fredag 26 augusti 2011

När döden skiljer oss åt...

Idag har jag varit i kyrkan och närvarat på en begravning. Det var en gammal vän och kollega som slutade sitt liv här på jorden alldeles för tidigt, bara 50 år gammal. Vi var många som var där för att hedra Peter. Släkt, vänner och kollegor. Redan när vi slöt upp utanför kyrkan, och jag såg alla finklädda och sorgklädda människor utanför kyrkan, så fick jag en klump i halsen och mina ögon tårades. Värre blev det när jag kom in i kyrkan och hörde Freddie Mercury's underbara stämma strömma ut från högtalarna. Peter älskade Queen, och självklart skulle de spela på hans begravning. Vem vet, Peter och Freddie har nu kanske fått träffas på den andra stranden.
Det är alltid speciellt och högtidsfullt att komma in i en stor och vacker kyrka. Idag var inget undantag. Kyrkan var fint smyckad, och kistan vari Peter låg för sin sista vila, pryddes av vackra blommor. Den kvinnliga prästen tog emot i vit vacker skrud, tog i hand och hälsade på oss alla. Framför kistan välkomnades vi också av Peter själv via en vacker förstoring av honom. Där satt han leende en solig sommardag och visade tummen upp. En sån fin och träffande bild, för det är ju så vi vill minnas honom. En glad, positiv och härlig kille som njöt av sommar och sol.
Psalmer sjöngs, böner bads, många tårar föll från varje person som var närvarande. Jag delade ut mina pappersnäsdukar föreställande 500-lappar, och tänkte att Peter förtjänade våra tårar i värdefulla sedlar. Om man nu skulle kunna värdera sorg i pengar, men det kan man ju inte. Var och en som satt där bar sin egen sorg och smärta, och sina egna minnen av Peter. För vissa var det säkert en outhärdlig och plågsam stund att ta farväl av en djupt älskad person. Fin, stämningsfull sång och akustiskt gitarrsolo framfördes av en yngre, för mig okänd, kostymklädd man. Begravningakten avslutades med att vi alla fick ta farväl vid kistan, säga några ord och lämna en blomma. Ett känslosamt ögonblick där man fylls av så många tankar om liv, när man påminns om döden. Det går upp för en att livet här på jorden inte är för evigt, och att vi när som helst kan bli tvungna att lämna in. Man är liksom inte medveten om det till vardags.
Sorgen rymmer inte bara smärta, sorgen rymmer också så mycket kärlek. Det kändes fint att få dela det idag med så många andra. Jag tror och hoppas att alla som var där idag kände likadant. Framförallt hoppas jag att Peter själv upplevde det, och kände att hans död inte var förgäves. Den förde bara med sig mera kärlek i våra hjärtan. Vila i frid, Hörnta! Ljus och kärlek till er alla!

Avslutar med den psalm som sjöngs idag i kyrkan, och som brukade sjungas av Peters far:
Blott en dag ett ögonblick i sänder. Freddie Wadling

torsdag 25 augusti 2011

Banta för livet!

Är du som jag trött på att höra om bantning och vikthysteri? Varenda veckotidning och kvällstidning skriver återkommande om nya sensationella dieter och träningsprogram. "Gå ner 5 kilo på 1 vecka!" " Bli smal till midsommar!" "Nya bikinidieten!" Ständigt bantningsprogram varvat  med matlagningsprogram på tv, och ibland skrämseldokumentärer om extremt feta och extremt anorektiska människor. Inte konstigt att varenda tonårsflicka är fixerad vid sin vikt och utseende.

Det handlar inte om utseende tycker jag, utan det handlar om att må bra och vara vid god hälsa. Varje människa har ett val i det fallet. Att låta sin kropp förfalla och bli drabbad av sjukdom, eller att ta sig själv i kragen och bestämma sig för att kämpa för sin hälsa. Jag tycker det är skrämmande och sorgligt att se unga föräldrar som är väldigt överviktiga. Inte sällan har även deras små barn begynnande tecken på fetma. Många barn föds rakt in i ett liv med felaktiga matvanor och levnadsvanor. Deras föräldrar orkar inte spela fotboll med sina barn och riskerar att dö i förtid. Fredagsmys blir fredagsrys. TV-tittande och OLW's chips blir på lång sikt orsaken till sjukdom och död.  För att inte tala om rökning och alkohol. Ett långsamt, men effektivt sätt begå självmord.
Det spelar ingen roll vilken diet du väljer eller vilket träningsprogram du väljer. Det handlar bara om att bestämma sig. Alla vet hur man gör. Minska på onyttigheterna och rör på dig mera.

Vad värderar jag högre? En pigg och sund kropp, eller en sunkig och trött kropp med krämpor? En bulle, en påse chips, en cigarett, eller ett glas vin kan ge en känsla av välbehag för stunden, men i längden blir det obehag. Vill jag fortsätta att misshandla min kropp eller vill jag värdera mig själv och min hälsa i högre grad? Vill jag finnas till och ta ansvar för mig själv och mina barn, eller vill jag fortsätta spela rysk roulette med livet som insats?
Alla har möjlighet att ta ett personligt ansvar för sin hälsa. I Sverige finns det dessutom hjälp att tillgå om man tycker det är svårt. Vi har en fri sjukvård, och de flesta har en företagshälsovård. För den som har råd finns ännu större möjligheter att tillgå, genom att anlita viktcoacher och personliga tränare.

Några få extrakilon gör kanske inte så mycket, men när vikten blir ett hinder i livet bör man tänka om. När knäna säger ifrån, när man inte orkar gå i trappor utan väljer hissen, så kanske man bör fråga sig vad man själv kan göra för att bli bättre. Alla har 24 timmar om dygnet, ändå är det ett fåtal som ser till att röra på sig åtminstone en halvtimme om dagen. Hur många timmar spenderar du framför teven eller datorn när du kommer hem från jobbet? Det är hur enkelt som helst att dra på sig dojjorna och gå en snabb promenad. Det är heller ingen som tvingar dig att äta upp från tallriken eller att stoppa i dig dynga. Fundera på hur du ser på dig själv och hur du värderar dig själv och ditt liv. Var snäll med dig själv och ge dig själv sund mat, fysisk motion, frisk luft, sömn och vila. Välj bort sånt som inte är bra för dig. Men valet är helt och hållet ditt!
Spring för livet om det är dig kärt! Att frossa och svulla är det inte värt!

     

onsdag 24 augusti 2011

Skolstart - omstart!

Ska man välkomna skolstarten eller känna sorg och vemod över att sommaren är slut? Som förälder känner jag att det definitivt är dags att komma tillbaka till de ordinarie rutinerna. Nu är det slut på att vara uppe halva nätterna, och att sova halva dagarna. Dottern chockades svårt i morse över att tvingas stiga upp klockan sju. Ingen av oss har speciellt bra morgonhumör, och imorse var inget undantag. Det osade och tostrade om oss, medan vi försökte komma igång och få ordning på hår, kläder och frukost. Trots att jag blev en kvart försenad hade vi ändå en bortslarvad lägenhetsnyckel.
Nu blir det några kämpiga dagar innan vi fått styr på vardagsrutinerna igen. Jag välkomnar skollunchen då jag bara behöver tänka på en måltid per dag, förutom frukost. Funderade ett slag idag på framtida valfläsk, där partierna skulle kunna locka med förlängda skoldagar och obligatorisk middag på skolan, åtminstone för tonårsbarnen. Tänk vad mycket tid och stress man skulle kunna bespara föräldrarna! Tonåringar som ska käka inför olika träningstider och gärna äter en ur huset. Ett tag stod jag och lagade 3-rätters middagar till mina ungar, en till varje unge. Alla skulle ha mat på olika tider, och det den ena inte kunde äta, älskade den andre. Själv åt jag leftovers.
Tänk även om regeringen införde kollektiv skjuts till alla träningar för alla skolbarn! Några minibussar som hela tiden körde runt ungarna till och från träningshallarna. Med lite synkronisering skulle det vara billigare för föräldrarna och miljövänligare för samhället. Framförallt skulle föräldrarna slippa brytas ned av stress, för att hinna med allt. Men förmodligen skulle föräldrarna bara utnyttja detta privilegium till att arbeta ännu hårdare och ännu längre på sina arbeten. De flesta har ju ändå avtalat bort sin övertid, och dubbeljobbar hemifrån.
Lagom är bäst. Var sak har sin tid som tur är. Nu fortsätter jag några dagar med nerverna utanpå kroppen för att få hem, arbete och skola att flyta normalt. Jag ber sinnesrobönen:
”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

måndag 22 augusti 2011

Let's dance!

Efter en låååång dag på jobbet, med träsmak i baken och gamnacken stirrandes in i en skärm, så är det ganska skönt att få byta ställning och få liv i sin köttsliga lekamen. Förutom att jag alltid allväderspromenerar till och från jobbet varje dag, så kör jag några motionspass i veckan. Roligast och mest utmanade är Body Jam. Här får man verkligen släppa loss, samtidigt som hjärnan jobbar på högvarv för att hänga med på stegkombinationerna. Som tur är har vi världens bästa dansinstruktör med oss. Maria är en cool och inspirerande tjej, alltid lika peppande glad. Jag önskar att jag kunde dansa som henne, men det kommer jag aldrig att göra. Jag strävar bara efter att bli lite bättre och tävlar bara med mig själv.

Step touch! skriker Maria och vi bara hänger med i de olika dansstilarna. Det är mambo, house, funk, street dance och Beyoncé! Popping och locking, toe dip och dip toe eller vad det nu heter!  Jag bara flaxar och sprattlar runt, och har grymt kul. Så fort jag fått in stegen, så byts det till en annan koreografi. Man kan inte bara vagga runt och låtsas, man måste vara skärpt i både knopp och kropp!
Jag brukar försöka ställa mig bakom en duktig deltagare som alltid verkar sätta stegen, då blir det lättare för mig. Jag vet inte vad hon heter, men jag borde tacka henne någon dag, för att hon finns där för mig.
Det enda som är dåligt med Body Jam är att det bara är en gång per vecka. Jag skulle vilja dansa varannan dag. Då kanske jag skulle kunna bli den där coola och häftiga dansaren jag bara drömmer om. Har testat lite hemma framför spegeln med dottern som åskådare, men jag får bara urusel kritik. Att se sin medelålders morsa dansa hiphop är väl dömt att dömas ut.  Men jag ger inte upp, även om jag ser töntig ut och trots att knäna säger i från ibland. Jag vill bara fortsätta uppleva glädje i gammkroppen! Let´s dance, here I come!

söndag 21 augusti 2011

Söndag är vilodag

Idag har jag bara tänkt på mig själv och varit sunt egoistisk. Började denna söndag med en smoothie på äpplejuice, stjälkselleri, romansallad, gurka, päron, lite kanel och olivolja. Drog på mig träningskläderna och tog en powerwalk. Softade sedan med the, tidningar och lite slötittande på teven. Idag har jag bara intagit flytande föda för att låta hela kroppen och min magsårsmage vila och rena sig lite. Skönt också att slippa stå och laga mat. Ingen söndagsstek här inte. Förutom min gröna drink, har jag druckit smoothie på hallon, blötlagda mandlar, lite soyamjölk, vaniljyoghurt och kallpressad kokosolja. Däremellan har jag druckit grönt the, mullberrythe och rooibosthe.  Gjorde lite yoga på vardagsrumsgolvet och lyssnade på min meditationsmusik...aum....aum...aum...und so weiter.
Tog en ny promenad till sonen för att överlämna lite av min hemkokade sylt och hjälpa till med lite heminredning i hans nya lägenhet. Suttit och bluddrat bort lite tid på Facebook som vanligt, och skickat några mejl. Tvättstugan har jag hunnit med och kantarellerna som jag plockade igår, är rensade, förvällda och infrysta. Så helt utan diverse hushållsbestyr har jag inte varit. Dock har det varit lugnt och stilla här hemma och ingen har pockat på min uppmärksamhet mer än Svenne, min mysiga kattgubbe. Nu är det bara sängen som gäller, med håret i kokosfettinpackning som får verka över natten. Tänkte bläddra lite i reseguiderna som jag lånat på bibblan, och drömma mig bort ett tag. Bara att ladda för en ny arbetsvecka. Helgen går alltför fort. Här kommer en godnattsång till er alla:
Håll mitt hjärta med Björn Skifs

onsdag 17 augusti 2011

Jag sviker publiken..

