han en baksida (i dubbel bemärkelse ). Men nu är han både tvättad och förlåten av mig.

Ingen är perfekt och livet är sällan perfekt. Den senaste tiden har kanske ni liksom jag funderat på vad det är som gör att ett föräldrapar väljer att ta sina döttrars liv och även sina egna liv? Jag tänker på den tragiska händelsen i Bjärred. Det går inte att undgå att fundera och spekulera. Jag har själv funderat om detta högpresterande föräldrapar har haft för höga förväntningar på sig själva, sina döttrar och sina liv? Utdelningen motsvarade inte deras insatser, kombinerat med högt ställda krav och förväntningar. Kanske var det just föräldrarnas förväntningar på döttrarna, som gjorde att döttrarna i sin tur på ett omedvetet plan försatte sig själva i en djup dvala för att undkomma? Detta ledde till en kronisk trötthet, precis tvärtemot vad föräldrarna ville åstadkomma. Barnen orkade inte med alla aktiviteter, krav i skolan och krav från föräldrarna. Märk väl att det är ren spekulation från min sida. Men kanske ändå nära till hands att tänka så med tanke på det kravfyllda och tävlingsinriktade samhälle vi lever i.

Vi jämför oss ständigt med varandra, tävlar konstant mot andra och oss själva. Det handlar ofta om att vinna eller försvinna, speciellt om man vill tillhöra eliten. Syns du inte, finns du inte.

Tänk om vi kunde bara kunde få stanna där vi är någon gång, och slippa alla uppgraderingar, omorganisationer, makeovers och nya högre målsättningar. Vi bygger en massa luftslott där ingen vill bo eller klarar av att vara. Vi stressar oss till döds. Våra ungdomar har aldrig mått så dåligt som nu. Den psykiska ohälsan med depressioner, ätstörningar, ångest och självmord slår nya rekord år efter år.
När ska vi få tid och acceptans att bara vara?
Jag har en kär vän som gjort sig fri från allt detta. Han är sin egen herre. Visserligen innebär det att bo i ett hus i skogen, utan el och vatten och att leva på en minimal inkomst. Men han är en fri människa och jag beundrar honom. Jag vågar bara inte ta steget själv ännu. Men vissa dagar är det nära. Jag gör mig fri lite grand i taget. Det kan handla om att våga vara obekväm och att inte alltid vinna andras gillande. Det kan vara att göra sig fri från andras krav och förväntningar. Det kan handla om att bryta normer och traditioner. Man måste helt enkelt lyssna inåt och stå upp för sig själv. Hursomhelst har du bara dig själv kvar när det blåser och du måste alltid kunna leva med dig själv. Och din katt ☺☺

Man borde leva mer som en katt...

Nya normala normer...

Vi präglas av en mängd normer i samhället. Vissa sitter i våra gener från generation till generation, och vissa normer är tämligen nytillkomna. Majoritetsnormen styr de flesta av våra normer. Vad majoriteten gör och tycker är det som etableras i samhället, och mycket bygger på vår demokratiska fostran. Det gör att en minoritets behov inte får samma möjligheter, men behovet för minoriteten är inte mindre för det. När och hur mycket ska majoriteten anpassa sig till minoritetens behov? Finns det några sådana gränser? Sista århundradet har vi sett till att funktionshindrade fått många av sina behov tillgodosedda, hbtq-personer har blivit mera accepterade och vi strävar efter att alla människor ska vara olika värda. Det har tagit tid och arbete att omskapa de flesta normerna i vår kultur. Vissa normer skapas dock väldigt snabbt: Se bara hur den tekniska utvecklingen gjort att vi idag lever i datastyrt samhälle och där vi förväntas ständigt vara uppkopplade och tillgängliga. #Metoo-rörelsen är ett annat exempel på hur snabbt normer kan förändras i samhället. På bara några månader har det manliga släktet vaknat upp och börjat granska sig själva och sitt beteende. Kvinnorna har fått nog och vi är på väg att skapa nya normer i rekordfart. Tack vare sociala medier.

Tänk om vi kunde skapa nya alkoholnormer lika snabbt! För bara tjugo år sedan infördes rökförbud på flygplanen och idag skulle det vara otänkbart att röka ombord. Tyvärr verkar det som alkoholkulturen har ett stadigare grepp om oss människor, trots att det inte för med sig något gott överhuvudtaget. Idag räknar man med att det svenska samhällets kostnader för de skador alkoholen orsakar kostar 45 miljarder per år. Till det tillkommer det mänskliga lidandet vid alkoholproblem och alkoholrelaterade olyckor som inte går att mäta i pengar. Inte konstigt att vi inte kommer att ha råd att gå i pension och att pensionsåldern höjs, eller att staten måste göra olika nya besparingar varje år.
Alkoholen är den nästa största orsaken till cancer, och framkallar en rad andra sjukdomar. Alkoholen bryter ner människokroppen och en baksmälla kan påverka kroppen upp till 14 dagar. Om vi nu tvingas jobba allt längre upp i åren är det desto viktigare att vi håller oss friska, så att vi orkar med

Vi har så mycket att vinna på att dra ner på alkoholkonsumtionen. Friheten att kunna ta bilen närsomhelst, få bättre sömn- och sexliv, vakna pigg och fräsch, bättre matsmältning och stabilare psyke. Vi sparar pengar, kalorier, utsätter oss för mindre risker och är bättre förebilder för våra barn.  Vi skapar bättre och varaktiga relationer till våra nära och kära utan negativ inverkan av alkohol som många gånger förstör relationer. Det är lätt hänt att man går över gränsen och tappar omdömet när sinnet är grumligt. Vi gör sådant vi aldrig skulle få för oss att göra i ett nyktert tillstånd. Vi känner inte igen kollegorna på personalfesten och barnen känner inte igen sina föräldrar när de kommer hem. Det är ganska märkligt hur legaliserat alkoholen är i samhället, och att majoritetsnormen styr förväntningarna på att det ska serveras alkohol i alla festliga sammanhang. Alkoholen är skyddad, helig och tabubelagd, hur infantilt det än är.

Fortfarande anses nykteristerna vara tråkmånsar, trots att verkligheten ute på krogen uppvisar intelligensbefriade osammanhängande konversationer, snubblande fötter och kladdande händer på det nedsölade dansgolvet, och halvsovande dönickar i hörnen. Är det något att eftersträva? Hur kul är det på en skala?
Fler och fler hälsomedvetna börjar anamma den nyktra livsstilen, för de känner skillnaden och hur mycket det är värt att hålla sig fri från alkohol och hur bra de mår. Det kommer hela tiden fler och fler alkoholfria alternativ och det finns hopp om att alkoholnormen är på väg att förändras. Personlig frihet och alkohol hör inte ihop. Frihet är att vara överordnad alkoholen och kunna avstå.

Julen firades i Indonesien

Min livsnerv är att resa och upptäcka nya platser runt om i världen. Då lever jag i nuet och tankar energi, även om det kan vara jobbigt och slitsamt att resa till andra sidan jordklotet. Den här gången bar det av till Bali. Vi trotsade ett överhängande hot om ett större vulkanutbrott, och gav oss ändå iväg utrustade med skyddsglasögon och munskydd, enligt UD´s rekommendationer. Det kändes ganska spännande att vara i händelsernas centrum, det seismologiska centret.

Första dagarna var vi lite trötta och virriga på grund av för lite sömn, dygnsomställning och klimatomställning. Det resulterade i att vi förlorade ett kreditkort i en bankomat, tappade läsglasögon, örhänge och glömde en plånbok i en taxi. Solglasögonen fick jag dyka efter på botten av bassängen.  Vid en vandring längs utmed den klippiga strandremsan förbisedde vi fenomenet med tidvattnet,  skillnaden mellan ebb och flod, varför vi plötsligt fann oss instängda bakom några klippor. När två pantertanter började en mödosam klättring uppför den vassa klippväggen, kom en surfare till undsättning och eskorterade ut oss i vattnet runt klippan istället. Han räddade oss förmodligen undan fula skrapsår och brutna ben. Dock halkade jag samma natt i badrummet och fick mig en stukad fot och en stor bula i huvudet.Värst var jacket i skallen som pulserade blod så att mitt rum snart såg ut som ett slakthus. Med några varv vit handduk runt huvudet lyckades jag somna om och vakna med livet fortfarande i behåll dagen efter. Jag kunde till och med gå på yogapasset, där jag passade på att få lite healing till skallbenet av min yogalärare som hette Ketut. Alla män på Bali heter Ketut, tror jag.

Vi hade några underbara dagar i Ubud där vi åt hälsosam rawfood, drack Stomachhealers och fick daglig massage, till och med chokladmassage. Sedan anslöt sig ett par nya medlemmar till vårt ressällskap och vi flög tillsammans vidare med NAM Air till Labuan Bajo på Flores (Nusa Tenggara).  Där besökte vi några fantastiska öar som Padar Island, Komodo Island och firade julafton på Kanawa Island. Naturligtvis blev vi även presenterade framför ett gäng Komodo Dragons, världens farligaste ödlor. I deras käftar lever 53 farliga bakterier, där varje enskild bakterie kan döda en människa. En turist från Singapore som beslöt att gå på egen hand blev dödad där för 6 månaders sedan. Men de lät oss undslippa utan en skråma ( vår guide hade ju en betryggande träkäpp med sig ).

Efter några dagar med snorkling tillsammans med stingrockor, sjöstjärnor och små hajar, strandhugg på paradisöar, bad i droppstensgrottor och riskfyllda bilturer och båtturer, flög vi tillbaka till Bali och spenderade sista veckan i Uluwatu. Att sitta på den branta klippan vid Single Fin och kolla in surfarna i solnedgången, och äta fantastiska måltider på Suka Espresso tillhörde höjdpunkterna. Yoga, massage och Padang Padang stranden inom räckhåll fick mig att fundera på att faktiskt pensionera mig där när det blir dags. Kanske blir jag en balinesiska på ålderns höst.
Vi lämnade Bali efter tre underbara veckor och skyddsglasögonen och munskyddet fick vi ingen användning för som tur var. Jag såg i alla fall Mount Agung på nära håll och det svarta rökmolnet som puffade ur kratern när jag en tidig morgon gett mig iväg för att möta soluppgången uppe på Mount Batur. Den långa krävande vandringen var mödan värd och det är med vördnadsfull respekt för naturens krafter man beträder den kokande marken där det pyser här och var. Moder Jord ska vi vara rädda om.

Väl hemma möttes jag av snöfall, kyla och inställda och försenade tåg. Jag hade behövt stanna på Bali ett par månader till. Jag är kraftigt allergisk mot mörker, kyla och blötsnö.
Idag skulle jag iväg med bilen och fann att bildörrarna frusit fast och det var omöjligt att få upp låset till någon av dörrarna ( varken min tändare eller varma flåsande andedräkt hjälpte ), så jag pulsade iväg och köpte låsspray på Clas Ohlssons. Efter att ha tömt burken så ville ändå inte låset gå upp och till slut fick jag upp bakluckan och krånglade mig in i den snötäckta lilla Golfen. Det var omöjligt att få upp dörrarna även inifrån och jag fann mig själv i en mörk isolerad igloo, då även bakluckan gått igen. Jag blev lätt klaustrofobisk, och ännu mer klaustrofobisk när jag upptäckte att mobilen var urladdad. Kanske skulle dottern sakna mig och gå ut och leta efter mig på parkeringen, eller så fick jag sätta min tilltro till att någon förbipasserande skulle höra mina dova skrik på hjälp.
Till slut lyckades jag klämma ner mig och min tjockaste vinterjacka i förarsätet bakom ratten ( jag fastnade iallafall inte med foten i ratten som syrrans väninna gjorde häromdagen ) och kunde starta frysskåpet. Och tänk då gick låsen upp på alla fyra dörrar och jag var räddad och jag slapp fira trettondagsafton i en isig bil.
Nu har jag tinat upp eländet ordentligt i Åhlens garaget och hoppas att det blir sommar snart igen.
God fortsätting gott folk!