Min pappa heter Assar, och min mamma heter Gun-Marie. Mina föräldrar har varit ihop sedan 17-årsåldern och varit gifta i 57 år. Tänk att få möjligheten att vara tillsammans så länge, och lyckas ha det bra tillsammans! Det är värt en eloge.
De bor numera bara några hundra meter ifrån mig, och är fortfarande pigga och vitala . När jag går med pappa i skogen för att plocka svamp, far han fram som en värsta älg och det är svårt att hålla takten med honom. Han kan dessutom lukta sig till var svampen finns, som en gammal spårhund. Han är alltid i farten, och väldigt snabb och effektiv när han jobbar. Det sitter inte fast där inte. Mamma är likadan. Hon lagar mat, bakar, syr, väver, städar och finns alltid till hands som hantlangare åt pappa.
Ibland kommer de och hälsar på i min sommarstuga och då känns det som ett helt arbetslag drar fram. Bara de får kaffe, mat och fika på utsatta tider kan de jobba hur mycket som helst. När jag vinkat adjö åt dem, måste jag gå och lägga mig på soffan och pusta ut. Var får de all sin energi ifrån?
De har alltid något projekt på gång. Jag kan inte minnas att de haft några lugna och stillsamma viloperioder i deras liv. De renoverar, tapetserar, snickrar, klyver ved, plockar bär och svamp och donar på. De engagerar sig i barn och barnbarn, övrig släkt och vänner, och sedan de blev pensionärer är de aktiva i PRO.
När de vilar löser de korsord eller ser på TV. Ibland åker de på någon liten tripp med PRO. En gång åkte jag och min syster med mina föräldrar till Paris. Men för det mesta trivs de bäst i hemmets lugna vrå.
Dom är inte som jag, som flängt och farit över hela världen. Då har de istället suttit hemma och oroat sig för mig. Trygghet är viktigt för dom, och trygga är de som föräldrar. Jag kan alltid lita på dem i alla väder, även om jag helst inte vill be om hjälp. Jag kan själv. Men det är skönt att veta att de finns för mig om det skulle behövas, fastän jag är så gammal som jag är.
Jag hoppas att jag får ha kvar dem länge till och att de får fortsätta vara lika pigga.
Man ska vara tacksam över sina föräldrar oavsett. De har ju ändå gett oss livet. Utan dem skulle jag inte finnas. Det finns även de som påstår att vi väljer våra föräldrar, och kanske är det så. Då väljer vi alltid rätt och får de förutsättningar, gener och möjligheter som vår själ behöver för att utvecklas i detta liv.
Tack mamma och pappa för att ni finns! Jag älskar er!
De bor numera bara några hundra meter ifrån mig, och är fortfarande pigga och vitala . När jag går med pappa i skogen för att plocka svamp, far han fram som en värsta älg och det är svårt att hålla takten med honom. Han kan dessutom lukta sig till var svampen finns, som en gammal spårhund. Han är alltid i farten, och väldigt snabb och effektiv när han jobbar. Det sitter inte fast där inte. Mamma är likadan. Hon lagar mat, bakar, syr, väver, städar och finns alltid till hands som hantlangare åt pappa.
Ibland kommer de och hälsar på i min sommarstuga och då känns det som ett helt arbetslag drar fram. Bara de får kaffe, mat och fika på utsatta tider kan de jobba hur mycket som helst. När jag vinkat adjö åt dem, måste jag gå och lägga mig på soffan och pusta ut. Var får de all sin energi ifrån?
De har alltid något projekt på gång. Jag kan inte minnas att de haft några lugna och stillsamma viloperioder i deras liv. De renoverar, tapetserar, snickrar, klyver ved, plockar bär och svamp och donar på. De engagerar sig i barn och barnbarn, övrig släkt och vänner, och sedan de blev pensionärer är de aktiva i PRO.
När de vilar löser de korsord eller ser på TV. Ibland åker de på någon liten tripp med PRO. En gång åkte jag och min syster med mina föräldrar till Paris. Men för det mesta trivs de bäst i hemmets lugna vrå.
Dom är inte som jag, som flängt och farit över hela världen. Då har de istället suttit hemma och oroat sig för mig. Trygghet är viktigt för dom, och trygga är de som föräldrar. Jag kan alltid lita på dem i alla väder, även om jag helst inte vill be om hjälp. Jag kan själv. Men det är skönt att veta att de finns för mig om det skulle behövas, fastän jag är så gammal som jag är.
Jag hoppas att jag får ha kvar dem länge till och att de får fortsätta vara lika pigga.
Man ska vara tacksam över sina föräldrar oavsett. De har ju ändå gett oss livet. Utan dem skulle jag inte finnas. Det finns även de som påstår att vi väljer våra föräldrar, och kanske är det så. Då väljer vi alltid rätt och får de förutsättningar, gener och möjligheter som vår själ behöver för att utvecklas i detta liv.
Tack mamma och pappa för att ni finns! Jag älskar er!
 |
| Jag med mamma och pappa i slutet av 60-talet |
Allt stämmer det du beskriver. Du har underbara föräldrar, men inte bara det..De är också jättefina att ha som vänner. Snälla, fina och generösa.
SvaraRaderaEn som uppskattar vänskapet.
Christina