Ja, nu vet ni alla att jag ofta är sinnesförvirrad ( kanske även sinnesslö ibland ). Läs Senil demens - del 1 och Senil dement - del 2. Jag portionerar ut lite i taget, allt eftersom mitt minne klarnar upp. Man har ju sina ljusa och brighta stunder ibland. Jag har inte mos i skallen jämt.
Mina barn har inte haft det lätt med en mamma som jag. En som ofta glömde att skicka med extra kläder till dagis, skridskor till utegympan och så vidare. Men inget ont som inte har något gott med sig. Mina barn har därmed lärt sig att ta eget ansvar, och ser alltid till att själva packa ner det dom behöver. De har sedan ung ålder ställt väckarklockan själva och tagit ansvar för att komma i tid till skolan. Flerfaldiga äro de gånger de fått stå och vänta på att jag ska hämta upp dem på bussstation, idrottshallar och liknande. De ringer och frågar:
- Vars är du???
- Öhh..eeh...jag är på väg, snart framme, säger jag svajande, medan jag tar på mig jackan och springer iväg till bilen. Därför ringer de numera alltid en stund innan jag ska vara på plats för att påminna mig.
En gång när Victor var ca 5 år och hade tid hos tandläkaren, så gjorde jag mitt yttersta för att komma ihåg det. Jag hade tagit kompledigt från jobbet, och tittade ideligen på klockan medan jag var på jobbet, så att jag inte skulle glömma. Jag hämtade Victor på dagis i rätt tid och vi körde i riktning mot tandläkaren, som låg alldeles bredvid vårt hem. Därför kunde jag parkera hemma på min egen gård. Vi klev därmed ur bilen, och sedan gick benen alldeles av sig själv hem till vår lägenhet. Där stannade vi resten av dagen, utan att ha en tanke på tandläkaren. Victor protesterade inte heller. Inte förrän dagen därpå då tandsköterskan ringde för att höra varför vi uteblev från besöket, kom jag på det! What is wrong with me?
En annan gång hade jag gjort upp med brorsan att han och hans fru skulle komma och hälsa på mig ( jag hade fyllt år och de ville komma och uppvakta mig ). När den avtalade tiden var inne, ringde min svägerska på min mobil och undrade var jag var.
- Öhh, eeehh...jag är på badhuset! svarade jag blöt och dröjande, och inser snart att jag helt glömt bort att de skulle komma. Väntat besök, fick alltså oväntat mottagande! Eller så är det vad man kan vänta sig när det gäller mig.
Jag är en obotlig tidsoptimist, vilket gör att jag oftast kommer sent. När jag ser att jag har lite tid över, så försöker jag utnyttja det maximalt genom att använda den lilla snutten till något annat. Plötsligt är jag djupt försjunken i mina egna tankar och helt upptagen med det jag sysselsätter mig med. Och med ens existerar inte tid längre. Jag lever i nuet! När jag jobbade på ABAB som väktare, ville jag också leva i nuet, vilket inte blev så populärt bland kollegorna som jag skulle avlösa, när jag försov mig gång på gång. Trots detta fick jag ett hedersomnämnande i vår personaltidning och blev belönad med en väckarklocka! Time to wake up!!
Mina barn har inte haft det lätt med en mamma som jag. En som ofta glömde att skicka med extra kläder till dagis, skridskor till utegympan och så vidare. Men inget ont som inte har något gott med sig. Mina barn har därmed lärt sig att ta eget ansvar, och ser alltid till att själva packa ner det dom behöver. De har sedan ung ålder ställt väckarklockan själva och tagit ansvar för att komma i tid till skolan. Flerfaldiga äro de gånger de fått stå och vänta på att jag ska hämta upp dem på bussstation, idrottshallar och liknande. De ringer och frågar:
- Vars är du???
- Öhh..eeh...jag är på väg, snart framme, säger jag svajande, medan jag tar på mig jackan och springer iväg till bilen. Därför ringer de numera alltid en stund innan jag ska vara på plats för att påminna mig.
En gång när Victor var ca 5 år och hade tid hos tandläkaren, så gjorde jag mitt yttersta för att komma ihåg det. Jag hade tagit kompledigt från jobbet, och tittade ideligen på klockan medan jag var på jobbet, så att jag inte skulle glömma. Jag hämtade Victor på dagis i rätt tid och vi körde i riktning mot tandläkaren, som låg alldeles bredvid vårt hem. Därför kunde jag parkera hemma på min egen gård. Vi klev därmed ur bilen, och sedan gick benen alldeles av sig själv hem till vår lägenhet. Där stannade vi resten av dagen, utan att ha en tanke på tandläkaren. Victor protesterade inte heller. Inte förrän dagen därpå då tandsköterskan ringde för att höra varför vi uteblev från besöket, kom jag på det! What is wrong with me?
En annan gång hade jag gjort upp med brorsan att han och hans fru skulle komma och hälsa på mig ( jag hade fyllt år och de ville komma och uppvakta mig ). När den avtalade tiden var inne, ringde min svägerska på min mobil och undrade var jag var.
- Öhh, eeehh...jag är på badhuset! svarade jag blöt och dröjande, och inser snart att jag helt glömt bort att de skulle komma. Väntat besök, fick alltså oväntat mottagande! Eller så är det vad man kan vänta sig när det gäller mig.
Jag är en obotlig tidsoptimist, vilket gör att jag oftast kommer sent. När jag ser att jag har lite tid över, så försöker jag utnyttja det maximalt genom att använda den lilla snutten till något annat. Plötsligt är jag djupt försjunken i mina egna tankar och helt upptagen med det jag sysselsätter mig med. Och med ens existerar inte tid längre. Jag lever i nuet! När jag jobbade på ABAB som väktare, ville jag också leva i nuet, vilket inte blev så populärt bland kollegorna som jag skulle avlösa, när jag försov mig gång på gång. Trots detta fick jag ett hedersomnämnande i vår personaltidning och blev belönad med en väckarklocka! Time to wake up!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar