Dag 05 - Vad är kärlek?

Kärlek är vida omtalat och ett stort begrepp. Kärlek är livsnödvändigt. Vi vet att ett spädbarn som inte får kärlek sakta men säkert tynar bort och dör. Kärleken är essensen i oss, det som får evolutionen att gå framåt och mänskligheten att växa.

Ser ni hjärtat i stenen? Det finns kärlek överallt bara man tittar efter den..

Kärlek kan beskrivas på olika sätt beroende på om det är kärleken till vår nästa, en partner, en vän eller om det gäller ens barn. När det gäller den romantiska kärleken så vill gärna den amerikanska filmindustrin framställa den som lite väl överdriven. Hur verklighetstrogen är "Dirty Dancing" eller "En officer och en gentleman"? Hur många tjejer har upplevt de slutscenerna i verkligheten? Ingen, skulle jag tro.

För mig är kärlekens ledord: Ömsesidig respekt, ärlighet och kravlöshet. Kräver man, så kväver man.  I många förhållanden har kärleken urartat till en slags byteshandel. Om du får det här av mig, så vill jag ha det här tillbaka! Kärleken ställer inga krav, kärleken är en fri energi. Vi kan aldrig köpa kärlek, fastän många tror det. Vi kan aldrig köpa en partner eller våra barn.  Kärleken är inte avundsjuk, missunnsam eller svartsjuk. Att vara avundsjuk eller svartsjuk, hörs ju på namnet att man är sjuk.

Om man ger kärlek så får man kärlek. Det är en av universums kosmiska lagar. När vi talar om "Gud" så tror jag faktiskt att vi egentligen talar om kärlek. "Som man sår får man skörda". Det är också viktigt att älska sig själv. Det kan vara mycket svårt att ha ett balanserat förhållande med en person som inte tycker om sig själv eller har dålig självkänsla. Även om man vill älska någon som mest när de minst förtjänar det, så kan det bli svårt i längden. Därför är det så viktigt att ge barn rikligt med kärlek och beröm. De behöver mycket kärlek och en god självkänsla för att utvecklas till hela och starka människor.

Jag tror också att det handlar mycket om att bestämma sig för att älska någon, för att få ett förhållande att fungera. Att älska i nöd och lust. Det är lätt att älska i lust, men svårare i nöd. Jag tror också att man kan lära sig att älska en annan människa. Det finns många exempel på det inom andra kulturer där tvångsgiften och arrangerade äktenskap förekommer. Att lära sig att älska en annan människa innebär en stor utmaning och är målet med personlig utveckling.

Det är härligt och befriande att kunna älska, även om kärleken många gånger kan göra mycket ont. Ibland vet man inte om man vågar älska fullt ut och om man vågar låta hjärtat expandera och bara låta kärleken flöda. Det är lätt att vi går omkring och håller tillbaka. Vi liksom ransonerar med vår kärlek och portionerar ut lite i taget, fastän den inte kan ta slut. Speciellt om vi blivit svikna och har dåliga erfarenheter. Men man måste våga för att vinna, och ibland får man faktiskt tappa fotfästet ett slag för att uppleva kärlek. Jag är glad att jag vågar igen!

Ja, så här ser jag på kärleken...Låter jag som en exalterad Björn Ranelid eller? Hur ser du på kärlek? Kommentera gärna nedan.

Dag 4 - Det här åt jag idag

Började dagen med en kopp "silverthe", kokt vatten alltså. Efter 10 dagar i Indien med enbart kokt vatten, trodde jag att inte skulle kunna dricka det igen. Men det är en bra vana att skölja igenom systemet med varmt vatten på morgonen, så morgonkoppen har jag fortsatt med.
Till frukost blev det samma gamla vanliga: Naturell yoghurt med lite ringlad honung och nyttiga flingor med  nötter och frön. Till det en kopp "Cleanse The" innehållande maskrosrot, kardborrerot, mariatistel, pepparmynta, grönmynta, anisfrön, nässlor och lakritsrot. Inget koffein, och förresten har jag slutat med kaffe sedan den 06 januari.

Idag börjar jag kl 11.30 på mitt jobb och det blir alltid lite konstigt med matvanorna när jag jobbar kväll. För att inte bli hungrig direkt när jag börjar så tog jag ett mellanmål innan jag gick hemifrån, bestående av: Två rostade Nytta-toast, med ekologiskt jordnötssmör och skivad KRAVbanan.

Till lunch blev det en vegetarisk plocksallad från salladsbaren på ICA, samt 2 skivor Ryivita med smör. Brukar för det mesta köpa sallad eller woklåda från Asia Thai till lunch. Vill ha fräscht och nylagat. Ingen fryst micromat, tack!

Mellan varven har jag också klämt i mig 4 clementiner och 2 mintkarameller, och druckit en massa vatten.
Nu är kl 21.30 och jag har just ätit kvällsvard bestående av vattenmelon, en blåbärstoast med ost och groddar samt en kopp varm sojamjölk med färsk ingefära och kardemumma ( för nattsömnen ).

Ja, detta är vad jag ätit idag. Vad har du själv ätit? Kommentera gärna nedan:

Dag 3 - Mina föräldrar

Min pappa heter Assar, och min mamma heter Gun-Marie. Mina föräldrar har varit ihop sedan 17-årsåldern och varit gifta i 57 år. Tänk att få möjligheten att vara tillsammans så länge, och lyckas ha det bra tillsammans! Det är värt en eloge.
De bor numera bara några hundra meter ifrån mig, och är fortfarande pigga och vitala . När jag går med pappa i skogen för att plocka svamp, far han fram som en värsta älg och det är svårt att hålla takten med honom. Han kan dessutom lukta sig till var svampen finns, som en gammal spårhund. Han är alltid i farten, och väldigt snabb och effektiv när han jobbar. Det sitter inte fast där inte. Mamma är likadan. Hon lagar mat, bakar, syr, väver, städar och finns alltid till hands som hantlangare åt pappa.
Ibland kommer de och hälsar på i min sommarstuga och då känns det som ett helt arbetslag drar fram. Bara de får kaffe, mat och fika på utsatta tider kan de jobba hur mycket som helst. När jag vinkat adjö åt dem, måste jag gå och lägga mig på soffan och pusta ut. Var får de all sin energi ifrån?

De har alltid något projekt på gång. Jag kan inte minnas att de haft några lugna och stillsamma viloperioder i deras liv. De renoverar, tapetserar, snickrar, klyver ved, plockar bär och svamp och donar på. De engagerar sig i barn och barnbarn, övrig släkt och vänner, och sedan de blev pensionärer är de aktiva i PRO.

När de vilar löser de korsord eller ser på TV. Ibland åker de på någon liten tripp med PRO. En gång åkte jag och min syster med mina föräldrar till Paris. Men för det mesta trivs de bäst i hemmets lugna vrå.
Dom är inte som jag, som flängt och farit över hela världen. Då har de istället suttit hemma och oroat sig för mig. Trygghet är viktigt för dom, och trygga är de som föräldrar. Jag kan alltid lita på dem i alla väder, även om jag helst inte vill be om hjälp. Jag kan själv. Men det är skönt att veta att de finns för mig om det skulle behövas, fastän jag är så gammal som jag är.

Jag hoppas att jag får ha kvar dem länge till och att de får fortsätta vara lika pigga.

Man ska vara tacksam över sina föräldrar oavsett. De har ju ändå gett oss livet. Utan dem skulle jag inte finnas. Det finns även de som påstår att vi väljer våra föräldrar, och kanske är det så. Då väljer vi alltid rätt och får de förutsättningar, gener och möjligheter som vår själ behöver för att utvecklas i detta liv.

Tack mamma och pappa för att ni finns! Jag älskar er!

Jag med mamma och pappa i slutet av 60-talet

Dom borde kastreras....

I min lilla trygga hemstad har det precis begåtts ett fruktansvärt brott. En mycket ung kvinna har blivit utsatt för en gruppvåldtäkt. Det är så uselt lågt, fegt och sjukt att det inte finns ord för det. Vilka sjuka manshjärnor kan planera tillsammans att ge sig på en ung värnlös tjej? Alla former av våldtäkter är fruktansvärda, men att göra det i grupp är ofattbart motbjudande och skrämmande.
Hur är dessa killar funtade egentligen? Hur kan man tända på nåt sånt här och överhuvudtaget genomföra det?
Gruppvåldtäkt i Örnsköldsvik

Runt om i världen är kvinnan skyddslös och värnlös. Det har pågått en kamp i många, många år  för att ge kvinnor status och mänskligt värde som kan jämställas med mannens. I Sverige har vi ett civiliserat samhälle, där vi kommit långt i kampen om jämställdhet. En svensk kvinna är en fri kvinna. Lika förbaskat finns det vissa barbarer till män som kan rasera allt vi har byggt upp. Vi vågar inte längre gå hem ensam om kvällen.

Jag var på väg så sent som i fredagskväll att gå hem ensam, som jag alltid gjort och brukar göra. Tycker det är skönt med en promenad i friska luften och jag är aldrig rädd. Jag var faktiskt vid brottsplatsen i fredags vid ungefär samma tidpunkt som brottet begicks. Vi var ett gäng kollegor som gick ut på O´Learys för att äta gott och dansa. En av mina kollegor sa till mig att jag inte fick gå hem själv, utan erbjöd mig skjuts. -"Du ska inte gå hem ensam om natten!!" varnade hon. Eftersom jag hade så ont i fötterna efter allt dansade, så lydde jag och fick skjuts hem. Det var lugnt ute på torget och vid parken där det hemska hände. Ovanligt lugnt för att vara en fredagskväll tycker jag. Kanske hade brottet redan begåtts eller så låg asen i buskarna och lurade.

Att detta kan hända i en sådan här trygg medelstor stad där nästan alla känner alla, är helt ofattbart. Det har begåtts fler våldtäkter i denna stad på senaste tiden. Plötsligt kommer denna hemska verklighet som pågår runt om i världen så nära. Ännu värre när jag fått veta att en av de senaste offren finns i min egen släkt. Arma, stackars flickor som blivit utsatta för detta ohyggliga. Jag blir galet arg och frustrerad när jag tänker på dessa ynkliga, värdelösa kräk som kränker en flicka på detta vis. På ett ögonblick har de släckt ljuset och glittret i hennes ögon. Kanske återfår hon aldrig hoppet och tron på livet och medmänniskorna fullt ut igen. Inget blir som förut. Såren kanske läker, men ärren finns kvar för alltid.

Låt oss hoppas att de snart får fast förövarna, och att de får ett kännbart straff. I rättvisans namn borde de kastreras och få lida än värre än de stackars oskyldiga kvinnorna. Men vi lever ju i ett "civiliserat samhälle" där männen fortfarande är mer skyddade än kvinnorna. Lagen är inte skriven utifrån den faktiska situation som råder för kvinnor. Vi har mycket att strida och kämpa för fortfarande.

Kännbara straff efterlyses..

Dag 2 - Min första kärlek "Puppy Love"

Min riktigt första kärlek var nog till min pappa. Minns att jag som 2-åring längtade efter att han skulle komma hem från jobbet, så att jag kunde sitta i hans famn, medan han tittade på den svartvita TV'n, med bara en kanal och för det mesta testbild. Jag var så nöjd bara jag fick sitta där och lukta på honom.

Jag minns också att jag var kär i mina snygga kusiner när jag var i femårsåldern. Dan, Lars och speciellt Runar var jag kär i. Minns att jag helst bara ville pussa och krama dem när jag träffade på dem hemma hos farmor på något familjekalas. Dessa pojkar som måste ha varit i de yngre tonåren, var nog måttligt förtjusta och förmodligen mycket generade, när jag la an på dem och försökte pussa dom.

När jag började skolan, blev jag kär i den busigaste killen i klassen. Han hette  ( och heter fortfarande ) Peter. Han hade en svart tuff jacka som luktade cigarettrök och hoppade omkring på bänkarna i klassrummet. Han var aldrig intresserad av mig, vad jag kan minnas. Jag var även kär i klassens "tjejtjusare" ett tag, Han hette Ulf ( idag heter han Leonard ) och vi bodde grannar. En gång lekte vi doktor på golvet under min säng och blev ertappade av brorsan, som bryskt körde iväg den stackars doktorn som examinerat mig.

Så här såg jag ut som ung sjuksköterska. Har tyvärr ingen bild på doktorn jag samarbetade med.

Min första besvarade kärlek träffade jag när jag gick i fjärde klass och var ca 10 år. Då gick jag för första gången på ungdomsgårdens minidisco, som var kl 16.00 på lördagar för barn mellan 10-13 år. Där kom en flicka fram till mig och frågade:
- Roger vill gå med dig. Vad svarar du?  I bakgrunden stod en ängslig liten söt pojke med mörkt lockigt hår och blå ögon och betraktade mig oskyldigt.
- Vart ska vi gå då? undrade jag nördigt. Jag fattade inte att det var uttrycket på den tiden om någon kille frågade chans, eller ville bli ihop. Nåväl, Roger var väldigt charmig och 2 år äldre än mig, så jag svarade ja utan att veta vad det innebar. Det visste nog inte han heller. Vi var dock ihop fram och tillbaka under ett par år, vill jag minnas. Vi gick så långt som att hålla hand och pussa varandra på munnen någon gång. Dansade "tryckare"gjorde vi också. Han var en hejare på bordtennis och jag försökte intressera mig för detta också. Dock kom jag sist i min första tävlingsturnering och jag lade av att försöka spela professionellt.
Jag brukade då och då göra slut med Roger, genom att skicka någon av mina tjejkompisar som bulvan. De fick alltså i uppdrag för min räkning, att säga till Roger att jag hade gjort slut. Jag vågade aldrig säga det själv, för då hade det nog synts på mig att jag inte riktigt menade det. Det slutade alltid med att de kom tillbaka och meddelade:
- Roger undrar om han får gå med dig igen?? Och jag svarade naturligtvis ja på den frågan, och så där höll det på. Stormigt förhållande alltså. Jag fick till och med ett silverarmband av honom med hans namn graverat på en bricka. Det hittade jag för några år sedan när jag städade i en låda. Tänk att jag behöll det! Jag borde ha lämnat tillbaka det för länge, länge sen. Idag vet jag inte var Roger finns, och jag tror inte att armbandet längre skulle passa hans handled.

Ja, det blev en rad av "första kärlekar", och det var en härlig känsla att vara kär när jag var så ung. När jag tänker efter så känns det nog nästan likadant även idag, med fjärilar i magen, hjärtklappningar och ett hjärta som bara expanderar och längtar. Skillnaden är väl att jag har lite mognare kriterier idag, för vad som gör att jag blir kär i en man. Han behöver inte se ut som Donny Osmond eller vara tuff som Zeb Macahan. Han ska bara vara "han med stort H" som får mig att känna mig lycklig och hemmastadd.
Här kommer förresten Donny och jag minns mina "tryckare" med Roger i en källarlokal på Valhallavägen.
Puppy Love

Jag och en av mina första pojkvänner, indianen Pär

Dag 1 - Om mig

Jaha, vad ska jag nu skriva om som ni inte redan känner till. Ni kan ju redan läsa mer om mig i min profil.
Min titel, ålder, kön, nationalitet, och andra ointressanta fakta lämnar jag. Hur är jag som person kanske är mera intressant.

När jag började som ett litet barn, var jag nog ganska stillsam och tystlåten. Ju äldre jag blev desto mera äventyrlig och kavat blev jag. Som tonåring, vuxen och medelålders har jag genomgått olika faser. Jag skulle vilja säga att jag är som alla andra människor, ständigt föränderlig. Ni vet väl att vi bytt ut alla kroppens celler på en period om 7 år?  Alltså har jag redan förnyat mig redan 7 gånger i mitt liv. Sju nya uppsättningar av mig själv. Jag är glad att jag förändras, förhoppningsvis till det bättre. Måhända bryts min kropp ner och blir äldre och i sämre skick. Men genom erfarenhet och prövningar kan jag alltid förbättra mina personliga kvalitéer. Om jag är villig att göra detta arbete. Ibland är det inte så lätt att förändra sina tankar och vanor. Det gäller att vara disciplinerad och bestämd. Det finns väl inget tråkigare än människor som stagnerat och som liksom har stannat i växten? De som lever kvar i det förgångna och förtvinar mentalt, sakta men säkert.

Inom varje människa rymmer ett stort potential, och det gäller att utnyttja detta och ta chanserna i livet att bli den man egentligen vill och kan vara. Då menar jag inte att man behöver inte bli astronaut eller miljardär. Inte heller någon atlet eller sprinter. Det kanske gäller att bli den den där lyckliga och harmoniska människan som är nöjd med sig själv och livet i största allmänhet. Hellre utveckla sina personliga egenskaper och sin inre mentala kraft och styrka, än att göra karriär. Det ena behöver dock inte utesluta det andra.

Jag har varit en person som ung och är kanske en annan idag. Jag är en person som mamma och en person som kollega. Jag är en person som partner och en person som vän. Vi har olika roller i livet. Men jag tror att jag har en genomgående personlighet som alltid har kännetecknat mig som person, i alla roller jag spelat genom livet:

Jag är modig och gillar äventyr. Jag har en stark känsla för rättvisa och att se till dem som har det sämre ställt och är missgynnade i samhället ( känner mig som dålig kopia av Modesty Blaise ibland eller så har jag bara härmat min idol genom livet, Pippi Långstrump). Jag har humor. Jag är en tidsoptimist. Jag är förvirrad och disträ ibland. Jag behöver tid för mig själv för att filosofera och ladda batterierna. Ensamvarg och social på samma gång. Otålig och har ibland lite för bråttom genom livet, fastän jag alltid kommer för sent. Är både hårdhudad och känslig beroende på situation. Jag älskar livet och de flesta människor jag möter på ett eller annat sätt. Även de som jag kommer mindre överens med, är jag också tacksam emot. Åtminstone när jag tittar i backspegeln. Dagsformen kan också avgöra vem jag är. Ibland positiv och energisk. Ibland deppig och trött. Olika hattar på. Sur och butter. Glad och sprallig.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. När jag var 10 år har jag skrivit i boken "Mina vänner" att jag ville bli sångerska, flygvärdinna, reseledare och filmstjärna. Ja, jag har nog också gjort allt det där, på mitt eget vis. Det blir aldrig som man tänkt sig. Ibland blir det mycket bättre. Om inte en dröm går i uppfyllelse, beror det kanske på att en annan mycket större dröm måste få möjlighet att slå in. Det gäller bara att vara öppen för chanserna i livet. Jag har vågat chansa ganska mycket i livet, och har nog gett allt och alla en ärlig chans. Hoppas jag.

Har jag glömt något? Förmodligen. Du som känner mig får gärna komplettera med en kommentar nedan.

Tjing!

30 dagar med mig

Tänkte att jag skulle testa att följa tips från andra bloggar, och skriva om ett givet ämne. Kan vara kul när man känner att man vill skriva, men man vet bara inte om vad. Ibland vill jag skriva så mycket om allting att det kan bli så svårt att få ihop det så det liknar något. Ni vet hur tankarna bara flödar ibland, och hur de kan kasta en fram och tillbaka i en enda röra. Det ena leder till det andra och snart har man glömt vad det var man egentligen borde fundera på. Hjärnan kan uppföra sig ganska dement ibland. Sinnesförvirrad och rörig.  Tankarna flödar ständigt som en knastrig radiokanal. Ibland skulle man bara vilja stänga av den där gamla tröttsamma radion.

Så här ser min plan ut, hoppas att ni vill följa med mig under dessa 30 dagar:

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Det här har jag jobbat med
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Hit vill jag åka innan jag dör
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Detta är jag beroende av
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – En TV-serie jag älskar
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Min garderob
Dag 21 – Så många gånger har jag flyttat
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En person jag ser upp till
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Ett pinsamt ögonblick
Dag 30 – Om jag vann en miljon

Vinden vågar medan du står stilla..

Vinden vågar medan du står stilla

Regnet faller fastän du torkar inombords

Solen lyser om än ditt sinne är mörkt

Ebb och flod är livet,

Stiltje varar bara en kort stund

Naturen har sina årstider, så även vi

Barndom, ungdom, medelålder, ålderdom och död

Medan tiden går finns det ett nu

Rädsla och oro är något vi väljer om än prövningarna finns där

Vrede, hat, avundsjuka är ett val, kärleken ett annat
Älska, älska, älska
Ge av ditt hjärta och ge till livet

Förväntningar, förhoppningar och drömmar

Krasch, bom ,bang

Fyrverkeri och lycka

Tårar och skratt

Allt i en enda röra, i en stor säck av liv

Våga följa vinden

Våga rida ut ur stormen

Våga leva nu

Sexappeal...

När jag ändå är på gång och nämnde "sex" i mitt förra inlägg, så kan jag lika gärna fortsätta. Avslöja allt och klä av mig naken! Nä, inte riktigt så långt tänkte jag gå med er. Jag sparar mig till den som fångar mitt hjärta och min attraktion, och det finns faktiskt EN. Attraktion och dragningskraft är precis vad jag vill ta upp som ämne i detta inlägg. Hade en livlig och rolig diskussion med en väninna häromdagen där vi diskuterade vad som får oss att tända på en man. Utan att avslöja några detaljer så var vi inte riktigt överens om vilka typer av karlar som får oss att bli knäsvaga och vimmelkantiga. När vi går ut på krogen eller på stan kan vi vara rätt så hårda i våra omdömen när det gäller det motsatta könet eller samma kön, beroende på vad man är ute efter. Nä, inte han!! Vad ser du hos honom??? Vi letar efter Mr Perfekt, som både är snygg,vältränad, intelligent, rik, världsvan och spännande. För att inte tala om hur dömande vi är när vi kollar på TV.
"Värsta fetröven" sa en väninna om Loreens manliga dansare i Melodifestivalen. Jo, visst var han ovanligt rund för att vara dansare, men när jag såg hans styrka och smidighet så tilltalades åtminstone jag av honom. Jag tycker även att Björn Ranelid och Torsten Flinck är sexiga, men blir utbuad av flera väninnor. Hur många män i den åldern har överhuvudtaget kvar något sexappeal i den åldern? Ranelid är snygg och vältränad även om jag inte tilltalas av hans ego. Flinck har en blick, en intelligens och en scennärvaro som jag blir hypnotiserad av, men jag ogillar när hans feta prillor rinner i käften. Då tappar jag aptiten.
Hur ser era egna gubbar och gummor ut därhemma? Vad var det som fångade dig? Vad attraheras du av hos din egen man eller kvinna?

Vem är din sexbomb?

För min egen del måste det finnas ett helhetsintryck som tilltalar. En människa i balans är viktigt. Framför allt så måste det vara en sympatisk person med god energi. Sen tittar jag gärna på händerna, munnen och lyssnar gärna på rösten och luktar på honom. Doften är viktig, hans doft måste tilltala mig och då menar jag inte hans rakvatten. Han måste också ha något innanför pannbenet och jag måste kunna föra en intressant konversation med vederbörande. En man som ser ut som Barbie-Ken, men samtidigt är ett rötägg går fetbort. När jag var ung tilltalades jag av spännande män, som egentligen inte var nåt att ha. De snälla och väluppfostrade såg jag inte. Idag uppskattar jag en man med ett stort hjärta, en som jag kan lita på och känna mig trygg med.  Det är viktigt att trivas och känna sig hemma i en relation. Att man får vara som man är, och att man slipper förställa sig. Kravlös och icke dömande. Har man dessutom roligt och kan skratta tillsammans är det halva inne på en gång.

Sexappeal sitter nog inte så mycket i utseendet, utan mera i känslan. Hjärtat får tala.

Ta nu hand om era godingar därhemma och var rädda om kärleken! Kram

Smaskigt skvaller...

Efter några veckor med skrivkramp har jag återfått lusten och min superhjärna arbetar på högvarv. Orden bara flödar och jag hinner inte sätta dem på pränt förrän jag nästan glömt dem. Jag måste hejda mig själv och be mig själv tänka lite långsammare så att fingrarna hänger med. Med tanke på hur slitigt vi haft det på jobbet de senaste veckorna så borde jag vara hjärndöd, men hjärnan har lagt in en extra växel. Kanske blir det så när man får jobba i lugn och ro i sin egen takt. När man får känna sig fri och ledig, så frisätts energi. När man blir stressad stryper man bara energiflödet. När ska arbetsgivarna börja inse detta? Ett krävande jobb är kvävande.

Nåväl, det var inte det jag skulle berätta om. Ni väntar säkert med spänning på vad jag har för smaskigt att förtälja. Men jag lurades bara lite. Har märkt att det är rubrikerna på mina blogginlägg som lockar mer eller mindre. Skriver jag om viktiga saker som miljö, världssvält och orättvisor, så sjunker läsarsiffrorna. Jag talar för döva öron. Bla bla bla bla bla....ingen orkar lyssna på elände. Vi har väl nog med sådant, antar jag. Men jag vill ju så gärna att människor ska förstå hur viktigt det är att bidra till en bättre värld.
Nej, en smaskig och spännande rubrik ska det vara. Det får gärna handla om något ytligt som kläder, inredning, mat, smink eller nåt annat flärdfullt som att resa. Än så länge har jag inte skrivit något om mitt sexliv, och tänkte inte göra det heller. Sorry! Det närmaste sex jag kommit i min blogg var kanske förra veckans smaskiga rubrik: "Jag har blivit vän med Klitos" som drog dubbelt så många läsare som "Fattiga Sverige". Inte så konstigt kanske, jag hade förmodligen gjort samma val, om jag varit tvungen att välja. Det är bara att titta på kvällspressens löpsedlar. Inte tusan står det något om de katastrofer som pågår runt om i världen. Nej, det står istället att läsa om kändisar och kungafamiljen, bantning och mat.

Vi är så nyfikna på hur andra har det och vi vill gärna jämföra oss med dem. Vi tycker hellre om att spekulera, istället för att ta reda på fakta. Rykten och skvaller är frestande och lockande. Jo, det bor nog en liten "Krösamaja" i mig också, och visst kan det vara tillfredsställande för egot att vara först med att berätta en nyhet. Men man måste lära sig att hejda sig, hur frestande det än är. Framför allt måste man först kontrollera om det verkligen är sant, och för det andra måste man fråga sig vilket syfte man har med att berätta. Är det för att skada eller göra gott? För det utvecklingen framåt eller blir det värre?
Faktum är att jag har en massa smaskigt och snaskigt skvaller att berätta, men jag tänker inte säga något. Så det så! Tänker bara låta er tro att jag är något!

Great people talk about ideas, average people talk about things, small people talk about other people.

Insnöad...

Solen sken så vackert idag och det kändes som vårens första dag och då ville jag så klart vara med! Tänkte att det var dags att åka till stugan och titta till eftersom jag inte varit där sedan 01 oktober. Lika spännande varje år. Har taken hållit för snön? Har råttorna gått bärsärkagång? Tog med mig min kompis M och föreställde mig oss sitta i utemöblerna och fika i solen, eller åtminstone på verandan. Vi blåste iväg med min Skoda och diggade högljutt till 80-tals musik hela den 6 mil långa vägen. Väl framme blev jag ganska snopen och besviken. Det var betydligt mer snö än jag väntat mig och dessutom hade det börja blåsa rejält.

Jag hade fyllt bilen med en massa saker som jag samlat på mig under vintern. Målarfärg, blockljus, kuddar, filtar och annat som passar i stugan. Hur komma fram? Jo, plumsa i snön som gick till knäna. Med tunga kassar fick mina ben ett träningspass och jag vara nära att fastna flera gånger i djupsnön. M satt kvar i bilen nere vid vägen och väntade.

 Det blåste så mycket så det var inte ens någon idé att stanna vid utsiktsplatsen och fika. Det var bara att åka hemåt igen. Tolv mil i onödan, och bensinpriset som nu ligger på nästan 16 kr litern. Hur mycket kommer det att kosta till sommaren och semestern? Har man råd att ta ut bilen på en svängom då?
Jag körde alltså hem igen och nötte på dubbdäcken på den bara E4:an. Åkte hem till mig och fikade på balkongen. Innan jag skjutsade hem M, så hade vi även hunnit med middag på den hälsosamma Big Burger restaurangen. Blä, vad dåligt! Hur kan jag en gång ha tyckt om sån här bukfylla?

Jag får nog vänta en månad till innan det går att vara i stugan. Längtar...

Tvingad att se Eric Saade live!

Efter månader av dagligt tjat har jag äntligen givit upp! Jag vet att man inte ska ge efter för barns tjat, men nu orkar jag inte längre. Jag tyar icke mer! Jag har bokat biljetter till konsert med Eric Saade, allt för att uppfylla min dotters heta önskning. Upplägget innebär att även jag måste följa med. Ni kan ju tänka er själva! Jag, en snart 50 år gammal tant, tillsammans med tusentals hysteriska småflickor! Visst förstår jag att de blir kära och galna när det gäller Eric Saade. Han är ju söt som socker, har ögon som man kan drunkna i och dansar som Michael Jackson. Klart att han är en flickidol och omåttligt populär! Men för den skull känner inte jag för att gå på denna popkonsert, men jag offrar mig. Dottern har VIP-ståplats framme vid scen, medan jag är förpassad till sittplats längre bak. Jag är förbjuden av dottern att stå framme vid scen med henne. Det kan ju tänkas att hennes mamma börjar dansa, och då skulle hon naturligtvis skämmas ihjäl.
Nej, jag sätter väl på mig något gammalt huckle på huvudet och håller mig i bakgrunden, och stampar med käppen.

"Popexplosion" ska han visst bjuda på! Beware!

Inte nog med att vi bokat konsertbiljetter idag, jag har även köpt filmen "Breaking dawn" ur The Twilight saga som jag förhandsbokat åt dottern. Så nu måste jag se på nåt sliskigt sött och romantiskt dravel. Amerikanarna är experter på att producera romantik som aldrig existerar i verkligheten. Dygd och moral presenteras på ett väl uträknat sätt, och det är något som inte finns på riktigt, tyvärr. Få unga killar och tjejer väntar med sex till bröllopsnatten.
Ja, nu måste jag hålla dottern sällskap och glo på detta spektakel också. Nåja, någon större uppoffring är det väl inte ändå. Jag har en viss behållning av dessa filmer jag med. Kan vara skönt att drömma sig bort för en stund ibland och ryckas med av kärleksruset.

"Idag är min livs lyckligaste dag" utropar dottern, och jag hoppas verkligen att hon kommer att uppleva ännu lyckligare dagar i framtiden. Hon har i alla fall fått betala sin konsertbiljett och filmen från hennes egen plånbok. Någon måtta får det vara! Än så länge tillhör vi inte de fattigas skara, men jag gillar inte bortskämda ungar. Barn av idag måste lära sig att kämpa för saker och ting, och inte få allt serverat. Livet är inte en räkmacka, utan en limpmacka utan smör för det mesta. Men även brödsmulor är mat!

Fattiga Sverige...

Barnfattigdomen breder ut sig i Sverige, och nu uppskattas mer än vart 10:e barn leva i fattigdom. I Sverige!? Välfärdslandet? Att vissa blir fattigare är inte så konstigt med tanke på arbetslöshet, begränsade möjligheter till A-kassa och sjukersättning. Allt fler blir beroende av socialbidrag.
Sen kan man undra vilka kriterier som ska uppfyllas för att ett barn ska räknas som fattig i Sverige? Jämför man med resten av världen, så kanske inte våra svenska barn är så fattiga när allt kommer omkring. De fattiga barnen i Sverige har förmodligen skor på fötterna, får gå i skola och äta sig mätt varje dag.
Men det är ändå bekymmersamt att klassskillnaderna breder ut sig och att vissa barn får starta livet med mycket begränsade förutsättningar. Att inte kunna hänga med på kompisars aktiviteter till exempel, gör att det blir grupperingar i samhället. Alla ungar skulle vilja utveckla sina talangkärnor och spela hockey, fotboll, åka slalom, rida och spela instrument. Men vissa får aldrig möjligheten, för att pengar är en förutsättning.

Alla ungar skulle kunna klara sig utan Iphone, dyra märkeskläder, dyra datorer och dyra semesterresor. Men vissa barn har inte ens råd att följa med på skolans aktiviteter, som en bussutflykt för 40 kr. För att skydda sin familj och inte behöva skämmas, skyller de på andra saker till varför de inte kan delta. Att åka iväg på läger finns bara i drömmarnas värld för dessa barn. Det är galet att barn inte får växa upp under lika villkor och förutsättningar. Alla barn borde få chans och möjlighet att utveckla sitt fulla potential. Tänk vilka förmågor som går förlorade, och istället slutar som en börda för samhället! Vi har en konstig politik i detta land, och det ser likadant ut i de flesta länder. Fattigdomen breder ut sig även i föregångslandet USA med stora snabba steg. Pågår det en slags utjämning i världen? Indien och Kina blir rikare och västvärlden blir fattigare? Kanske är det som det ska när allt kommer omkring? Vem vet var det slutar?

På tal om USA, jag har väldigt många läsare i USA och det känns jätteroligt. Jag förmodar att det är svenskar i USA, för amerikanarna har nog lite svårt med språket. Men det skulle vara intressant att veta hur ni hittade mig? Berätta gärna för mig!

Fairtrade...

Jag tilltalas av konceptet Fairtrade eller Rättvisemärkt. Det är fel att vi i väst ska leva på bekostnad av de som har det sämre ställt. Arbetare runt om i världen jobbar under fruktansvärda förutsättningar och villkor. De riskerar sin hälsa mot usel betalning. Vi vill bara köpa så billigt som möjligt, och i lågprisvaruhusen fylls det hela tiden på med nytt skräp. Varor som inte kostar något att producera och som fyller på sopberget hela tiden. Det är så lätt att lockas köpa billigt, utan att man reflekterar över vad det är man köper egentligen. Vill jag verkligen ha saker tillverkade av barnarbetare i mitt hem eller på min kropp? Jag har själv varit i Peking och köpt billiga piratkopior på de stora marknaderna där. Men jag ångrar mig. Någon stackars arbetare där får sitta uppe halva natten, långt borta från sin familj och arbeta under villkor som aldrig skulle vara accepterade i Sverige eller i västvärlden. Som medlem i facket, så är solidaritet ett ledord.


Tillsammans är vi starka och kan förändra våra villkor, ja vi kan till och med förändra världen. Men då måste vi vara solidariska på alla plan gentemot våra medmänniskor. Vi måste vara solidariska i kampen mot krig och orättvisor. Vi måste bli solidariska konsumenter. Att välja rättvisemärkta produkter är en väg att gå. Att köpa KRAV-märkt och ekologiskt. Vi måste vara solidariska även i vårt miljötänk. Vi måste tänka på kommande generationer. Jag tycker om att shoppa, som alla andra, men jag väljer helst produkter som jag kan köpa med gott samvete. Ekologiska produkter eller second hand. Då känns det mycket bättre.

Som jag tidigare berättat så köpte jag ett gäng vackra kuddfodral när jag var i Indien, som jag nu sålt till dubbla inköpspriset ( har några kvar ). Jag tänkte att jag kunde gott göra mig en liten förtjänst på detta, jag har ju ändå betalat resan dit också. Men sedan tänkte jag om. Den förtjänst som jag gör ska jag betala tillbaka till Indien. Det ska gå till barnhemmet jag besökte i Puttaparthi. Dom behöver pengarna bättre än mig. Det kallar jag Fairtrade. Då känns det gott inom mig, och jag har inte förlorat något. Tvärtom, jag har vunnit! Jag tror att vi alla måste tänka efter vad vi vill ha för konsekvenser av vårt eget handlande.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! Tänk om fler tänkte mer med hjärtat som denna lilla pojke, som måste vara en livs levande ängel. Kolla in:

En dödssjuk pojkes sista önskan...

Ett paket kommer lastat från Indien...

Innan jag åkte hem från Indien hittade jag en butik med underbart vackert hantverk från Kashmir med mycket god kvalitét. De två männen som jobbade där ingav också ett hederligt och seriöst intryck. De var inte påträngande, bara hjälpsamma och ödmjuka. De sålde främst mattor, sjalar och kuddfodral. Deras design är unik, och finns ingen annanstans. Mönstren är inspirerat av konstnärer som Picasso och Miró. Jag köpte ett gäng kuddfordral till mig själv, för att både sälja och ge bort. Dock var resväskan redan fullproppad, så jag beslöt mig för att skicka med post. De hjälpsamma männen i butiken var naturligtvis till hands. När man skickar paket från Indien, så syr man in sakerna i ett tygpaket. Skickar man i en kartong är risken stor att tullen river sönder den. Jag kände mig inte helt bekväm med att skicka allt med post, eftersom det inte är helt säkert att det kommer fram. Men man måste ju våga för att vinna. Det tog en halv dag att bara få iväg paketet på Postkontoret i Calangute, för man kan inte påstå att de jobbade speciellt effektivt. Jag beslöt mig för att skicka varorna med flyg. Lite dyrare än med båt, men det skulle gå betydligt snabbare. Max 2 veckor lovade dom.

Man måste ju våga för att vinna, så jag chansade och skickade iväg paketet. Veckorna gick och jag började misströsta och tvivla på att det skulle komma fram. Men i fredags, 4 veckor senare, fick jag meddelande från Posten att mitt paket anlänt. Undrar var det varit under den här tiden? Skulle vara intressant att få följa detta pakets resa hela vägen. Nu har jag packat upp paketet och visst är det vackra saker? Handsydda, handbroderade i ren Kashmirull, och helt unika i sitt slag.