Kvinnoförtryck tar sig olika uttryck

Jag är överväldigad och oerhört tacksam över att #Metoo-kampanjenr fått så stor genomslagskraft världen över, nu senast från Bollywood. Kvinnor i alla världsdelar från olika samhällsklasser, bakgrund och kultur har höjt sina röster och markerat att nu får det vara nog med sexuella trakasserier och förtryck. Jag hoppas verkligen att vi kvinnor i fortsättningen kan känna oss fria och att lagstiftning och rättssäkerhet följer med i samma takt. Vi måste också kräva att män vidtar åtgärder i allt detta. Män borde vara angelägna om att visa att de också förstår vidden av detta och är beredda att förändra. Jag skulle vilja se att männen startar egna forum och samtalsgrupper för att lösa upp mansgriskulturen. Att de granskar sig själva och visar att de har förstått.


 Idag fick jag en inbjudan från IFJU ( Institutet för juridisk utbildning ) till ett seminarium om sexuella trakasserier. Kursavgiften är 7900 kr per deltagare EXKLUSIVE moms! Hutlöst dyrt! Det är en dagskurs från kl 09.30 - 16.30 inklusive lunch och fika. Inbjudan vänder sig till arbetsgivare och tar upp vad som är sexuella trakasserier, vad som är diskriminerande och hur man undviker skadestånd. Det här finns redan beskrivet i arbetsmiljölagen och det borde redan alla arbetsgivare känna till, eftersom det är deras skyldighet.   Jag ger mig tusan på att det är en man som hittat på detta för att tjäna pengar och rida på Me too-kampanjen! Ett sådant här seminarium borde staten erbjuda kostnadsfritt för de som ännu inte fattat vad som är sexuella trakasserier och diskriminering. Fackförbunden erbjuder sedan länge liknande kurser helt kostnadsfritt.


I allt detta kan jag inte låta bli att förundras över det kvinnoförtryck som kvinnor själva utsätter sig för. Jag tänker på skönhetsideal och skönhetsindustrin som bara växer. Några exempel:


Analblekning (!) ( jag blev tvungen att googla för se om jag uppfattat att det var som jag misstänkte )
Ansiktslyft
Benförlängning
Bantningspiller
Botox
Brasiliansk vaxing
Bröstimplantat
Fettfrysning
Fettsugning
Fillers
Fransförlängning
Hårförlängning
Hårborttagning
Hudblekning
Läppförstoring
Näsoperationer
Tandblekning
Vagina contouring
Vagina tightening



Det är helt sjukt vad kvinnor utsätter sig själva för helt frivilligt och man betalar dessutom dyrt för dessa ingrepp. Skönhetsindustrin klappar händerna samtidigt som tv spottar ut program om alla misslyckade operationer och ingrepp. Trots att man känner till riskerna med alla dessa ingrepp så är kvinnor beredda att lägga sig under kniven. Det är också en form av könsstympning anser jag.
Vi accepterar inte våra naturliga och kvinnliga former. Vi accepterar inte våra olikheter. Vi ska alla se ut som några klonade Barbies och visa upp våra filtrerade, retuscherade bilder. Varför?? Varför kan inte kvinnor acceptera sig själva som de är?  Vi accepterar fortfarande skönhetstävlingar och sjuka ikoner från modevärlden. Vi har pratat och förfasat oss övet det skeva skönhetsidealet i många år nu och inte mycket har förbättrats, snarare försämrats med tanke på allt som erbjuds på marknaden.
Kvinnor har under en lång tid kämpat för frihet och frigörelse. Det är knappt 100 år sedan svenska kvinnor fick rösträtt och idag har vi kommit långt i jämställdhetsarbetet, även om det är långt ifrån optimalt. Men varför kämpar samtidigt kvinnorna emot sig själva och utsätter sig för denna onaturliga underkastelse? De flesta säger att de vill må bra och trivas med sig själva. Varför kan vi inte trivas som vi är skapta, inklusive hängbröst, några extra kilon och hår på muttan? Utsätter kvinnor sig för dessa riskabla och kostsamma ingrepp enbart för deras egen skull? Utan påverkan från mansideal och skönhetsideal från modeindustrin? Jag har svårt att tro det.


Om vi verkligen kämpar mot förtryck och vill frigöra oss på riktigt, så borde vi börja med att sluta förtrycka oss själva och frigöra oss från skeva skönhetsideal.

Lånad bild

Jag är kär!

Direkt när jag såg honom så visste jag. Det var kärlek vid första ögonkastet! Jag hade egentligen inte tänkt att det skulle bli någon fler i mitt liv. Det var så jobbigt för två år sedan då min förra försvann ut ur mitt liv och jag har inte känt för att börja om. Men nu har det alltså hänt!  Och vi har redan blivit sambos.

Livet här hemma har blivit lite upp och nervänt. Det märks att han flyttat in. Det går åt mera mat och det blir mer städning. Han tycker om att kela och vill ha all uppmärksamhet i sängen. Han är ganska efterhängsen och följer gärna med mig in i köket och på toan. Jag är iallafall glad att kunna presentera min nya långhåriga livskamrat, som jag döpt till Ceasar:

Så här såg han ut första gången jag såg honom

Och här kommer några fler bilder......

❤❤❤

Och några till....

#Metoo

Ingen kan ha undgått att kvinnor blir sexuellt trakasserade och jag är inget undantag. Företeelsen är så vanlig att den nästan blivit normaliserad.  Det har hänt alltför många gånger i mitt liv. Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska våga avslöja, för jag skäms fortfarande och det gör fortfarande ont. Men det är ju inte jag som ska skämmas. Jag är bara ett av många oskyldiga offer och det är dags att skapa en ordentlig debatt och låta dessa män överta skammen för deras fula handlingar.
Det är jobbigt att föra upp det till ytan igen, för mycket har jag nog lyckats förtränga genom åren. Jag delar med mig av mina obehagliga upplevelser för att verkligen visa vad som sker i det dolda som jag tror innehåller ett gigantiskt mörkertal i vårt samhälle.  Nej, det handlar inte "bara" om ett sexistiskt skämt eller om snuskiga raggningsrepliker. Det är mycket värre och jag delar med mig av några exempel som jag önskar att jag inte behövt uppleva.  Det har nog skadat mig mer än jag tror, trots att jag svalt skammen och förnedringen med ett låtsasryck på axlarna.

 Jag minns nästan inte när det hände första gången. Kanske var det redan när jag gick på lekis. Jag har i varje fall inte glömt när jag gick i sjätte klass, och precis börjat få bröst och blev kallad "Pattmonstret" av killarna på skolan. Jag började gå i bylsiga tröjor och kutade med ryggen och hoppades att ingen skulle kunna se min yppighet.

I sjunde klass var jag på en badplats med några kompisar.  När vi var inne i badhytten för att klä om, lurade killarna utanför. Plötsligt rusade den största och starkaste av dem in i omklädningsrummet och fick fatt på mig som var spritt språngande naken. Han lyfte upp mig i sin famn och sprang sen ner med mig mot vattenbrynet och släppte ner mig i sanden alldeles vid strandkanten. Killarna stod vid sina mopeder och gapskrattade åt mig. Övriga människor gapade som fågelholkar.  Ingen vuxen ingrep.  Jag slet åt mig ett badlakan från en förvånad barnfamilj för att skyla mig och snubblade och ramlade omkull i sanden. Grabbarna kved av skratt tills jag lyckades ta mig in i omklädningsrummet igen.

En sommar när jag var 14 år umgicks jag mycket med en jämnårig tjej och hennes ett år yngre syster. De bodde själva med deras pappa.  Pappan var mycket förtjust i mig och behandlade mig som en vuxen kvinna och jag kände mig stolt och speciell. Jag förstod inte att han manipulerade mig. En kväll när jag och tjejerna tältade på stranden kröp pappan in till oss i tältet och bjöd på sprit och cigaretter. Efter ett tag ville han också börja pussas och kramas med oss, och det blev en obehaglig stämning. Till slut blev ena dottern upprörd och körde iväg pappan.  Jag förstod inte förrän långt senare vad han egentligen höll på med.

När jag var 18 år serverade jag på en restaurang där stadens affärsmän brukade äta lunch. Där var det en ansedd äldre stamgäst som nästan alltid trakasserade mig. Han brukade passa på att ta mig på rumpan eller brösten när jag hade händerna fulla. Ibland viskade han snuskiga ord i mitt öra. Det verkade ibland som han försökte imponera på hans manliga affärsbekanta vid samma bord. Ibland kom han in och åt lunch med frugan och då var han minsann så from som den pingstvän han var och hade ett helt annat uppförande.

När jag bodde i Stockholm följde jag en gång med en kille hem från krogen. Sista tunnelbanan hade gått och han erbjöd sovplats. Jag var tydlig med att jag inte var ute efter något annat än lite sömn och han bedyrade att han inte skulle röra mig. Vi somnade på varsin sängplats. Senare på natten vaknade jag av att han satt naken grensle över mitt huvud och försöker pula in sitt organ i min mun. Jag tänkte aldrig på att anmäla övergreppet. Tog själv på mig skulden som var så dum att följa med honom hem och var tacksam för att jag klarade mig levandes därifrån.

Vid ett annat tillfälle befann jag mig i en gemensam ångbastu för kvinnor och män, när en man jag tidigare samtalat lite med inne i simhallen satte sig tätt bredvid. Han bad mig kolla på hans "ömma tumme" som visade sig vara en eregerad penis.
Otaliga är de gånger jag blivit tafsad på ute på krogen och på dansgolvet. Nyp i rumpan, händer innanför brallan och blusen. Tjatsex i förhållanden har jag också upplevt och blivit "straffad" med ilska och kyla när jag inte "ställt upp". Ett par blottare har jag också blivit utsatt för i mina dar.

Det som ändå gjort mest ont är nog att bli behandlad som mindre värd.  Att min vilja och mina åsikter inte varit lika mycket värd som mannens. Detta har jag upplevt både i arbetslivet och privatlivet. Jag är mindre värd och får inte den respekt jag förtjänar. Om man blivit utsatt för detta sedan tidig ålder så formas man och börjar till slut tro på det själv. Man nedvärderar sin egen förmåga och sitt eget värde.
Sexuella trakasserier existerar överallt,  och även bland politiska företrädare och makthavare.  Trump är ett talande exempel på den vite mannens sista primalskri och vi får hoppas att det är ett utdöende släkte han representerar.
Varken kvinnor eller män får fortsätta blunda för detta grisiga beteende.

Varför är du i ett förhållande?

Läste ett så klokt inlägg i Expressen av bloggaren och psykologistudenten Erica Marcusson "Sluta fråga varför jag är singel, fråga dig själv istället varför du är i ett förhållande!"

Jag tyckte det var en så otroligt bra fråga att ställa till sig själv. Behöver jag verkligen en partner och på vilka grunder? Jag gissar att de flesta tycker att det är praktiskt, ekonomiskt och en form av status och bekvämlighet. Vi gör gärna som Ingvar Kamprad och "anställer" någon som kompenserar våra brister. En kvinna vill gärna ha en man som är händig, stark, lösningsorienterad, smart, teknisk, snäll och omhändertagande. Mannen söker oftast en kvinna som är omtänksam, varm, barnkär, huslig, ordningsam och lojal. Det kan se likadant i gayrelationer eller vänskapsrelationer.  Man söker någon som kan fylla upp ett hål eller ett behov och kanske bara för att slippa vara ensam.
Det kan vara mycket praktiskt att se till dessa egenskaper om man vill bilda familj, eller när man bygger upp ett företag. Alla delar och komponenter är värdefulla.
Om var och en sköter sina tilldelade uppgifter, så flyter det oftast på ganska bra. Men om någon part inte gör det som förväntas så blir det konflikter, både i parrelationen och på jobbet. Om man inte finner på någon lösning så blir situationen så pass allvarlig att en av parterna "får sparken" eller så gör man upp i godo och tar ett gemensamt beslut om upplösning av relationen. Eller så anpassar man sig. Man anpassar sig och anpassar sig tills man glömt bort vem man var. Anpassning ger en känsla av trygghet och säkerhet, men garanterar inte lycka.

 Men det kan ibland fungera ändå om båda parter drivs av samma lust och drivkraft. Om båda parter fortfarande känner en brinnande passion, en strävan mot gemensamma mål och visioner, delar samma värderingar,  stöttar och uppmuntrar varandra att utvecklas och uppfyller varandras drömmar och önskningar, så kan det också lyckas. Trots motsättningar, konflikter, tjafs och gnabb. Framförallt måste det finnas respekt, tolerans, medkänsla och kärlek parterna emellan. Vi söker ständig bekräftelse och det är den främsta beståndsdelen i förälskelsestadiet då vi solar oss i varandras glans. När det går över, upplever många att även kärleken upphört. Då måste man ut och jaga ny bekräftelse och så håller många på livet ut. Bekräftelsebehovet är enormt och ser bara ut att öka i takt med tillgången till sociala medier.

Ett förhållande ska vara en tillgång och inte en lösning. Hur funkar det egentligen i praktiken i ett förhållande? Gissar att de flesta upplever någon form av gnat, tjat, besvikelse, icke infriade löften och förväntningar, slentrian, ett sexliv som går på rutin eller ett som dött, otillfredsställelse, uppdämd ilska, lögner, svartsjuka, avundsjuka, missunnsamhet, missförstånd, missbruk, krav, sorg, rädsla, slutenhet, osäkerhet, ensamhet och grusade drömmar. Ett förhållande som suger energi, kreativitet och livsglädje. De lyckligt lottade har ett förhållande som är varmt, tryggt, stabilt, utvecklande, lustfyllt, respektfullt, förtroligt och kärleksfullt. Det finns närhet, ömhet, öppenhet och balans. Det lyckligt lottade är starka och självständiga individer som kan klara sig var och en på egen hand, men som hellre delar livet med varandra. Man trivs med varandra och har kul tillsammans.

För min egen del så finner jag så många fler skäl till att leva som singel, än i en parrelation. Jag behöver min frihet och tillgång till mitt inre jag. Jag njuter av vara självständig och oberoende. Jag väljer när jag vill ha lugn och ro, och även när jag vill ha äventyr. Visst är det slitsamt att behöva göra allting själv och att alltid ha ensamt ansvar. Men det är ännu mer slitsamt att leva i ett dåligt förhållande. Den kärlek som jag tidigare så frikostigt gav bort, kan jag nu ge till mig själv och andra i min närvaro. Den kärlek jag törstade efter från min partner, är kärlek jag har lärt mig att ge till mig själv. Att älska sig själv är viktigt för att upprätthålla tillfredsställande relationer med andra. Att älska sig själv är att ha självrespekt och det är det bästa sättet att skapa kärlek i sitt liv.

När man blivit ordentligt sårad och hjärtat krossats, så blir man försiktigare och mer rädd om sig. Man släpper inte in vem som helst igen. Men om man ger uppbyggnaden och återhämtningen tid, så kan man till slut finna att man byggt upp en ny, bättre och starkare version av sig själv. Man vet vad man vill ha och vad man inte vill ha. Man tar ingen skit!

Osynliga vardagshjältar..

Tänk vad vi kämpar och stretar på genom livet. Varje dag är en kamp ibland. En kamp mot klockan, mot motstånd, rädsla och krämpor. Vissa dagar är jobbigare än andra, och givetvis är vissa dagar lättare än andra.

Varje människa får sin beskärda del av både lycka och olycka, sorg och glädje.
En del får kämpa mer än andra. Vi kan se människor som rest sig från förtryck, ondska, missbruk, sjukdom och nöd. Några har lyckats lämna en trasig barndom för en lysande karriär. Andra har gått från en lysande karriär till en kamp mot sjukdom och lidande. Det är få som klarar sig hela livet utan motgångar. Man kan födas med en silversked i munnen och sluta på samhällets botten. Det finns inga garantier. Vi kan fascineras av olika livshistorier som kommer upp i ljuset och som syns i olika media. Vi kan beundra de som lyckats vända motgång till medgång, och som gjort stora förändringar och framsteg. Men det är lätt att glömma alla de som ständigt kämpar i skymundan.

Vi har nog alla känt att vi skulle vilja ge upp ibland. Nu får det vara nog med elände! Man tänker att man inte orkar mer. Men ändå så orkar man lite till och ser en strimma av ljus i tunneln. När det äntligen ser ut som att det ska bli lugnt och harmoniskt, så kommer nya problem. Och så håller det på. Vissa människor kämpar dagligen mot sjukdom, fattigdom, förtryck, dåligt självförtroende, rädsla, trötthet och tristess. De gnetar och stretar på i det tysta. Dag ut och dag in, år efter år.

Varje människa bär sin egen kamp, sorg och smärta. På ytan kan vi verka lyckliga och tillfreds, men innanför skalet så kanske det inte alls är så. Vissa har ett tunt skal, andra ett tjockare. Det är inte alltid lätt för omgivningen att avgöra. Det är därför det är så lätt att döma, bedöma och kritisera andra på felaktiga grunder. Vi är synliga för varandra men ändå osynliga. Så många sjukdomar, diagnoser och problem sitter på insidan. Vissa kämpar hela livet med att försöka dölja det och de blir också mästare på det. De osynliga vardagshjältarna som för en inre kamp och strid värre än vi kan ana och förstå. De förtjänar en medalj för att de varje dag stiger upp ur sängen och masar sig iväg till jobbet och knegar på utan att klaga.

Varje människa har sin utmaning och livsuppgift. Några tar sig till Mount Everest, men för andra är bedriften att stiga upp ur sängen varje morgon lika svår som att klättra uppför världens högsta berg. Allt är relativt. Det är svårt att värdera utan att göra det utifrån var och ens förutsättningar. Det är svårt att sätta rättvisa betyg. Rent av omöjligt.

Vi gör alla så gott vi kan. Varken mer eller mindre. 

Livet är ständigt i förändring...

Jag vandrar genom Slåtterdalsskrevan en solig sensommardag. Det är underbart vackert och jag är glad, nöjd och lycklig. Det har varit en rolig dag. Sekunden senare ligger jag på marken med bruten handled och fattar inte riktigt vad som har hänt. Tar mig dryga 3 km till bilen och hamnar slutligen på akuten och blir gipsad, Sen följer sjukskrivning, upprepade röntgenundersökningar och slutligen en operation som var en jobbig upplevelse. Nu sitter jag och skriver pekfingervalsen med ena handen och längtar till den dag när jag kan använda båda händerna fullt ut. Det som man annars tar för givet och självklart, blir plötsligt stora utmaningar.

Innan fallet..

Vid sidan av mitt olycksfall drabbas min närmaste krets av en rad tråkiga upplevelser. Inom loppet av bara ett par veckor. En 18-årig flickas självmord, plötsligt dödsfall, dystra cancerbesked och andra jobbiga sjukdomstillstånd. Det kommer plötsligt ett helt sjok av elände över mig. Det känns som jag rör mig i en negativ energi och det är oundvikligt att inte låta sig påverkas och dras ned av allt detta.


Tänk vad livet kan förändras i ett enda ögonblick! Man vet aldrig vad som rör sig bakom nästa gathörn. Livet är fyllt av överraskningar, både positiva och negativa. Vi strävar alltid efter att få det bättre och klagar ständigt på något i vår tillvaro. Men tänk om din tillvaro just nu är den bästa du någonsin kommer att få. Tänk om allt bara kommer att bli sämre?
Ju äldre man blir desto större är risken att man drabbas av sjukdom och allehanda krämpor. Det blir än viktigare att leva i nuet och vara tacksam för det man har. Jag är tacksam för att jag bara bröt handleden. Det kunde ha varit mycket värre.


Ibland kan man upptäcka i efterhand att allt har en mening. Inget ont som inte för något gott med sig, brukar man säga. Tråkiga upplevelser är ibland nödvändiga att gå igenom för att erfarenheten gör oss starkare och bättre rustade inför framtiden. Det kan också innebära ett uppvaknande och vara ett tecken på att man ska rikta fokus mot något annat. I efterhand kan man se att livet är synkroniserat och att allt hänger ihop något konstigt sätt. Ibland blir det extra tydligt. Nästan kusligt. Plötsligt öppnar sig nya vägar och möjligheter. Livet självt föser dig fram i en viss riktning. Livet innehåller så oändligt mycket och varje dag är ett spännande nytt kapitel. Det gäller att vara uppmärksam på de tecken som visar sig mer eller mindre tydligt. När man är stressad så är de svåra att upptäcka. Därför extra viktigt att varje dag stilla sig en stund och reflektera. Just nu avundas jag en av mina bästa och närmaste vänner som idag startar sin 80 mil långa pilgrimsvandring. Lycka till min älskade vän!
Jag vill också gör en sådan vandring en gång i livet. Vi får väl se om jag lyckas. Nu kollar jag på texten i min lyckokaka ( fortune cookie ) och väntar med spänning på vad som händer härnäst i mitt liv. Det enda vi kan vara säkra på är att allt förändras...

Frisk, fri och sober!

Jag har ingen lust att vara någon moralkärring som kommer med pekpinnar och lägger sig i folks vanor och livsstil. Folk får göra som dom vill! Jag har bara som mål att vara en inspiratör för de som är intresserade och vill lyssna. Idag ska jag prata om alkohol som kan vara ganska tabubelagt. "Vad du än gör, så rör inte min sprit!" Att anmärka på folks alkoholvanor eller prata om alkoholfria alternativ kan göra folk jäkligt förbannade och jag får känslan av att vara ett Jehovas vittne som ringer på din dörr. Inte välkommen...dörren i ansiktet!

Vår kultur är så fast förankrad i alkoholtraditioner och det är svårt att bryta sig loss för dom som vill. Alkohol är ett sätt att umgås och att fira med, både i privatlivet och i arbetslivet.
Visst, det är jättetrevligt med middagar, personalfester, afterwork och helgdagar. Men kanske inte så trevligt dagen efter när man vaknar upp med huvudvärk, trötthet och illamående. Helgen som skulle avsättas till sånt som man inte hann med tidigare i veckan, försvinner i en dåsig dimma och plötsligt är det måndag igen. Stressen infinner sig och du känner ett dåligt samvete över att ännu en helg förflutit utan något vettigt uträttat. Sovrummet blev inte städat, utflykten med barnen blev inte av. Inte heller besöket på gymmet eller hos din gamla mamma. Tänk att istället vakna tidigt en lördag eller söndagsmorgon och baka bröd eller ta en morgonpromenad i skogen! Varför inte en joggingrunda sent en fredagskväll och skippa fredagsölen eller fredagsvinet?

Livet är en värdefull gåva och jag tycker om att använda min tid till det som gör att jag mår bra och utvecklas. Jag vill behandla min kropp väl och leva hälsosamt. Jag vill känna mig fri att kunna ta bilen närsomhelst utan att oroa mig för promillehalten i blodet.

En lördagskväll i somras ringde min dotter från en konsert i Sundsvall och meddelade att hon var sjuk och ville bli hämtad. Jag hade precis satt mig i soffan för att mysa och kolla på en film. Lyckligtvis så var jag alkoholfri och kunde sätta mig direkt i bilen och åka de många milen för att hämta hem henne, då andra kommunikationer inte existerar en lördagskväll. Det var en varm och ljus sommarkväll då väldigt många satt ute på någon veranda eller uteservering med alkohol i glaset.
Som tonårsförälder är det ganska nödvändigt att vara nykter och stå i beredskap, tycker jag. Det är tragiskt när man hör poliser berätta om tonåringar som får övernatta i fyllecell för att ingen förälder är nykter nog att komma och hämta.

Jag tror att vi alla känner en eller flera i vår närmaste bekantskap som har problem med alkoholen, som dricker för mycket och som inte hanterar det så bra. Jag tror också att vi alla har haft någon tråkig upplevelse eller erfarenhet när det gått riktigt snett. De flesta av oss är drabbad på ett eller annat sätt. Så ledsamt och så onödigt.

Alkoholfrihet behöver inte vara någon uppoffring. Fester och firande kan bara bli bättre utan.

Jag tycker också om öl och vinsmaken till olika maträtter. Den goda smaken är viktig och en av livets bästa njutningar. Som tur är finns numera en mängd alkoholfria alternativ. Systembolaget utökar ständigt utbudet och försäljningen av alkoholfritt ökar stadigt. Det finns sofistikerade, lyxiga och klimatsmarta varianter av alkoholfria drycker. Fler och fler krogar utbildar sina bartenders och övrig personal att blanda till alkoholfria drinkar och att erbjuda rätt typ av alternativ till olika rätter. Det ligger i tiden och har blivit en hälsotrend att våga avstå alkohol. Senaste forskningen visar tydligt sambandet mellan cancer och alkohol. Alkohol är destruktivt och nedbrytande trots att vi pådyvlas motsatsen i glamourösa reklaminslag.

Jag har avböjt alkohol i många sammanhang och blivit ifrågasatt. Det verkar oerhört provocerande att vara nykter bland fulla människor. För att få vara i fred har jag gått omkring med min alkoholfria drink eller alkoholfria öl i glaset, och låtsas tillhöra den onyktra gemenskapen. Jag har heller inget emot att vänner och bekanta dricker så länge man gör det på ett ansvarsfullt sätt. Men efter att ha prövat ett liv både med och utan alkohol, så kan jag ärligt säga att ett liv utan alkohol är betydligt skönare och coolare. Jag vågar ändå flamsa, släppa loss och bjuda på mig själv. Jag ogillar dock att tappa kontrollen och känna att jag blir trög och dum i huvudet. Jag känner mig bekväm och fri att tacka nej, och det bästa är att vakna upp dagen efter och tacka mig själv för att jag gjorde det. Att vara nykter är bästa skyddet och försäkringen, och den bästa vännen i nöden.

Eftersom jag själv numera också jobbar i "nykterhetsbranschen" så vill jag slå ett slag för kommande Sober October kampanj och utmana er alla att ta en vit månad. Det är du värd!

Fredagen den 06 oktober arrangerar IOGT-NTO och NBV en nykter afterwork i Ö-vik på Bergsgatan 8. Välkommen!

Ha det så gott och sköt om er!

Det finns goda, nyttiga och baksmällefria alternativ!

Härlig dag för kropp och själ!

Måste bara få berätta om i lördags! Jag och min väninna steg upp tidigt på lördagsmorgonen, åt en lätt frukost och åkte sedan till en gympasal i Nordingrå. Vi hade anmält oss till fyra olika träningspass i yoga och funktionell träning. Vi inledde dagen med ett uppmjukande yogapass tillsammans med yogaläraren Ulrika Cassel från Mya Flow. I ett mjukt och behagligt tempo guidade Ulrika oss genom de olika positionerna och det var mycket välbehövligt fokus på höftböjarna och skuldrorna.

Kroppen vaknade till liv och vi var lagom uppvärmda inför nästa utomhuspass med Petra Malm ( Petra Malm AB ).


När jag anmälde mig till passet med funktionell träning så hade jag ingen aning om vad det var, och jag kollade inte upp det heller. Jag är glad att jag inte gjorde det heller, för då hade mitt mentala motstånd blivit för stort och jag hade nog gett upp innan jag ens provat.


Det visade sig att Petra är gammal yrkesofficer och plötsligt såg jag mitt liv passera revy i ett amerikanskt bootcamp. Jag såg mig själv kräla i lera, klättra upp för höga hinder och ramla ner i djupa gyttjegravar. Blodsmak i munnen innan jag ens börjat! Det var för sent att ångra sig. Men skam den som ger sig!


Efter en uppvärmande språngmarsch ( utan kampsång ), så fick vi utföra en massa nya utmaningar på olika stationer. Vi lyfte bildäck och andra tunga vikter, vi slog ihjäl bildäcken med slägga, vi gick på alla fyra uppför branter, vi jagade och kröp under och över varandra och mycket mer. Och det bästa av allt, var att det var så himla roligt!! Tiden gick så fort och jag var glatt överraskad att jag klarade alla utmaningar och att jag dessutom njöt av det! Det hade jag inte förväntat mig! Men jag tror att Petra var till stor hjälp där, som en härligt peppande coach.

Det var ganska skönt att sedan få sätta sig och äta en god lunch på Mannaminne efter passet. Vi var nästan ensamma i restaurangen så vi tog bästa fönsterbordet såklart! 

Lunch med utsikt

Innan vi åkte hem avslutade vi med ett avstressande yogapass. Denna gång fick vi pröva på restorative yoga, samt yoga nidra. Ulrika lotsade oss mjukt genom övningarna och det var djupt avslappnande och vitaliserande. Det kändes så behagligt i hela kroppen.

När jag kom hem på kvällen hade jag en så skön känsla i kropp och själ. Kände mig både stark, vital och relaxerad på en och samma gång. Jag njöt av att vara i min egen kropp. Kände inte för att slösa bort den känslan i tv-soffan, utan tog istället en lång skogspromenad. Kroppen hade fått en riktig boost! Man kanske skulle kalla detta för "boostcamp" istället för "bootcamp".

Denna dag blev ett avstamp till mitt "nya liv"! Nu ska jag ta tag i träningen igen på allvar. Man mår ju så fantastiskt mycket bättre och blir så mycket piggare med fysisk aktivitet. För att inte tala om hur gott jag sov hela natten sen! Det blir garanterat fler gånger av den här träningsvarianten, trots grym träningsvärk dagen efter! Jag säger som en annan deltagare, min vän och gamla kollega Stina när hon recenserade dagen med Ulrika och Petra:"- Ni får fem yogamattor och fem bildäck av mig!"



I fyllan och villan...

Det har skapats en stor debatt och drev de senaste dagarna på grund av Anders Borgs fylleskandal.
Jag var inte på festen och kan inte redogöra för vad som hände eller inte hände. Allt är baserat på hörsägen och anonyma källor än så länge vad jag vet.
När det kommer till alkohol så finns det en lättvindig kultur och vedertagen nonchalans i vårt samhälle.  Det är ok att göra snedsteg på fyllan och bli ursäktad och förlåten (?) Man får skämma ut sig, spy på mattan och smälla av i något hörn. Det sånt som händer och inget att göra någon större grej av. Alkohol förhöjer stämningen och det är kul att se andra förnedra sig och göra bort sig. Det blir en snackis i fikarummet några dagar efter personalfesten.

När det kommer till vuxna människor så borde man kunna ställa som rimligt krav att man tar ansvar för sitt beteende och då handlar det om att ta ansvar innan man tar första glaset.  Om jag inte kan garantera att jag inte blir för full och gör omdömeslösa saker, så bör jag avstå helt och hållet.
Alla vet att alkohol och andra droger påverkar omdömet och ändå riskerar så många sin hälsa, sin värdighet och framförallt sin egen och andras säkerhet. Vi läser och hör dagligen talas om andras snedsteg på fyllan. Det är rattfylleri, slagsmål, misshandel, våldtäkter och diverse olyckor. Allt på grund av att man tappat omdömet och egna gränser efter alkoholintag. Det kostar samhället miljarder varje år. Ändå är alkohol ett inslag i alla miljöer och det är dessutom lagligt att göra reklam för det.
Utan att snöa in på lagstiftning och regler, så vill jag komma fram till det personliga ansvaret som man aldrig kan skjuta över på alkoholen.
När det kommer till "Borgskandalen" så har det bildats olika grupperingar där vissa stöttar Borg och viftar bort det med att vad som helst kan hända i fyllan och villan och det kan hända "vem som helst". Det är alltså ok för vem som helst att supa skallen av sig och göra vilka tokigheter som helst? Nej, det är inte ok. Inte på långa vägar.
Jag har själv blivit för full i mina dagar. Det är så länge sedan att det är preskriberat nu. Idag vill jag inte chansa längre. Jag tänker efter före. Det borde Borg också ha gjort, om det nu är sant det som skrivs. Det borde alla göra innan de ens funderar på att ta det där första glaset. Är det värt det? Kan jag garantera att jag inte tappar omdömet? Hur ser min historia ut och hur är dagsformen?

Jag blir så frustrerad när jag ser den lättja som råder i vår syn på alkoholkulturen. Det är dags att förändra detta och öka graden av medvetenhet.  De som säger "jag kan minsann hantera alkoholen så för mig är det inga problem" bör inte heller ha något problem med att avstå, även om det innebär en begränsad matupplevelse eller vad man nu vill uppge som argument för att fortsätta dricka. Fler och fler bör ta sitt ansvar och vara solidariska mot de som av olika anledningar inte kan hantera alkohol. Det behövs skapas nyktra miljöer och vår alkoholkultur måste ifrågasättas. Vi behöver vara bra förebilder för våra barn och skapa trygghet och förutsättningar för ett sundare och säkrare samhälle. Ska vi låta droger och missbruk ta makten och kontrollen över oss?
Vi gör tillräckligt många fel och blunders som människa även utan alkohol och det är mänskligt. Men det är inte ok att beskylla alkoholen för detta eller att använda det som en ursäkt eller överlåta ansvar och konsekvenser på samhället.

Lånad bild

Frihet är det finaste jag vet....

Redan som litet barn var jag mån om min personliga frihet. Jag drömde om den dag jag skulle få flytta hemifrån och bo själv. Fram till dess byggde jag kojor i skogen, snökojor och kojor under min säng. Mitt favoritställe var en liten skrubb med fönster i sommarstugan där jag fick inreda, sova och bo. Pippi Långstrump var och är fortfarande min förebild.

När det kommer till begreppet frihet så kan det betyda så mycket för olika människor. För de flesta är frihet att inte sitta i fängelse, att inte vara förtryckt, att ha åsiktsfrihet, att vara socialt och ekonomiskt oberoende. Många glömmer dock att de är slavar under eget missbruk av alkohol, droger, sex, bekräftelse, materialism, traditioner, religiösa dogmer och relationer.

När jag pratar om frihet, så menar jag inte att man är fri att göra precis som man vill utan att ta hänsyn till lagar och förordningar, moral och etik. Jag likställer frihet med oberoende. Att kunna förverkliga sig själv och vara sitt sanna jag.

Frihet är en inre känsla. Det är att veta att jag äger mitt eget liv och själv ansvarar över det. Frihet är att kunna säga, tycka, tänka, känna och göra det jag innerst inne vill, oavsett vad andra tycker och tänker. Det är att släppa alla mentala måsten och borden. Det är att inte ljuga för sig själv och vara slav under andras tyckanden. Frihet är att ständigt kämpa för själslig och andlig styrka.

De flesta är slav under sina egna tankar och lever i ett mentalt fängelse. Man förminskar sig själv och ser inte sitt eget värde. Man står inte upp för sig själv och har inte modet och kraften att göra något annorlunda. Man lever kvar i falska trygghetszoner och är rädd för att kasta sig ut i det okända. Man ljuger för sig själv och omgivningen för att passa in och mötas av andras gillande.

En del tycker att det är kärlek att offra sitt liv för sin partner, sina barn och familjen. Visst måste vi finnas till hands och hjälpa våra nära och kära och våra medmänniskor. Men det gäller att se skillnad på uppoffring och äkta kärlek. Man kan vara en god medmänniska utan att falla offer för curling och medberoende. Det handlar om att byta och bryta traditioner, stereotyper och könsroller. Vi måste lyssna till vårt hjärta och vår inre röst.

I min strävan efter frihet så har jag fått offra många relationer och levt utan partner i långa perioder. Så snart jag känner mig fångad, förminskad, ägd och tappar min egen identitet så slår jag bakut. Jag vill inte tas för given och bli inplacerad i en roll som någon annan förväntar sig. Ärlighet och sanning är mitt rättesnöre. Jag måste vara ärlig mot mig själv och andra, och önskar samma tillbaka.
Jag har lyssnat till Björn Afzelius mest kända låt säkert ett hundratal gånger och jag ska erkänna att jag inte förrän i sommar fattade vad den handlade om. Jag har alltid kallat låten för "Du är det finaste jag vet" och trott att det var en kärlekssång, en hyllning till någon man älskar. Inte förrän nu har jag fattat att den handlar om FRIHET, och låten fick med en ens en helt annan betydelse och innebörd för mig. Så fantastiskt bra han beskriver det jag också känner inför friheten: Du är min ledstjärna och vän
Du är min tro, mitt hopp, min kärlek, Du är mitt blod Och mina lungor...

Fri som vågorna

Sång till Friheten av Björn Afzelius

Du är det finaste jag vet
Du är det dyraste i världen
Du är som stjärnorna
Som vindarna
Som vågorna
Som fåglarna
Som blommorna på marken

Du är min ledstjärna och vän
Du är min tro, mitt hopp, min kärlek
Du är mitt blod
Och mina lungor

Mina ögon
Mina skuldror
Mina händer och mitt hjärta

Friheten är ditt vackra namn
Vänskapen är din stolta moder
Rättvisan är din broder
Freden är din syster
Kampen är din fader
Framtiden ditt ansvar

Du är det finaste jag vet
Du är det dyraste i världen
Du är som stjärnorna
Som vindarna
Som vågorna
Som fåglarna
Som blommorna på marken

Mellan liv och död..

Idag skulle en av mina äldsta vänner ha fyllt 54 år. Lika gammal som jag själv. Vi gick i samma klass i 9 år. Var tillsammans jämt under ungdomstiden och hittade ständigt på nya upptåg. Vi åkte på språkresa till Brighton en månad när vi blott var 15 år gamla och definitivt inte torra bakom öronen. När jag tänker efter så hade nog Åsa inte ens fyllt femton när vi åkte iväg.

Vi fick barn samtidigt, och vi blev ensamstående mammor samtidigt. Vi följdes senare åt till Miami och Västindien på en kryssning som jag vunnit och hade några härliga lyxiga lata dagar långt borta från stress och bekymmer. Vi hade alltid djupa förtroliga samtal tillsammans. När Åsa blev sjuk i bröstcancer hade jag precis fått mitt tredje barn. Det blev en tuff tid för Åsa, men hon kämpade på och blev till slut friskförklarad efter fem år. Det blev några friska år som för att hämta andan innan nästa dystra besked. Cancern hade slagit tillbaka och denna gång i skelettet. Prognosen såg mörk ut. Jag fanns vid hennes sida och försökte trösta och hjälpa så gott jag kunde. Men någonstans där förändrades vår vänskap. Hon drog sig undan, blev lätt sur och retlig. Jag kände mig bortvald och missförstådd. Jag fanns inte vid hennes sida hennes sista månader, men jag var på hennes begravning.

Jag har funderat många gånger på varför det blev som det blev mot slutet. Jag tror att hon faktiskt gett upp och accepterade tanken på att dö, medan jag försökte peppa henne och komma med goda råd. Medan jag var full av liv, nyförälskad och på väg mot nya mål, så fanns bara en väg för henne. Vägen mot döden. Hon sorterade och rensande bland sina saker, för att underlätta för döttrarna efter hennes bortgång, medan jag skaffade saker för att flytta in i ett nyköpt hus. Hon förberedde sig för att avsluta sitt liv, samtidigt som jag var i en nystart av mitt liv. Vi stod på varsin sida av av livets stig och vi kunde inte riktigt nå fram till varandra. Jag förstår att hon hade fullt upp med sin smärta och lidande, både på det fysiska, mentala och själsliga planet. Hon var dödstrött i ordets dubbla bemärkelse, och den lilla energi hon hade måste hon hushålla med. Hon behövde förmodligen bara någon som fanns där tyst vid hennes sida med en utsträckt hand. Hon behövde inte mina peppande böcker som jag kom dragande med eller lyssna på när jag berättade om min senaste utlandsresa. Hon orkade inte läsa och hon orkade inte lyssna. Hon var ju i livets slutskede och förberedde sig för döden.

Det är lätt att missförstå varandra när man inte delar samma erfarenhet. Hur ska du kunna förstå någon som levt på livets botten, om du inte själv levt där? Hur ska du någonsin kunna förstå missbrukaren eller mentalpatienten fullt ut, om du själv inte varit där? Hur ska du kunna förstå den dödsdömde, om du själv inte varit dödsdömd? Det är lätt döma andra och det är lätt att tro att man vet hur andra har det. Idag satt jag med min vän Peter i bilen och snackade om hur vi människor lever skilda världar. Han är före detta narkoman och kriminell som börjat ett nytt friskt liv. Tant Agda skulle förmodligen inte kunna förstå honom, för hennes största fokus och bekymmer är en bortsprungen katt. Medan någon försöker att överleva dagen på samhällets botten, så ojar sig den andre över att bensinpriset gått upp.  Vi lever i våra bubblor och allt är relativt. Vi stod varandra så nära, Åsa och jag, men kom plötsligt så långt ifrån varandra när vi inte längre delade samma situation och erfarenhet. Vi delade inte samma bubbla. Jag hoppas iallafall att Åsa har gått vidare till en annan värld fri från lidande och bekymmer, och att mina tankar kan nå henne.  Hur livet ser ut efter döden får vi alla erfara en dag, och fram till dess kan vi bara försöka leva våra liv så gott vi kan.

Dagsländan påminner oss om livets förgänglighet

"Kom och gå en mil i mina mockasiner 
Innan du bedömer vem jag är 
Våga lämna dina vanliga rutiner 
Se med mina ögon det du ser 
När du känner mina steg i dina fötter
Alla groparna och hindren i mitt liv 
När du anar lite mer av mina rötter 
Kan du aldrig mer va' kall och objektiv 
Kom och gå en mil i mina mockasiner
 Vandra mina vägar för en dag 
Medan regnet öser eller solen skiner 
Sedan kan du säga "så'n är jag” 

 Ingemar Olsson ”I mina mockasiner”

Nytt jobb, nya möten, nya utmaningar..

Jag hinner inte skriva så ofta som jag vill, tiden räcker inte till. Nu är dessutom sommaren här och då kräver ju fint väder att man "passar på" och är utomhus så mycket som möjligt. I stugan finns det ständiga projekt. Nya projekt och dom gamla som aldrig tycks bli färdiga. Mina påbörjade renoveringsprojekt och mina drömprojekt ligger där ständigt och ruvar. Det blir aldrig färdigt någon gång och så är det väl med livet. När man lyckas klara en utmaning, så dyker nästa upp som ett brev på posten.


I mitt nya jobb i en ny stad, så möter jag ständigt nya människor. Det är möten med människor från olika kulturer och miljöer. Det är människor med alldeles unika berättelser och historier från livet. Det är personer som flytt hit från krig och terror, och som splittrats från sina familjer. Det finns många sargade själar med djupa sår som sörjer sina anhöriga. Det är väntan, våndan, längtan och oro. Kommer jag att få stanna i Sverige? När får jag se min mamma, min bror eller mina barn igen?


Jag möter också många före detta missbrukare som fått en ny chans i livet, och som verkligen gör något bra av det. Med sina unika erfarenheter kan de i sin tur hjälpa andra på rätt väg. Det är alkoholisten, pundaren, sockertorsken och många medberoende som gjort en helomvändning med sina liv och gör det bästa av det. Det är så otroligt inspirerande och jag tankar kraft och energi när jag möter dessa människor och tar del av deras "jävlaranamma" och livskraft. Maskrosor som blommat ut och får liv på nytt. Från ingenstans eller någonstans har de väckt deras egen inneboende kraft till liv igen. Helt fantastiskt! Här tror jag vi som studieförbund har spelat stor roll också för många människor. Vi har erbjudit en plats där alla kan passa in och känna sig välkommen på ett eller annat sätt. Vi får människor och idéer att växa, precis som vår slogan säger.


Det många nya ansikten och namn för mig att hålla rätt på, vid sidan om allt annat. Virrpanna som jag är så snurrar det ofta i skallen och jag gör mina små tabbar hela tiden. Men jag älskar mitt jobb och har redan fått många nya vänner och bekanta. Jag tar alla chanser jag får att knyta kontakt. Jag tar till och med upp liftare efter vägen. Jag har haft både gamla narkomaner och unga killar med utländsk härkomst med mig i bilen. Det kanske är vågat att ta upp okända män i bilen, men hittills har det gått bra. En dag fick en av dom hjälpa mig att pumpa däcken på macken, då jag själv inte förstod mig på den där mackapären, så dom kan vara en ängels sändebud. Jag fick förresten ett sådant sändebud häromdagen när jag skulle tanka min nya bil för första gången och inte begrep hur jag skulle få upp tanklocket ( jag har aldrig haft någon bil med såna moderniteter tidigare ). I alla fall så dök det upp en ung tjej som hade haft en precis likadan bil och kunde visa mig var knappen satt! Hallelujah! En ängel på rätt tid och plats!


Man kan tydligt se hur mycket vi människor betyder för varandra och vad viktigt det är att se alla människor som finns i ens närhet. Det finns tyvärr så många ensamma människor därute. Lite småprat, omtanke och ett leende kan räcka långt för den enskilde. Döm heller aldrig hunden efter håren! De vackraste själarna kan bo under den torftiga ytan.

Självvald ensamhet kan vara vacker. Annars en pina.

Förda bakom ljuset..

Dagligen läser vi om bedragare, bedrägerier, fusk och skandaler. Det finns bedragare överallt, både i den privata sektorn och i den statliga och offentliga sektorn. Bland politiker och makthavare, och till och med inom kyrkan och välgörenhetsorganisationer.  Det vi ser på ytan överensstämmer inte med verkligheten. Vilka kan vi egentligen lita på? Vad är sant och vad är falskt? Kan vi lita fullt ut på nyhetskanalerna och det som skrivs i pressen?

Idag har Facebook blivit den största nyhetskanalen för många. Riktad, reklamfinansierad information, så kallade filterbubblor. Facebook, Instagram, Whatsup och Messenger har en och samma ägare. De flesta av oss nyttjar någon av "tjänsterna" dagligen. Det kan verka som ett trevligt socialt nätverk, vilket det också är, och kännas som ett lättsamt och oskyldigt tidsfördriv. Men vi märker samtidigt inte hur våra sinnen påverkas och att vi egentligen är tagna som en slags gisslan. Om vi vill ta fram fakta om något, är första alternativet sökmotorn Google där du kan hitta svar på det mesta. Samtidigt äger Google rätten och möjligheten och spärra vissa sökkriterier och anpassa detta efter vilket land vi bor i. Det finns andra "högre makter" som bestämmer vad som vi ska veta och inte veta.  Därför skapar man en trevlig och social filterbubbla, där vi kan matas med selekterad information som skapar vår sanning och påverkar våra åsikter och vår konsumtion. Genom forskning och statistik kan man ta fram de resultat man vill ha. Selekterad riktad information till olika målgrupper. Nyhetskanalerna pumpar ständigt ut nyheter och information, men stora delar av världen får inget utrymme alls. Afrika och Sydamerika till exempel. Man skriver om klimathotet, men inget om chemtrails och HAARP. Varför? Förmodligen för att möjligheten till 4G och snabbare dataöverföring har blivit viktigare än klimat - och hälsopåverkan. Det är en massa business som riskerar att gå förlorat om civilbefolkningen börjar krångla. Bättre att lägga locket på.

Den yngre generationen använder sig av Snapchat i tron att allt de lägger ut försvinner i etern efter några sekunder. Klart att allt finns sparat på jättelika servrar och få känner till användarvillkoren som ger Snapchat rätt till allt material. Staten har sålt våra identiteter till våra största banker i Sverige genom BankID. Genom BankID har vi åtkomst till Skatteverket, Försäkringskassan och andra myndigheter, förutom våra banktillgångar. Allt laddas ner på mobilen. Säkert eller sårbart?

Det finns en dold agenda i allt det här, och vi är inte medvetna om hur lurade vi är och hur sårbart hela detta system är. Ingen kedja är starkare än den svagaste länken. Den här kedjan är mänskligheten. Människan har så många delpersonligheter, som är utrustad med olika grad av intelligens och moral. Samhället speglar bara människans kapacitet, både det bra och det dåliga. Vi utnyttjar detta till fullo. Den enes bröd, den andres död.
Internet är mycket värdefullt i olika avseenden, men också ett hot. Det gäller att sålla agnarna från vetet.

I dagens stressade samhälle hinner vi inte tänka efter och skapa en egen uppfattning. Vi hinner inte sålla och utvärdera. Det finns en medveten taktik bakom att stressa oss, och påverka oss med hot och rädsla. Det är meningen att vi inte ska stanna upp och ifrågasätta. Ungefär som man gjorde i forna Sovjetunionen, när man gav arbetarna sprit istället för lön när de började klaga.
Man ökar arbetsbelastningen på jobbet och bjuder samtidigt på tårta för att ge de utmattade arbetarna en uppmuntran att göra det lilla extra. Sockerstinna hjärnor fortsätter kämpa in i dimman. Fördummande metoder.

Vi skulle alla må bra mycket bättre med digital detox och andlig spis. Vi skulle förmodligen må mycket bättre om vi möttes i verkligheten än på nätet, och hade de där djupa förtroliga samtalen som är på utdöende och som man måste betala dyrt för hos en terapeut. Det är dock inte lätt att slita sig från det digitala, när i stort sett allt bedrivs på nätet och vi tvingas använda det för att leva. Samtidigt är det detta sårbara system som kan bli vår undergång i händelse av ett cyberkrig.

Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk

Vissa saker är värda att förverkliga

Det pratas mer och mer om psykisk ohälsa,  vilket är mycket positivt. Även om det fortfarande är lättare att prata om fysiska krämpor,  så är det fler och fler som öppnar sig och blottar sig. Det är inte lika tabubelagt längre att visa upp sinnets svagheter.
Jag skulle vilja påstå att hela mänskligheten är sinnessjuk och galen.
Med vår intelligens har vi skapat fantastisk teknik som både kan hjälpa oss och förgöra oss. Rädsla, girighet och maktbegär i kombination med kollektiva egostrukturer gör att vi sågar av den gren vi sitter på.
Hat, rädsla och missnöje blir en källa till gemenskap som leder till våld och destruktiva handlingar. Människor som hatar tillsammans kan bli mycket farliga. Vi ser terrordåd efter terrordåd. Vi fortsätter att producera mer och mer förfinade vapen. Vi fortsätter att roffa åt oss av världens tillgångar och förstör vår miljö för överlevnad. De rika tar ifrån de fattiga, och luft, jord och vatten
förgiftas eller utarmas. Trump lämnar klimatavtalet. Korruption, maktstrukturer och penningförflyttningar styr världen med hjälp av det kollektiva egots galenskap.
När vi hela tiden handlar utifrån egot, så kommer vi aldrig att överleva. Trump må vara ett praktexempel på det galna mänskliga egot, men det finns "mini-trumps" överallt. Inom politiken, i landstinget,  i många företag och även i familjer och vängrupper. Hur miljövänlig är du själv? Åker du kollektivt, sopsorterar, sparar på el och vatten och äter vegetariskt? Tänker du i första hand på dig själv och din familj eller ser du till resten av världen?

"What's in it for me?" är var och ens motto. Inte alla tänker så, men majoriteten.
Den äldre generationen som upplevt krig och svält, vet att tiderna kan förändras mycket snabbt. Det vet hur viktigt det är att hushålla med resurserna och ställa upp för varandra.
Att rikta sitt missnöje mot varandra tycks vara mycket lättare än att lyfta och stärka varandra. Det onda kommer av sig självt, men det goda måste man kämpa för.
Tänk om vi kunde samla vår kraft, energi och intelligens och fokusera på det som är positivt istället! Vilka resurser vi besitter!
Sluta söka problem och syndabockar! Bemöt varje negativ tanke med något positivt och vänd trenden. Vi kan fortsätta skapa missnöjespartier i stort och smått i all oändlighet utan att åstadkomma annat än separation och konflikter.
Var och en har ett eget ansvar att vända trenden och skapa ett nytt himmelrike. För himmelriket finns inom var och en av oss. Och jag är inte religiös. Jag vill bara att vi människor mer använder oss av vår emotionella intelligens och tänker mer med hjärtat. Det är värt att försöka förverkliga det innan det är för sent.  Det var mina tankar idag från en liten stuga vid vägens slut där regnet just nu smattrar mot plåttaket.

Mors Dag

För exakt två år sedan på Mors Dag hade jag en mycket tråkig och omskakande upplevelse som gjorde att världen rasade samman och jag blev tvungen att ta ett avgörande beslut. När man är mamma så måste man sätta sina barn främst. De går före allt annat, och de är nog de viktigaste i alla föräldrars liv. Åtminstone vill man att det ska vara så. Att föräldrar alltid tar sitt ansvar och gör allt vad som står i deras makt för att skydda och stötta sina barn. Om man kollar hur det ser ut i större delar av världen så är det kvinnorna som har det övergripande ansvaret att skydda, fostra och ta hand om barnen. Det handlar både om biologiska skillnader mellan kvinnor och män och om kultur och traditioner. Det finns så många kvinnor världen över som gör heroiska insatser för barn, både sina egna och andras. Med mycket små och knappa medel lyckas de trolla med knäna och göra underverk. De sätter alltid barnen främst och glömmer sina egna behov. De skulle behöva firas och uppmärksammas varje dag. Vi behöver inte kommersiella dagar som Mors Dag, vi behöver förändra och förbättra kvinnors och barns villkor i vardagen.

Vi behöver inte fara som långt som till Indien eller Pakistan för att se att kvinnors villkor är bedrövliga. Vi kan se det hemma i vårt eget län. Hur kan man komma på tanken att lägga ner Sollefteå BB när det är år 2017? Hur kan man riskera mödrars och barns liv och låta dem åka 8-10 mil för att föda i dikeskanten någonstans i Gålsjöskogen? Hur kan man skicka tillbaka en stackars kvinna till Sollefteå från Öviks sjukhus med blodet rinnandes nerför benen i en taxi med skyddsplast på sätet? Det är ofattbart och ingen man skulle gå med på något liknande. Men kvinnors förväntas bita ihop och lida i det tysta. Jag har gråtit när jag läst om mina medsystrars sorgliga och skrämmande upplevelser. Vi lever i Sverige, ett välfärds och föregångsland, och vi lyckas inte åstadkomma bättre. Vi läser om överfulla BB-avdelningar där personalen skriker på hjälp och inte längre kan ansvara för patientsäkerheten. Det är föräldrarnas viktigaste uppgift att ansvara för barnen, men det är samhällets och politikernas yttersta ansvar att ge dem dom de elementära resurser som krävs. En barnabördsavdelning borde finnas inom rimligt avstånd oavsett om vi bor i tätort eller på landsbygden. Ett sådant beslut hoppas jag kommer fram till nästa gång vi firar Mors Dag.

Idag sänder jag en varm tanke till mina tre barn William, Victor och Josefin och är så tacksam för att få vara deras mamma. Jag är långt ifrån den perfekta mamman, men jag är den mamma de har.
Jag är också tacksam över att min egen mamma fortfarande finns i livet och igår bjöd oss barn på en god och trevlig middag! Tack mamma!

Jag och barnen i Petra, Jordanien

Jag sänder också en varm tanke till alla de som saknar en mamma att fira, och till alla de som ofrivilligt inte får vara en mamma eller förälder. Avslutar med att citera en av mina favorittexter:


Kahlil Gibran ur Profeten:

"Ert barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men är inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte"

Vårtecken

Jag har väntat länge på sommaren här hemma nu. Det har varit en ovanligt kall, torr och blåsig vår. Jag vill ha sol och värme. Lagom värme. Lagom som i landet lagom. Trots avsaknaden av värme råder det vattenbrist i hela landet. Vi måste börja spara på vatten som i de flesta andra länder på jorden. Hur ska vi svenskar klara oss utan att duscha och bada i dricksvatten? Hur ska vi klara oss utan att spola ut fyra liter färskvatten varje gång vi pinkat en skvätt i toan? Skölja disken under rinnande vatten, sprinkla gräsmattan och fylla poolen? Det är oroväckande. Utan vatten, inget liv.

I stugan är jag van att spara på vatten. Har råkat ut för att brunnit sinat i slutet av sommaren ett par år och det är ganska obekvämt. Jag hushållar med kallt kranvatten i enbart köket. Sköljer disken i baljan och tvättar kroppen i ett litet handfat. Badar och tvättar håret i sjön. Använder utedass och fyller tunnor med regnvatten för att vattna blommorna. Det funkar. Har även några extra dunkar med dricksvatten och skafferiet fullt av konserver. Ved och stearinljus. I händelse av kris. Man vet aldrig när ryssen kommer...

Igår skjutsade jag ett gäng ungdomar upp till Skyttis friluftsområde för att de skulle ha orientering. Min gamla Volvo morrade mer än vanligt och när jag vevade ner fönstret mullrade min bil som en gammal jenkare. När jag lade mig under bilen så såg jag hålet. Dags att lämna in bilen igen som varit in och ut på verkstan några gånger i vår redan. Mera utgifter. Men jag ska inte klaga. Hur många kvinnor har en egen bil? Nåväl, jag tog mig till Skyttis och passade på att vandra runt i elljusspåret medan orienterarna sprang vilse i skogen letandes efter kontroller. Det har varit ett par varma sköna dagar nu, och jag noterar tydliga vårtecken. Tussilago i dikeskanten, maskrosor och fjärilar. En och annan död groda. En vänlig grönskas rika dräkt har låtit dröja på sig och ännu har löven inte vecklat ut sig.

Ingen grönska ännu

Vårtecken

Jag njuter av vandringar i skog och mark och har kommit på att jag inte längre gillar storstäder. Visst kan det vara kul ett par dagar i en häftig storstad. Åka tuktuk i Bangkok och känna pulsen upp i tvåhundra och se på utsikten från någon skyskrapa. Det ger en adrenalinkick, men efter ett par dagar har jag dränerats på energi. Då söker jag mig till lugnet i skogen eller till friheten vid en öde havsstrand. Där tankar jag energi och kommer i balans. Stillas av tystnaden och låter själen vaggas till ro. Glömmer stressen, oron, problemen, brödsmulorna, dammråttorna och låga grundvattennivåer.

Alla bekymmer hänger i en påse utanför fönstret. Jag tar dom sen. Inte nu. Nu ska jag vila. 

Estradpoesi på min estrad

 Frihet

Kasta loss, gör mig fri

Inte kleta, inte smeta

Sockerkaksmet

Plåster och bojor
Lås mig inte med samvetskval 

Når dig inte, kan inte

Jag skriker

För din skull

För min skull

Min frihet kan du inte ta

Den är bara min

Inga löften, inga svek

Inga förväntningar, inga måsten

Kravlöst men inte meningslöst
I nuet bara vara

Fjäril fjäril vingad i skyn

Jag kan andas

I mitt hjärta

Släppa tanken

Flyga fritt

Vakna, göra vad hjärtat vill, närsomhelst

I hela Universum

I soluppgången, i månljuset

i min nakna spegel, i min sanning

I en ocean av längtan och drömmar

sover jag gott

Jag är fri 

Italien i mitt hjärta

När jag var yngre var mitt sinne fokuserat på helt andra saker än idag. Så är det nog för de flesta. I ungdomens dagar när jag var utomlands kollade jag mest efter nöjen och la nog knappast märke till all den skönhet och prakt som finns mitt ibland oss. På äldre dar kollar jag mer upp mot himlen och fascineras hela tiden av molnformationer, solnedgångar, soluppgångar och färgerna i naturen.

Numera när jag reser utomlands så ser jag alla de vackra byggnaderna, de gjutna handtagen, målningarna, staketen, blomarrangemangen och uppskattar allt hantverk som ligger bakom.
Italien bjuder så mycket genuint och äkta hantverk och konstverk. Var man än går så känner man historiens vingslag och hittar de små detaljerna och finesserna.

Liguriens kust bjuder på fantastiskt vackra vyer och små pittoreska orter. Naturen, bergen och havet är konstverk i sig. Innan jag reste hem hann jag med en ytterligare sväng till Cinque Terre, en tågtur till lutande tornet i Pisa, och en tur med kabinbanan upp till ett berg i Rapallo.
Fantastiska dagar, god mat och trevligt sällskap. Vädret var inte optimalt, men vi gjorde ändå det bästa av det bästa. Jag lägger upp några bilder och låter dom tala för sig själv. Om ni blir sugna att resa dit, så tycker jag verkligen att ni ska göra det! Vad väntar du på?

Dimmiga bergen i Rapallo

Manarola Cinque Terre

Riomaggiore Cinque Terre

Havets bränningar i Manarola