Min riktigt första kärlek var nog till min pappa. Minns att jag som 2-åring längtade efter att han skulle komma hem från jobbet, så att jag kunde sitta i hans famn, medan han tittade på den svartvita TV'n, med bara en kanal och för det mesta testbild. Jag var så nöjd bara jag fick sitta där och lukta på honom.
Jag minns också att jag var kär i mina snygga kusiner när jag var i femårsåldern. Dan, Lars och speciellt Runar var jag kär i. Minns att jag helst bara ville pussa och krama dem när jag träffade på dem hemma hos farmor på något familjekalas. Dessa pojkar som måste ha varit i de yngre tonåren, var nog måttligt förtjusta och förmodligen mycket generade, när jag la an på dem och försökte pussa dom.
När jag började skolan, blev jag kär i den busigaste killen i klassen. Han hette ( och heter fortfarande ) Peter. Han hade en svart tuff jacka som luktade cigarettrök och hoppade omkring på bänkarna i klassrummet. Han var aldrig intresserad av mig, vad jag kan minnas. Jag var även kär i klassens "tjejtjusare" ett tag, Han hette Ulf ( idag heter han Leonard ) och vi bodde grannar. En gång lekte vi doktor på golvet under min säng och blev ertappade av brorsan, som bryskt körde iväg den stackars doktorn som examinerat mig.
Min första besvarade kärlek träffade jag när jag gick i fjärde klass och var ca 10 år. Då gick jag för första gången på ungdomsgårdens minidisco, som var kl 16.00 på lördagar för barn mellan 10-13 år. Där kom en flicka fram till mig och frågade:
- Roger vill gå med dig. Vad svarar du? I bakgrunden stod en ängslig liten söt pojke med mörkt lockigt hår och blå ögon och betraktade mig oskyldigt.
- Vart ska vi gå då? undrade jag nördigt. Jag fattade inte att det var uttrycket på den tiden om någon kille frågade chans, eller ville bli ihop. Nåväl, Roger var väldigt charmig och 2 år äldre än mig, så jag svarade ja utan att veta vad det innebar. Det visste nog inte han heller. Vi var dock ihop fram och tillbaka under ett par år, vill jag minnas. Vi gick så långt som att hålla hand och pussa varandra på munnen någon gång. Dansade "tryckare"gjorde vi också. Han var en hejare på bordtennis och jag försökte intressera mig för detta också. Dock kom jag sist i min första tävlingsturnering och jag lade av att försöka spela professionellt.
Jag brukade då och då göra slut med Roger, genom att skicka någon av mina tjejkompisar som bulvan. De fick alltså i uppdrag för min räkning, att säga till Roger att jag hade gjort slut. Jag vågade aldrig säga det själv, för då hade det nog synts på mig att jag inte riktigt menade det. Det slutade alltid med att de kom tillbaka och meddelade:
- Roger undrar om han får gå med dig igen?? Och jag svarade naturligtvis ja på den frågan, och så där höll det på. Stormigt förhållande alltså. Jag fick till och med ett silverarmband av honom med hans namn graverat på en bricka. Det hittade jag för några år sedan när jag städade i en låda. Tänk att jag behöll det! Jag borde ha lämnat tillbaka det för länge, länge sen. Idag vet jag inte var Roger finns, och jag tror inte att armbandet längre skulle passa hans handled.
Ja, det blev en rad av "första kärlekar", och det var en härlig känsla att vara kär när jag var så ung. När jag tänker efter så känns det nog nästan likadant även idag, med fjärilar i magen, hjärtklappningar och ett hjärta som bara expanderar och längtar. Skillnaden är väl att jag har lite mognare kriterier idag, för vad som gör att jag blir kär i en man. Han behöver inte se ut som Donny Osmond eller vara tuff som Zeb Macahan. Han ska bara vara "han med stort H" som får mig att känna mig lycklig och hemmastadd.
Här kommer förresten Donny och jag minns mina "tryckare" med Roger i en källarlokal på Valhallavägen.
Puppy Love
Jag minns också att jag var kär i mina snygga kusiner när jag var i femårsåldern. Dan, Lars och speciellt Runar var jag kär i. Minns att jag helst bara ville pussa och krama dem när jag träffade på dem hemma hos farmor på något familjekalas. Dessa pojkar som måste ha varit i de yngre tonåren, var nog måttligt förtjusta och förmodligen mycket generade, när jag la an på dem och försökte pussa dom.
När jag började skolan, blev jag kär i den busigaste killen i klassen. Han hette ( och heter fortfarande ) Peter. Han hade en svart tuff jacka som luktade cigarettrök och hoppade omkring på bänkarna i klassrummet. Han var aldrig intresserad av mig, vad jag kan minnas. Jag var även kär i klassens "tjejtjusare" ett tag, Han hette Ulf ( idag heter han Leonard ) och vi bodde grannar. En gång lekte vi doktor på golvet under min säng och blev ertappade av brorsan, som bryskt körde iväg den stackars doktorn som examinerat mig.
 |
| Så här såg jag ut som ung sjuksköterska. Har tyvärr ingen bild på doktorn jag samarbetade med. |
- Roger vill gå med dig. Vad svarar du? I bakgrunden stod en ängslig liten söt pojke med mörkt lockigt hår och blå ögon och betraktade mig oskyldigt.
- Vart ska vi gå då? undrade jag nördigt. Jag fattade inte att det var uttrycket på den tiden om någon kille frågade chans, eller ville bli ihop. Nåväl, Roger var väldigt charmig och 2 år äldre än mig, så jag svarade ja utan att veta vad det innebar. Det visste nog inte han heller. Vi var dock ihop fram och tillbaka under ett par år, vill jag minnas. Vi gick så långt som att hålla hand och pussa varandra på munnen någon gång. Dansade "tryckare"gjorde vi också. Han var en hejare på bordtennis och jag försökte intressera mig för detta också. Dock kom jag sist i min första tävlingsturnering och jag lade av att försöka spela professionellt.
Jag brukade då och då göra slut med Roger, genom att skicka någon av mina tjejkompisar som bulvan. De fick alltså i uppdrag för min räkning, att säga till Roger att jag hade gjort slut. Jag vågade aldrig säga det själv, för då hade det nog synts på mig att jag inte riktigt menade det. Det slutade alltid med att de kom tillbaka och meddelade:
- Roger undrar om han får gå med dig igen?? Och jag svarade naturligtvis ja på den frågan, och så där höll det på. Stormigt förhållande alltså. Jag fick till och med ett silverarmband av honom med hans namn graverat på en bricka. Det hittade jag för några år sedan när jag städade i en låda. Tänk att jag behöll det! Jag borde ha lämnat tillbaka det för länge, länge sen. Idag vet jag inte var Roger finns, och jag tror inte att armbandet längre skulle passa hans handled.
Ja, det blev en rad av "första kärlekar", och det var en härlig känsla att vara kär när jag var så ung. När jag tänker efter så känns det nog nästan likadant även idag, med fjärilar i magen, hjärtklappningar och ett hjärta som bara expanderar och längtar. Skillnaden är väl att jag har lite mognare kriterier idag, för vad som gör att jag blir kär i en man. Han behöver inte se ut som Donny Osmond eller vara tuff som Zeb Macahan. Han ska bara vara "han med stort H" som får mig att känna mig lycklig och hemmastadd.
Här kommer förresten Donny och jag minns mina "tryckare" med Roger i en källarlokal på Valhallavägen.
Puppy Love
 |
| Jag och en av mina första pojkvänner, indianen Pär |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar