Har ni drabbats av hypokondri någon gång? Inbillningsjuka eller nosomani alltså? Jag har gjort det massor av gånger när jag läst i läkarböcker och googlat sjukdomar på nätet. Helt plötsligt har man drabbats av alla möjliga konstiga sjukdomar, allt från hypotyreos till skurgummeknän och idioti. Helt klart lider jag av ortorexi.
Häromdagen visade dottern oroligt upp sina gulnande naglar och gula handflator. Det såg verkligen sjukt ut, och jag frågade direkt om hon börjat röka trots att hon inte ens fyllt tretton. Det såg nikotingult ut. Nej, naturligtvis hade hon inte börjat röka som en borstbindare och jag frågade vidare för att kunna ställa rätt diagnos. Jag googlade på nätet och såg att nagellack och aceton kan missfärga naglarna, men hon hade inte använt något sånt på mer än en månad. Vidare kan leversjukdomar, diabetes och struma ge såna symptom som gula händer och naglar. Josefin blev mer och mer orolig och bad mig genast kontakta Akutmottagningen på sjukhuset. Jag lugnade henne och sa att hon kanske bara behövde äta lite extra E-vitamin, fastän jag själv funderade på om det kunde vara skrumplever. Plötsligt säger Josefin:
- Kan det vara "brun utan sol"-krämen jag använder? Jag börjar gapskratta. Ja, naturligtvis är det det!! Hon erkände att hon inte brukar tvätta händerna efter att hon använt den. Jäntan är fullt frisk, och vi kunde båda andas ut. Tänk vad man hinner dra iväg i sinnet med oroliga tankar!
Jag undrar hur många hypokondriker sjukhusen får dras med? Det måste finnas åtskilliga såna fall.
Jag lyssnade på programledaren Daniel Hellenius när han sommarpratade, och att han var en äkta hypokondriker det hade jag aldrig anat. Om ni får möjlighet att lyssna på reprisen så gör det, och skratta när han berättar om då han "sket i det blå skåpet"!
För 13 år sedan, när jag just kommit hem från BB med min dotter, upptäckte jag blod på hennes tunna kudde efter första natten! Hon verkade ha kräkts upp blod och jag blev såklart livrädd. Mitt hjärta stannade nästan. Jag ringde med gråten i halsen till sjukhuset och vi blev ombedda att åka in till Akutmottagningen direkt. Min mammalycka förbyttes i skräck. Jag grät hela vägen till sjukhuset. En kvinnlig barnläkare undersökte Josefin grundligt och gick sedan iväg till labb med den blodiga kudden jag tagit med mig som "bevismaterial". Efter stund kom läkaren tillbaka och frågade mig:
- Har du såriga bröstvårtor? Varför undrar hon det, tänkte jag, vad har det med saken att göra? Det är ju min dotter som är sjuk. Inte jag.
- Det är nämligen inte Josefins blod på kudden, utan det är ditt! fortsatte läkaren. Och med ens förstod jag. När jag ammade Josefin hade hon sugit sönder mina bröstvårtor och fått i sig mitt blod, och sedan kräkts.
Vi gapskrattade i undersökningsrummet och jag kunde lättad och lycklig åka hem igen med min friska dotter.
För det mesta är jag dock aldrig orolig, och inte ens när jag borde vara det. Jag slår bort såna tankar direkt, innan de får fäste. För om man börjar tänka för mycket på sånt, så kan man ju faktiskt bli sjuk. Det blir självuppfyllande. Placeboeffekten har en stark helande kraft. Om du tror på att du kan bli frisk, så är chansen stor att du blir det. Tankens kraft är oändlig.
Häromdagen visade dottern oroligt upp sina gulnande naglar och gula handflator. Det såg verkligen sjukt ut, och jag frågade direkt om hon börjat röka trots att hon inte ens fyllt tretton. Det såg nikotingult ut. Nej, naturligtvis hade hon inte börjat röka som en borstbindare och jag frågade vidare för att kunna ställa rätt diagnos. Jag googlade på nätet och såg att nagellack och aceton kan missfärga naglarna, men hon hade inte använt något sånt på mer än en månad. Vidare kan leversjukdomar, diabetes och struma ge såna symptom som gula händer och naglar. Josefin blev mer och mer orolig och bad mig genast kontakta Akutmottagningen på sjukhuset. Jag lugnade henne och sa att hon kanske bara behövde äta lite extra E-vitamin, fastän jag själv funderade på om det kunde vara skrumplever. Plötsligt säger Josefin:
- Kan det vara "brun utan sol"-krämen jag använder? Jag börjar gapskratta. Ja, naturligtvis är det det!! Hon erkände att hon inte brukar tvätta händerna efter att hon använt den. Jäntan är fullt frisk, och vi kunde båda andas ut. Tänk vad man hinner dra iväg i sinnet med oroliga tankar!
Jag undrar hur många hypokondriker sjukhusen får dras med? Det måste finnas åtskilliga såna fall.
Jag lyssnade på programledaren Daniel Hellenius när han sommarpratade, och att han var en äkta hypokondriker det hade jag aldrig anat. Om ni får möjlighet att lyssna på reprisen så gör det, och skratta när han berättar om då han "sket i det blå skåpet"!
För 13 år sedan, när jag just kommit hem från BB med min dotter, upptäckte jag blod på hennes tunna kudde efter första natten! Hon verkade ha kräkts upp blod och jag blev såklart livrädd. Mitt hjärta stannade nästan. Jag ringde med gråten i halsen till sjukhuset och vi blev ombedda att åka in till Akutmottagningen direkt. Min mammalycka förbyttes i skräck. Jag grät hela vägen till sjukhuset. En kvinnlig barnläkare undersökte Josefin grundligt och gick sedan iväg till labb med den blodiga kudden jag tagit med mig som "bevismaterial". Efter stund kom läkaren tillbaka och frågade mig:
- Har du såriga bröstvårtor? Varför undrar hon det, tänkte jag, vad har det med saken att göra? Det är ju min dotter som är sjuk. Inte jag.
- Det är nämligen inte Josefins blod på kudden, utan det är ditt! fortsatte läkaren. Och med ens förstod jag. När jag ammade Josefin hade hon sugit sönder mina bröstvårtor och fått i sig mitt blod, och sedan kräkts.
Vi gapskrattade i undersökningsrummet och jag kunde lättad och lycklig åka hem igen med min friska dotter.
För det mesta är jag dock aldrig orolig, och inte ens när jag borde vara det. Jag slår bort såna tankar direkt, innan de får fäste. För om man börjar tänka för mycket på sånt, så kan man ju faktiskt bli sjuk. Det blir självuppfyllande. Placeboeffekten har en stark helande kraft. Om du tror på att du kan bli frisk, så är chansen stor att du blir det. Tankens kraft är oändlig.
 |
| Hur många blir oroliga och hypokondriska när de sett en sån här löpsedel? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar