En weekend i Berlin...

Efter den mardrömslika resan med YBussen, fick jag äntligen äntra ombord på SK2679. Som jag tidigare sa så började då "my glory days". Naturligtvis fick jag resa med tillsammans med mina viktiga agenter i Businessclass, där vi erbjöds mat och dryck, bekväma säten och excellent service. Efter ankomst till hotellet bussades vi till en tjusig restaurang för mera mat och dryck. Någon gång efter midnatt stupade jag i min bekväma hotellsäng som var stor som ett hav. Det stora rummet rymde en separat toalett, separat badkarsavdelning och separat dusch. Lyxigt värre, men varför fanns inget handfat på toan så att man slapp gå in till badrummet för att tvätta händerna? Lördagen var en enda lång promenad kors och tvärs över hela Berlin. Vi blev uppdelade i olika grupper för att delta i ett cityrally. Vi utrustades med karta och knepiga uppgifter som gjorde oss tvungna att flänga omkring hela Berlin, både till fots och med U-bahn samt S-bahn. Vi till och med cyklade på en 7-mannacykel! Ett roligt sätt att ta sig runt Berlin och vi väckte enorm uppmärksamhet där vi frenetiskt trampade omkring på denna mackapär. Eftersom det var första advent i helgen var hela Berlin julpyntat, och vi besökte flera traditionella julmarknader. Kilometerlånga alléer med träd som ståtade med julbelysning. Praktiskt taget hela Berlin var julpyntsbelyst om natten och jag undrade vad detta slöseri kostar? Har vi verkligen råd med detta? Nåväl, vackert var det även för mina kritiska ögon. På kvällen åt vi middag på det fantastiska Radisson Blue hotellet, där receptionen upptas av världens största cylinderformade saltvattens akvarium. Det rymmer en miljon liter vatten och 1500 olika fiskarter. Genom hela detta akvarium löper en hiss...helt makalöst. Alla rum som har fönster mot den gigantiska lobbyn har därmed havsutsikt. Övriga rum har en magisk utsikt över staden och floden precis utanför. Ett unikt läge och här vill jag bo nästa gång jag kommer till Berlin. Söndagen fortsatte vi att utforska staden i gamla Trabant-bilar. Bilarna som är från 60-talet har noll komfort och rattväxel, men oj så roligt det var att trängas i dessa bilar och köra runt under vägledning från en ledarbil, vars röst vi hela tiden hörde i bilens högtalare. Trabantbilarna var målade i olika färger och mönster och vi väckte en enorma uppmärksamhet från fotgängare och turister som kantade vägarna. Efter denna hysteriskt roliga bilfärd fortsatte vi till en typisk tysk högljudd restaurang och jag höll en litet anförande och berättade om SAS och tackade så mycket för att jag fick delta i denna studieresa.
Efter det besökte vi Riksdagen och fascinerades av den spejsiga byggnaden som kunde liknas vid ett gigantiskt rymdskepp. Vi bjöds på kaffe och bakverk i restaurangen som förmodligen har Berlins bästa utsikt. Efter några hotellvisningar avslutades söndagen med en underbar 5-rättersmiddag på 5-stjärniga Hotell Concorde. Det märktes verkligen att hotellet höll klass och så utmärkt service och god mat har jag sällan upplevt. Servitriserna och servitörerna var ytterst lågmälda och lyhörda och såg verkligen till att varje gäst blev  nöjd. Mätta och belåtna bussades vi tillbaka till vårt eget hotell Novotel Tiergarten, och bättre avslutning på denna resa kunde man knappast få. Idag måndag flög vi bekvämt tillbaka med SAS och nu sitter jag återigen på X2000. Jag gillar verkligen tåget också märker jag, för det blir ju inte så ofta som jag reser på marken. Man kan absolut inte klaga på komforten med SJ X2000, men jag gruvar mig lite för bussresan från Sundsvall till Ö-vik, och hoppas att jag slipper Y-bussen denna gång.

Lobbyn Radisson Blue Berlin

Jag hatar Y-Bussen!

Efter en mardrömslik resa med Ybussen ( nattbussen ) från Örnsköldsvik till Arlanda i januari, bestämde jag mig för att aldrig boka denna buss igen. Idag satt jag på den fula gula trånga bussen igen, utan att jag bokat den. Jag hade bokat Länstrafiken linje 100 och det brukar vara en bekväm dubbeldäckare med en tyst kupé som alternativ. Men denna gång hade de bestämt sig för att klämma in en Ybuss som ersättning för det bekväma alternativet. Bussen var knökfull och bakom mig hade jag en familj med högljudda barn som knaprade på chips och smaskade högljutt på diverse medhavd matsäck. Lukten av Pringles fick mig att må illa, och jag var nära att spy över tjejen som lagt beslag på dubbla säten framför mig. Trots att bussen var proppfull lyckades hon vältra sig över dessa säten och låtsas sova. Jag såg hur hon kisade i ögonvrån då och då när nypåstigande försökte finna någonstans att sitta. Fullt medveten om att hon lade beslag på en extra plats erbjöd hon sig inte att sätta sig upp, när halta och lytta försökte hitta en plats för sig själv och sina kryckor. Dessutom hade hon fällt ner ryggstöden på båda säten och jag hade praktiskt taget hennes huvud i mitt knä som klämdes in i hennes ryggstöd. Jag borde ha kastat upp över henne. Well, jag borde åtminstone sagt till med min myndiga och bitchiga stämma, och gett henne rejäl sittopp! Eller hur? Men som den mesiga svensk som jag är, så varken sa jag eller gjorde jag någonting, förutom att röra upp mitt inre.Varje gång chauffören försökte använda mikrofonen, var det nära att vi alla blev både hörsel- och tinnitusskadade. Det tjöt och sprakade ur högtalarna så att vi reflexsmässigt förde händerna över öronen. Host och snörvel, varvades med blippande med olika spel, mobila samtal och någon unge satt med en bärbar DVD och kollade på Powerpuffpinglorna eller nåt annat enerverande barnprogram. Tålmodigt försökte jag härda ut och distrahera mig genom att läsa min medhavda bok "Jakten på den fulländade hälsan". Efter 2 timmar och 30 minuter fick jag äntligen lämna denna fängelsecell och jag hoppas att jag inte tvingas in i den igen. Åtminstone inte förrän i januari då jag planerar åka nattbussen igen, snål som jag är. Just nu njuter jag av bekvämligheten ombord på X2000 till Stockholm, innan jag beträder den optimala upplevelsen ombord på SAS SK2679. My glory days will start then!

Är vi från vettet?

Inte helt oväntat nåddes vi i veckan av rådet att inte äta fisk längre. Naturskyddsföreningen hävdar att det finns alarmerande mycket gifter i den fisk vi äter, både insjöfisk och havsfisk. Även odlad och icke odlad vild lax innehåller också för mycket gifter. Inte så konstigt med tanke på vad som dumpats i haven och sjöarna genom åren. Fastän vi idag känner till riskerna, så fortsätter föroreningarna. Ingen verkar ta miljöhotet på allvar, och miljöutsläppen bara ökar istället för att minska.

Vad ska vi leva på om maten vi äter gör oss sjuka? Kött är fullt av antibiotika och annan dynga. Fisken är full av PCB, kvicksilver och hormonpreparat. Vilt, svamp och bär är fullt med becerel fortfarande, mer än 20 år efter Tjernobyl. Snabbmat, snacks och godis innehåller akrylamid, förutom allt annat skit. Den mat som vi äter är inte tjänlig som föda. Vad ska vi äta? Grönsaker, frukt och säd är inte heller befriat från miljögifter, men det är ändå att föredra, och det bästa möjliga. Vi har snart inget rent vatten och eftersom människokroppen innehåller mest vatten, så går vi mot en överlevnadskris. Kanske har mänskligheten redan gett upp och orkar inte bry sig om alla dystra rapporter som vi ständigt matas med? Den som lever får se...

När jag var liten åkte vi Finlandsfärjan över till Vasa några gånger, och det var så spännande att stå på däck och se när de dumpade sopberget i havet. Likadant var det när jag åkte skärgårdsfärjan över till Ulvön, och man kunde se exakt vad folk spolade ner i toaletten, eftersom skiten gick rakt ut i havet via ett avloppsrör på sidan av båten.
Avslutar med ett klipp från 1964, då jag själv var ett år gammal. Klippet visar de råd och anvisningar vi fick när det gällde nedskräpningen i havet. Kolla in detta, och då förstår man hur mycket som dumpats ut i våra hav och vår natur. Allt som släppts ut i haven från olika typer av fabriker, vågar man nästan inte tänka på..

Sjövett 1964

Nu blir det "så mycket bättre"..... på TV iallafall....Ha en trevlig helg!

Brukar du klaga?

Brukar du klaga när du köpt en felaktig vara, fått in en maträtt på restaurangen som inte smakar bra, eller om du tycker att du blivit felaktigt behandlad?
Själv köpte jag en påse ruccola häromdagen, och när jag öppnade påsen här hemma luktade det bajs. Jag var tvungen att slänga eländet och genast ta ut soppåsen för att inte stanken skulle sprida sig. Påsen kostade 12,90 kr, men jag iddes inte gå tillbaka och klaga. Summan var för låg och inte värt besväret, resonerade jag, men jag borde ju hade gått tillbaka och klagat. För ett år sedan köpte jag en skinnjacka från Ellos som luktade väldigt skumt, men jag antog att lukten skulle försvinna med tiden. Nu ett år senare stinker den fortfarande, liksom alla andra kläder som hängt i samma garderob. Visst borde jag klaga, men så här långt efteråt?
Idag skulle jag öppna en nyinköpt prästost, och på förpackningen står det i ena hörnet "Öppnas här". Jag försökte i 5 minuter utan att lyckas och tog då tag i andra hörnet på motsatt sida och se där, det lyckades. Man hade alltså satt märkningen i fel hörn. Borde jag ringa Norrmejerier och påpeka detta? Nja, jag ids inte.

Idag svängade jag förbi på Lidl och de erbjöd 2 förpackningar muesli av samma märke för 32 kr. Jag kollade enhetspriset som märk väl var 16 kr, och 2 x 16, blir som bekant 32 kr. What's the point?  Man erbjöd två olika smaker, den ena med frukt och den andra med nötter. Jag bestämde mig för att ta en av varje sort. När jag väl kom till kassan förklarade kassabiträdet högljutt att 32 kr endast gällde om man tog 2 förpackningar av samma sort. Antingen 2 med fruktsmak eller 2 med nötsmak, INTE en av varje! - Meen, det står ju att 1 förpackning kostar 16 kr, så what's the problöm, protesterade jag. - Jamen, om du tar en av varje går den ena in för 21 kr...du måste ta två av samma sort för att få det lägre priset. Slokörad gick jag tillbaka och bytte till samma sort, liksom alla andra uppretade kunder som stod bakom mig i kön. Ingen kunde förstå logiken, kan du?

När det gäller större saker så klagar jag och krigar gärna för min rätt. Jag kan bli som en ilsken tiger om jag blir felaktigt eller orättvist behandlad. En gång skrev jag till varuhuschefen på Tempo och klagade på de sura och icke kundvänliga expediterna, och föreslog att de skulle gå en charmkurs. Varuhuschefen skrev ett ödmjukt brev tillbaka och bifogade ett par strumpor(!). Kanske tyckte han att jag skulle pula in dem i käften?
 Jag beställde en gång en sänggavel från ett möbelvaruhus som stank av kemikalier. Jag lyckades då rabattera övriga varor med 2000 kr och få frakten gratis som kompensation ( förutom att de hämtade tillbaka sänggaveln utan kostnad ). Inte fy skam. Såna företag gillar jag.
I mitt jobb är jag van vid att ta emot klagomål, och jag har faktiskt lärt mig mycket av mina kunder. Har fått en massa tips på argument som går hem. Jag vet precis hur en slipsten ska dras, moahahahaha.

Hur brukar du göra? Klagar du till den som äger problemet eller gnäller du bara allmänt inför din omgivning?
Skriv och kommentera! Jag blir för övrigt väldigt glad om du kommenterar i min blogg, vare sig du gillar eller ogillar, oavsett om du håller med eller inte. Ris eller ros? Det är alltid kul att veta vad mina läsare tycker.
Om du inte har ett Google-konto eller annat konto, kan du kommentera nedan som Anonym.

Idag var jag pinsam...

Igår kväll bakade jag och Josefin kanelbullar, och det tillhör numera ovanligheterna. Första gången i den här lägenheten faktiskt, och jag har bott här i snart 2 år. Lite stolt beslöt jag mig för att överraska min äldste son med en bullpåse för att visa min moderliga sida. Så i morse knatade jag iväg till hans lägenhet som ligger en 10-minuters promenad härifrån. Jag visste inte om han skulle vara hemma, och tänkte att jag får väl hänga påsen på dörren om ingen öppnar. Jag plingade på dörren och väntade en stund på gensvar. Inget hände, och jag plingade på en gång till för säkerhetsskull. Innan jag gav upp så kände jag även på dörrhandtaget och till min förvåning gled dörren upp. Jag knallade in och ropade -Hallå!!! Någonstans därinne hördes en ynklig kvinnlig stämma svara tillbaka med ett försiktigt "Hallå???".
- Är William hemma, undrade jag.
- Nee, han är på jobbet..., svarade rösten som jag nu lokaliserade till sovrummet. Naturligtvis ville jag se vem jag kommunicerade med, så jag bokstavligen stövlade in i sovrummet, med stövlarna på. Där låg en skrämd ung kvinna med täcket uppdraget till hakan. Själv hade jag mössan nerdragen över ögonen som en värsta bankrånare.
 - Hej, jag är Rose-Marie, Williams mamma, presenterade jag mig. ( som en scen ur programmet "Svärföräldrarna från helvetet"). Jag förklarade mitt ärende för "svärdottern" och skyndade mig snabbt ut ur lägenheten. Den söta flickstackarn måste ha blivit rejält rädd. Mitt eget hjärta bankade ordentligt också. Tur att det verkade vara en gullig tjej med fina ögon och mjuk röst. Tänk om en skata i min egen ålder legat där, och svarat mig med hes whiskeyröst!! Bevare mig väl!!
Jag skyndade mig nerför trapporna, och skickade ett SMS till sonen: "DET LIGGER ETT FRÄMMANDE FRUNTIMMER I DIN SÄNG!!!!" Han ringde upp efter 2 sekunder, och undrade vad jag höll på med och tyckte naturligtvis att jag var ytterst pinsam.
Well, that´s me! Välkommen till familjen du unga kvinna, som jag inte ens vet namnet på! Förhoppningsvis får vi träffas igen, under mindre pinsamma omständigheter!

Grattis alla pappor!

Dagen till ära vill jag passa på att hylla min pappa för att han finns till för mig. Tryggt i min bakgrund har han alltid funnits och ställt upp när det har behövts. Han borgat mina lån till riskabla affärer, han har byggt en veranda i min stuga, han har bogserat mig, lånat ut pengar och alltid varit till hands när jag har behövt hans hjälp. För det mesta vill jag klara mig själv och reda ut mina egna problem, och jag har också lärt mig stå på egna ben i tidig ålder. Jag försöker alltid själv, innan jag ber om hjälp, men det har alltid varit en trygghet att veta att jag har föräldrar som finns där för mig och mina barn.
När jag var liten älskade jag att krypa upp i pappas famn och känna hans doft. Jag älskade när han tog med mig i bilen på färder mot okänt mål. Ibland hamnade vi bara på HK-bolaget i Billsta, och ibland blev det skogpromenader med sockerdricka och korvsmörgåsar i matsäcken. Det var ändå så spännande att få vara ensam med pappa och bara vara i hans närhet. Ibland följde jag med honom på jobbresor till inlandet, och under hela resan till Ramsele så kunde det vara knäpptyst i bilen, men ändå så roligt och äventyrligt. En tyst kommunikation kan vara väl så bra. Tack pappa Assar! Ha den äran på Fars Dag!

Pappa med sin trygga hand på min axel. Sandöbron på 60-talet.

Jag tycker synd om alla barn som växer upp utan en pappa eller en fadersgestalt. Jag blir så ledsen när jag hör  om föräldrar som sviker sina barn. Det gör ont i hjärtat. De som inte har någon pappa får kanske hjälp och stöd från Gud Fader i himlen, får vi hoppas. Här nedan följer en av mina favoritlåtar som verkligen berör...

Pappa kom hem - Lilleman

Tro på dig själv!

Hur många gånger har du tagit ett kliv tillbaka och tvekat på grund av bristande självförtroende? "Nämen, inte kan väl jag...?...Nej, det här klarar jag inte!....Ingen idé, jag fixar det aldrig....Det där skulle jag aldrig klara!" Du matar dig själv med dessa tankar och påståenden, utan att ens försöka. Eller hur??

Oftast är det vi själva som sätter hinder och käppar i hjulet för vår framtid och utveckling. Kanske fick du höra att du var värdelös i skolan av någon opsykologisk lärare, eller så fick du någon obetänksam kommentar av någon omogen unge i samma ålder. Det kanske etsade sig fast i ditt inre och följer dig genom hela livet. Tänk vad en felaktig tanke eller ett ord på fel ställe, kan ställa till med! Så onödigt och dumt! Majoriteten av alla misslyckade projekt beror på att man gett upp för tidigt, ibland innan man ens hunnit börja.

I Sverige råder tydligt jantelagen, som säger att "du ska inte tro att du är något"! Ibland får jag höra kommentarer från omgivningen som rackar ner på Facebookanvändare, och menar att de flesta bara har ett bekräftelsebehov och bara vill visa upp hur duktiga de är. Och jag undrar vad det är för fel med det? Alla vill vi bli sedda och bekräftade och om vi sedan vill visa upp något och stoltsera med något, visar väl bara att vi tror på oss själva? Eller? Värre är det väl med alla som sitter på kammarn med sina outnyttjade talanger och dåliga självförtroende, och aldrig vågar visa upp något av sig själva?

Jag beundrar personer som vågar ta för sig av livet och som tror på det dom gör. De som vågar riskera att misslyckas och bli offer för omgivningens hånfulla omdömen. Jag tänker nu närmast på Björn Ranelid, som uppfattas som kaxig och egofixerad. Den mannen måste ha ett enormt självförtroende som lyckats trots dåliga förutsättningar när han föddes med gomspalt och blev utsatt för mobbing i unga år.  Han började sin karriär som fotbollsspelare och blev värvad till Malmö FF och var en av Sveriges snabbaste vid den tiden. Sedan blir han lärare och adjunkt, vidare succéförfattare och populär föredragshållare och nu kastar han sig in i Melodifestivalen. Snacka om att utmana sig själv! Jag beundrar honom.
Framgång föder framgång, och om man vågar utmana sig själv och sina rädslor så leder det hela tiden framåt. Man måste våga för att vinna. En del påstår "jag vinner aldrig något" och syftar på spel och lotteri, och när man frågar: -Brukar du spela då? så blir svaret oftast nej. Så är det med resten av livet. Om vi inte själva tar initiativet till att spela så är det ingen som kommer och knackar på din dörr och frågar om du vill göra det, och därmed får du ingen vinst eller utdelning. Misslyckade är de som inte kan glädjas åt andras framgång, och  som istället avundsjukt väljer att peka finger.
I år är jag stolt över att jag vågat slå volter från bryggan för första gången i mitt liv och vågat simma till en ö. Detta har lett till att jag nu också vågar stå på huvudet när jag går på yogan. Om du bara vågar slå en kullerbytta trots risken att bli utskrattad för att den blir lite klumpig, så är chansen större att den blir så mycket bättre nästa gång du försöker och då kanske du vågar göra två på raken eller en bakåtkullerbytta. Eller så är du nöjd med dig själv och håller dig på samma trygga nivå som tidigare, men racka inte ned på de som vill utvecklas och pröva på nya saker. Att ge andra support, stöd och bekräftelse är en viktig faktor för framgång. Framförallt när det gäller våra barn och den yngre generationen. Många har lyckats bara med hjälp av att de haft någon som trott på dem. Allting börjar i knoppen.

Framgång behöver nödvändigtvis inte stiga en åt huvudet..

Skämmes Sverige!

Ibland skäms jag över Sverige. Just nu skäms jag över Migrationsverkets agerande. Hur kan man på fullaste allvar bestämma sig för att skicka 2 föräldralösa barn på 3 och 5 år till ett främmande land där de varken har släktingar eller anknytning? Nu när de är trygga i Sverige hos en fosterfamilj. Hur kan man skicka en föräldralös 16-årig kille tillbaka till ett land där han varken har släktingar eller någon som tar emot honom. Han kan inte språket och det finns inga ordnade förhållanden eller någon framtid för honom där. Han har bott i Sverige i 7 år och är hur svensk som helst. Var finns humaniteten och solidariteten? Hur kan vi stifta lagar som inte är mänskliga? Vi har hur mycket plats som helst och i jämförelse med resten av världen så är vi ett rikt land. Det finns Sverigedemokrater och andra främlingsfientliga som menar att vi måste se till oss själva i första hand. De tycker att vi måste se till att svenskar har jobb och bostad först och främst. Sanningen är att utan invandrarna stannar Sverige. Hur skulle de se ut inom sjukvården, hemtjänsten och restaurangbranschen utan invandrarna?
Vi måste börja tänka mera globalt, fördela jordens resurser och upprätta ett rättvisare samhälle. Vi måste sluta leva på bekostnad av de fattigare länderna. Vi måste vara med och betala priset och hjälpa till att bygga upp en human värld. Även om även en del svenskar tampas med fattigdom och arbetslöshet, så är det ingenting i jämförelse med hur det ser ut i resten av världen. Vi lever åtminstone inte i krig, och slipper våld och lemlästning på öppen gata. Vi har inga föräldralösa barnsoldater som drogas och hjärntvättas för att bli dödsmaskiner. Vi kvinnor riskerar inte att bli brända, könsstympade eller stenade till döds. Inga barn i Sverige behöver leva i vägtrummor och kloaker. Vi blir inte torterade för våra åsikters eller vår sexuella läggnings skull. Vi är förskonade från mycket, men gnäller för minsta småsak. Bortskämda och otacksamma är vad vi är.  Jag har en vision om en bättre värld, för alla, och det är ingen utopi om viljan finns. Läs gärna och nedanstående länk och förena er!

Upprop till mänsklig frigörelse 

Elva.elva.elva

Dagens datum är 11.11.11 och det är naturligtvis unikt och inte varje dag det händer. Enligt vissa profetior är detta en mycket betydelsefull dag, som både kan stå för öde och dramatiska händelser, men även för lycka, framgång och en början på en ny värld. Enligt numerologin är mitt namnstal 11 och även 11 är mitt ödestal, vilket gör att det känns lite speciellt idag. Kanske därför jag har migrän idag och det flimrar bakom ögonlocken när jag blundar? Enligt numerologin är jag en budbärare och nedanstående ledord talar om varför jag finns på jorden:

11. Masskommunikation, Gruppansträngning, Intuition, Samarbete, Opersonlig, Upplysning, Idealistisk, En drömmare  ( jo det kan nog stämma till vis del..).


Du kan själv se vilket nummer du har genom att gå in på denna länk:


Numerologisk kalkyl


Jag vet inte om det kommer att hända något speciellt idag, och kanske händer det mest på det omedvetna planet. Det enda vi kan vara säkra på är att allt förändras, för så fungerar universum som ständigt är i rörelse. Vi lever i en spännande tid och det är bara att hänga med! 


Video om 2011-11-11, teorier och profetior...

Vardagshjältar finns...

Tänkte dela med mig av en fin historia från verkligheten som nyss kom till min kännedom. En vän till mig skriver följande på Facebook:

"Jag har värdens snällaste man... han gjorde ett tak till ett ungt par som har två barn, ett på 4 år och den andra på 2 år, Anders hade nyss börjat med deras tak , då blev den ena av pojkarna sjuk, den minsta. 
Efter ett besök på sjukhuset konstaterade läkaren att killen drabbats av CANCER leukemi, Anders kom hem och grinade, vi undrade hur en liten pojke kan drabbas av en så hemsk sjukdom.
Men den enda Anders kunde göra var fixa taket. Efter två månader sms:ade lilla pojkens pappa och frågade Anders om allt var klart med taket och om Anders skulle skicka fakturen..och tackade Anders för jobbet. Eftersom han inte varit hade varit hemma så hade han inte sett eller vetat om att Anders hade gjort färdigt taket. Anders svarade; -Ta pengarna och gör något roligt med alla barnen på avdelningen... ni behöver inte betala en krona det räcker med de pris ni håller på att betala, för att se er pojke drabbas av en sån sjukdom... Pappan kunde inte säga något då,  men dom har hälsat på oss och undrar hur det kan finnas så fina människor.... Vi gjorde det rätta...........vi har ett stort hjärta... min man är min största förebild....♥"


Visst är det helt fantastiskt, och visst är Anders en förebild? Självklart gjorde han det rätta. Att ge från plånboken är stort, att ge från hjärtat är ännu större. Anders förtjänar en stor eloge och måste vara en livs levande ängel utan vingar. Nu hoppas vi bara att den lille killen snart blir frisk och får komma hem och bo under Anders beskyddande vingar ...jag menar tak. 

Svartmäklare..

Kollar bedrövat på kvällens "Kalla fakta" som handlar om svartmäklare och grundlurade unga människor. För drygt 25 år sedan befann jag mig nästan i samma situation som offren i programmet. Efter att ha flyttat runt ett år i Stockholm från bostadshotell till andrahandslägenheter önskade jag mig inget högre än en egen bostad. Jag bodde just då i "sjättehandstvåa" i Midsommarkransen, där jag inte hade en aning om vem som ägde kontraktet. En mystisk gubbe vid namn "Kurt" kom och hämtade hyran en gång i månaden. Han brukade ringa vid lönedags och väsa med sin hesa strupcancerröst: -Ha pengarna redo, jag kommer på fredag!  Polisen ringde då och då och ville ha kontakt med andra personer som var skrivna på adressen, och Folkbokföringen ringde och kollade om det stämde att vi var 7 personer utan familjeband, som bodde där tillsammans. "Kurt" hade egen nyckel till lägenheten och jag kände mig aldrig speciellt trygg där, trots säkerhetskedjan innanför dörren.

Så blev jag då erbjuden av en bekant att köpa ett svart förstahandskontrakt, en liten tvåa i Hammarbyhöjden för endast 65 000 kr, vilket var mycket pengar för mig som tjänade 5000 kr i månaden som ABAB-vakt.
Jag fick låna pengar på banken utan problem, trots att jag talade om precis som det var, att jag skulle göra en olaglig affär. Så kom då dagen när kontraktet skulle skrivas. Min bekant hämtade mig i sin bil och jag hade pengarna kontant i innerfickan, så mycket pengar hade jag aldrig haft i min hand tidigare. Vi körde till en mack i Sundbyberg och där blev jag ombedd att överlämna min förmögenhet till en främmande, totalt okänd gubbe. Jag ifrågasatte naturligtvis, men fick förklarat att jag inte fick överlämna pengarna direkt till fastighetsägaren för att inte affären skulle kunna spåras eller avslöjas. Jag skulle bara lämna pengarna till mellanhanden och sedan åka direkt till fastighetsägaren för att skriva kontrakt och få nycklar. Min vän förklarade att det var lugnt och att jag kunde lita på den främmande snubben. Utan vidare, och egentligen helt vettlöst, överlämnade jag sedelbunten utanför Shellmacken till den okände mannen som klev in i en bil och åkte iväg. Där stod jag och tänkte att jag måste vara den mest korkade och blåsta bruden i hela Stockholm. Tankarna gick runt i huvudet. Kunde jag verkligen lita på att denna affär skulle gå i lås? Vad skulle hända om den här mannen krockade och dog på vägen till fastighetsägaren? Hur skulle jag kunna bevisa att jag överlämnat en stor summa pengar till en snubbe som jag inte hade namnet på och bara mött under några sekunder? -Du är blåst, helt rökt, sa jag till mig själv.
Nåväl, vi fortsatte skräckfärden till fastighetsägaren som bodde någon minut därifrån. Fastighetsägaren visade sig vara ett medelålders par som härstammade från Örnsköldsvik, Gideå. Jag var instruerad i förväg att inte nämna något om pengar under mötet, i händelse av att jag skulle bära en dold kamera eller bandspelare. De var garderade och hade naturligtvis gjort många såna här svarta affärer. Hursomhelst så fick jag ett äkta kontrakt och nycklar som passade till en lägenhet, där inte någon annan bodde. Jag hade klarat mig! Så det slutade gott för mig även om det grämer lite i mig fortfarande att jag blev tvungen att göra en sån här olaglig och riskabel affär, där oseriösa fastighetsägare gynnas på grund av att politikerna inte kan se till att det finns bostäder till unga. Bostadssituationen är kanske ännu mer bedrövlig i storstäderna än för 25 år sedan, och det är sjukt hur allmännyttan privatiseras och de rikare blir rikare. Jag lider verkligen med de unga offer som tagit lån och betalat en förmögenhet till falska svartmäklare, som utan skrupler och samvete blåst dem och utnyttjat detta misslyckade samhällssystem. Mera bostäder till unga och stoppa privatiseringen tack! Alla har rätt till en egen bostad!

Mitt hus i Norge

Så mycket bättre...

Så mycket bättre kan det bli och så mycket bättre måste det bli. Nu syftar jag inte på det utmärkta och populära tv-programmet som sänds på lördagar, utan på vår värld. Jag har skrivit om det förut, och det märks att det behövs tjatas om det igen. För det blir ingen förbättring, bara försämring. Jag talar om miljöförstöringen och klimathotet. Utsläppen har bara ökat trots globala klimatmöten de senaste åren och det är en ödesfråga för mänskligheten. Vi har det senaste året ökat utsläppen med 500 miljoner ton och det motsvarar 6 procents tillväxt. Mest ökade det i Kina, USA och Indien, men även Sverige har ökat. Vi ser redan en ökad temperatur, ökad ishavssmältning, ökad nederbörd och instabilt väder. Inom 50 år kan det vara för sent. Likt förbannat görs det alldeles för lite. Är du, liksom jag, orolig och funderar på hur vi ska säkra våra barns framtid? Kanske sparar och investerar du pengar till dina barn, vilket är gott, men dessa pengar kommer inte att vara något värt om vi inte får kontroll över den hotande katastrofen som närmar sig. Jag saknar intresset och engagemanget hos mina medmänniskor. Jag tycker det är sjukt absurt hur stort intresse, energi och engagemang folk har när det gäller att jaga en boll eller en puck, istället för att rädda världen. Det läggs ner otroligt mycket pengar och energi till förmån för hockey och fotboll från människor världen över. Det är ett globalt intresse som toppar löpsedlar och nyhetsprogram, medan miljöhotet får stå tillbaka. Tänk om alla dessa pengar och allt detta engagemang skulle flyttas över från idrotten till förmån för miljön?
Oavsett miljöhotet, så har jag aldrig förstått mig på detta sportintresse, på gränsen till fanatism. Jag ser poängen när det gäller idrott som motionsform och fysiskt välbefinnande. Men när det kommer till pengar, spel, arenor, våld, skador, huliganer och kommersialism så suger det och jag fattar inte hur människor kan bli så duperade av denna form av religion. Jag ser ingen större skillnad i energin på en arenamatch och ett Maranatamöte. Jag är medveten om att jag nu provocerar och hädar i kyrkan som innevånare i en av världens största hockeystäder. Jag beskyller naturligtvis inte hockeyindustrin för klimatförändringen. Men hockey och fotboll är exempel på några av de intressen som hamnar i fokus istället för miljön. Mode, heminredning, bilar är också stora energibovar som hotar miljön och som flyttar fokuset från det som är viktigt. Oavsett vad som fångar ditt intresse, så skulle vi tillsammans kunna rädda världen om vi prioriterade rätt saker. Det ena utesluter inte det andra, det är bara så att det som är livsviktigt måste få större plats. Tänk om vi fokuserade mer på att rädda världen än en boll eller en puck. Vad ska vi säga till våra barnbarn, när de frågar varför vi inte gjorde något? Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! Gör det NU!

Yoga uppåt sträck!

Nyss hemkommen från lördagsyogan. Perfekt sätt att inleda helgen. Uppvärmning, stretching, styrka, balans, avslappning och meditation i ett paket. Jag har hållit på med yoga av och till i snart 20 år och är absolut ingen yogi, men jag gör så gott jag kan. Man uppskattar att det finns tusentals "asanas", d v s olika kroppställningar i yogan. Jag kanske har provat på ett hundratal. Mest känd är "solhälsningen" som kan utföras med olika variationer. Vissa ställningar är mer "skruvade" än andra, och man slår verkligen knut på sig själv. Ibland har jag uppmärksammat efter några sekunder i en helt omöjlig ställning att jag gör helt fel och att det faktiskt är omöjligt att stå så utan att göra illa sig. Det upptäcker jag när jag ser de andra deltagarna eller mig själv i spegeln. Jag krånglar till det helt i onödan så att säga. Men när man gjort samma övning några gånger, så känner man när det blir rätt, och även när det blir fel. Ju mer man övar desto starkare och smidigare blir man.. Jag är stolt över att jag jag klarar av skulderstående, stå i brygga och numera även stå på huvudet. Att stå i "kråkan", d v s att bara balansera kroppen på handflatorna tränar jag på, och lyckas bara hålla balansen ett par sekunder. Skyller på mina svaga, smala handleder men tänker inte ge upp min ambition ännu.

Jag imponeras av min yogalärare Marianne, som trots att hon är sju år äldre än mig, är smidigare och starkare än en fräsch 20-åring. Med mild ung röst guidar hon oss igenom passet, lugnt och varsamt. Det känns tryggt och harmoniskt att vara i hennes närhet. Yoga är en förening mellan kropp, själ och ande och det märks på Marianne att hon behärskar detta, inifrån och ut. Yoga är egentligen en livsstil, ett sätt att leva och jag märker mer och mer hur välgörande det är.  Jag ser fram emot min semester i januari när jag åker till Indien och får möjlighet att praktisera yoga varje dag under fyra veckor. Det är sådana semestrar jag prioriterar, där man får ladda och energiboosta kropp och själ. Det gäller att ta ett personligt ansvar för sin hälsa och se om sitt hus. Du vet väl att din kropp är ditt tempel? Vem vet hur det ser ut i Sverige om 10-20 år? Kanske får jag ingen pension, kanske finns det ingen gratis sjukvård. Den bästa investeringen vi kan göra, är att investera i oss själva. "En kropp utan krämpor, är en skattefri förmögenhet". Ha en skön helg och sköt om er!

Varför finns jag till?

Funderar du ibland på varför du lever? Finns det någon mening eller syfte med just Ditt liv? Är vi här av en anledning eller av en slump? Är vi bara ett resultat av evolutionen, som bara följer naturens gång?
När man traskar till jobbet fram och tillbaka varje dag, och bara utför diverse tråkiga rutiner dagarna i ända kan man börja fundera på om det var så här det var tänkt från början? Är väckarklocka, stämpelklocka, ICA, räkningar, bilproblem och tvättstugan vad livet går ut på? Jag säger som Åsa-Nisse: "Ingen ro och ingen vila, bar gno och bara kila.."

När vi var små drömde vi om ett spännande fantastiskt liv där inget var omöjligt. Jag skrev i boken "Mina vänner" att jag skulle bli flygvärdinna, sångerska och filmstjärna. Min man skulle vara snygg, rik och avguda mig. Det vara bara att välja och vraka i min fantasi. Jag skulle bo i ett fantastiskt hus vid havet. Jag skulle ha obegränsat med pengar och skänka dem till världens alla barnhem.
Vad ville du bli när du var liten? Vad drömde du om?
På nåt vis kom själva livet i vägen, med skoltrötthet, olyckliga kärlekar och returnerade anställningsansökningar. Olika hinder dök upp på den "utstakade" vägen, och kanske var det just brist på mål och motivation som var det största hindret. Om jag verkligen hade vetat vad jag ville göra och bestämt mig för något, så kanske det hade blivit annorlunda. Kanske har jag genom att följa mina impulser och min nyfikenhet, gjort exakt det jag skulle. Kanske har jag varit på rätt plats, vid rätt tidpunkt i hela mitt liv, även om jag sällan lyckats passa tider. Kanske har jag egentligen aldrig haft några val, för allt har ändå varit förutbestämt? Jag har bara följt mitt öde, och har aldrig kunnat göra annorlunda. Vad skönt att tänka så, eller hur? Då slipper jag gräma mig över att jag "valde fel", och jag slipper oroa mig för framtida val. Jag behöver egentligen inte oroa mig över något, för det blir ändå som det blir.

Oavsett vad vi gör så tror jag det är viktigt att stanna upp och leva i nuet, och göra det bästa av situationen. Inte titta bakåt och vara bitter. Inte titta framåt och oroa sig. Livet kan bara levas just nu. Det är de små ögonblicken som gör livet värt att leva. Att se glädjen i ett barns ögon, att äta en god bulle, att känna vinden genom håret och solen i ansiktet. Att få sova när man är trött, äta när man är hungrig, dansa när man hör härlig musik och få sig ett gott skratt då och då är kanske gott nog. Det finns så mycket som gör livet värt att leva. Du fyller förmodligen ett syfte och en mening i någon annan människas liv, liksom andra är viktiga för dig.
Det gäller bara att se det när man stressar sig igenom vardagen och tar itu med alla bekymmer. Jag tycker det är fruktansvärt tragiskt att så många ungdomar tar till droger för att de är uttråkade eller tycker livet känns meningslöst. Ännu värre att vissa gör slut på sina liv. Livet är en gåva att vårda och sköta om. Jag ska själv försöka påminna mig om det när jag imorgon vaknar halvt medvetslös, med mörker och kyla utanför fönstret, nya bekymmer och utmaningar som väntar, att det faktiskt är värt att masa sig upp ur sängen och möta en ny dag. "Njut av hur dåligt du har det idag, för imorgon blir det värre" säger pessimisten och kanske är det mest realistiskt att tänka så. Men kanske blir det alldeles, alldeles underbart...

Just nu - Laleh