Idag är det 22 år sedan...

För precis 22 år sedan födde jag barn för första gången. Jag hade gått tre veckor över tiden, de tre längsta i mitt liv, och jag hade börjat misströsta. Det skulle nog aldrig komma ut någon unge. Jag hade cyklat, sprungit i trappor, plockat bär, knäskurat golv och till och med fått en "färdknäpp" utan att något hände. Barnmorskan lugnade mig dock och sa att "än så länge har ingen unge stannat kvar där inne".  Sista dagarna satt jag på en stol i hallen med packad väska och bara väntade. När värkarna verkligen började sätta igång på riktigt, så väckte jag den blivande barnafadern mitt i natten. -Lägg dig ner och försök somna om, det är ju mitt i natten, grymtade han. Jag hävdade bestämt att så ont som jag då hade, kunde det knappast bli värre. Barnet kommer nog när som helst! Ack vad jag bedrog mig. Vi åkte in till Huddinge sjukhus och 19 timmar senare hade jag så ont att jag nästan var medvetslös. Kraften räckte inte till att svara på frågor från doktor och barnmorska. Jag såg och hörde dem i ett töcken. Däremot hörde jag någon skrika som Hulken och jag funderade på vem det kunde vara som kunde vråla på detta vis, tills jag insåg att det var jag själv. Det kändes som en stock penetrerade mig!! Den stora stubben satt fast i mitt underliv och jag trodde aldrig att den skulle kunna komma loss. Medan barnmorskan tog tag i hjässan på min stackars bebis, så hängde en annan sköterska på min mage och tryckte. Till slut lossnade det och jag vaknade till sans igen! Där låg han på min mage, kladdig och varm, min förstfödde son. Den vackraste pojken i hela världen. Mycket mörkt hår, 4300 gram och 53 cm lång, och huvudomfång på 37 cm.
Jag grät och hulkade på tredje dagen när vi lämnade BB, och oroade mig hur jag skulle kunna ta över ansvaret själv för detta lilla knyte. Var det verkligen sant att jag fått ett barn, att jag Rose-Marie Byström blivit mamma? Det var en svindlande tanke, samtidigt som jag befann mig i ett lyckorus. De första månaderna satt jag bara och betraktade mitt barn och förundrades över hur fin han var och jag var lyckligast i hela världen.

Jag har belönats med ytterligare två vackra barn och jag är så oerhört tacksam över att få ta emot dessa gåvor från livet självt. Idag fyller min äldste son alltså 22 år, och han har utvecklats till en stilig och trevlig ung man, med jobb och egen bostadsrätt. Han har så många fina egenskaper och jag är en stolt mor. Han bor bara några kvarter bort ifrån mig, men vi ses ändå inte så jätteofta. Vi har båda fullt upp med våra liv. Denna vecka fyller även min dotter 12 år. Det skiljer precis 10 år och 2 dagar mellan de två. I vintras reste vi omkring tillsammans i Gambia, William, Josefin och jag, och det var så himla roligt att få umgås så intensivt under ett par veckor. Synd bara att min andre son Victor inte hade möjlighet att hänga med denna gång. Men det blir nog nya resor och äventyr i framtiden, då vi kan åka iväg alla tillsammans, hoppas jag.
Idag gratulerar jag min son på födelsedagen! Grattis älskade William!  

William och Josefin matar apor i Gambia