Trots att jag blev så ivrigt påhejad av alla vänner att förverkliga mina teaterdrömmar, så är jag rädd för att det får stanna vid en dröm. Att ta tjänstledigt och leva på studielån, alternativt att dubbelarbeta är uteslutet för mig. Så starkt brinner inte min passion för kasta mig ut på osäker mark med föga framtidsutsikter. Lågan i mig har falnat och åldern har gjort sitt. Jag har inte samma brinnande energi som förr, när jag kunde hinna med hur mycket som helst och inget var omöjligt. Jag inser mina begränsningar och lyssnar mera på min kropp idag än jag gjorde förr. Egentligen borde jag lyssna ännu mer till min kropp än vad jag gör. Mitt sinne vill så mycket, men kroppen säger ifrån. Jag kan inte längre piska på den som om den vore en tjurig åsna, jag måste invänta den, tills den har lust.
Jag har också vant mig vid att ha en ekonomi som tillåter spontana reafynd på stan och ett par utlandsresor om året. Även i år har jag planer på att resa till en annan kontinent, och jag har svårt för att offra såna äventyr. Mitt liv är en resa, utan bestämt mål. Det är så jag helst vill leva. För stunden och ta dagen som den kommer.
Jag dansar Dirty Dancing med den enda villiga partnern jag kunde hitta!
Kanske kommer jag att göra några spontana gästspel i framtiden om jag känner för det. Kanske färgar jag håret rött, drar på mig en basker och regnbågskläder för att leva ut min exhibitionistiska ådra. Ser ni en galen kvinna stå på torget en dag och spela luftgitarr, så kan det vara jag som lider av abstinens. Så långt får det räcka så länge.
Dessutom är jag oumbärlig. Hur skulle världens punktligaste flygbolag klara sig utan att jag kom i tid på jobbet varje dag? Förmodligen alldeles utmärkt, eftersom jag sällan kommit i tid de senaste 18 åren.
Tack min kära publik för att ni trodde på mig och gav mig så fina recensioner innan jag ens hade börjat. Med era stöttande ord hade jag kunnat gå långt. Nu går jag iallafall och lägger mig, för att kanske komma i tid till mitt jobb och världens bästa kollegor. Godnatt!
Ps. Teaterdrömmarna överlåter jag åt min dotter att förverkliga. Hon är verkligen en talang, och hon säger sig vilja satsa på att bli skådespelare. Jag tror att hon kommer att lyckas och jag får leva genom henne.

måndag 15 augusti 2011

Dejting i cyberspace..

För ett par år sedan fick jag för mig att hitta den rätte ute i cyberrymden. - Om du inte finns på nätet, så finns du inte! hotade min väninna. Sagt och gjort, jag anmälde mig till några nätdejtingsidor.  Efter ett par klick hade jag hundratals ensamma män runt om i landet som var intresserade av mig. Det ramlade in hjärtan, rosor, nallebjörnar och annat dravel i min box, förutom en massa mejl. Här började första urvalet, första sorteringen. De som var utan bild och som bodde långväga ifrån rensade jag bort direkt. Även nyskilda som fortfarande verkade bittra på sina ex, och de med småbarn gick bort. Nog för att jag älskar barn, men jag står bara ut med mina egna. Sjukskriven, arbetslös och inneboende hos mamma, lockade inte heller. Inte heller var jag road av sköna diskreta äventyr med gifta män, eller unghingstar på 20 år. Kvar blev inte många presumtiva pojkvänner med lockande attribut. Förmodligen var det nog ganska många som rensade bort mig också, när de läste min profil. Nykterist och vegetarian står inte högt i kurs. Jag antogs nog vara en militant rödstrumpa och moraltant. Tråkig och utan humor.

Hursomhelst ledde detta så småningom till trafficking på UH.  EFS ungdomshem verkade vara ett omåttligt populärt ställe för en första inledande dejt. Vet inte hur många karlar jag träffade där för att ge en chans. Jag skämdes inför personalen när jag släpade på en ny karl kväll efter kväll. Utanför detta trevliga fikaställe och tillika människohandelsnäste, var vi ibland många som stämt träff samtidigt, eftersom man kände igen ansiktena från sajterna. Ibland blev jag därför lite förvirrad över vem jag var där för att träffa egentligen. Det var lätt att gå fram till fel dejt, åtminstone om man är en yrhöna som jag. De flesta av dessa träffar blev både den första och den sista. Detta på grund av att de flesta karlar saknar finess och känsla för vad en kvinna attraheras av. Väldigt många talar bara om sig själva och har noll intressant att berätta. Medan jag försökte visa mitt intresse och gjorde intelligenta intervjuer med vederbörande, kunde det hända att jag själv inte fått en enda nyfiken fråga. De verkade inte alls intresserade av att lära känna mig.
De karlar som fått mitt telefonnummer skickade så tråkiga SMS att jag funderade på om de var lobotomerade. Det kunde komma SMS i stil med "DET VERKAR BLÅSA UTE IDAG" eller "MAN KANSKE SKULLE KOKA LITE KAFFE". Hur upphetsad blir man av det? Eller så kunde det vara dem som talade om hur mycket de älskade mig, och längtade efter mig utan att vi ens hade träffats in reality, och som blev sura och förbannade när jag inte besvarade deras efterhängsna, överdrivna kärlek.
Vid ett tillfälle kontaktade en kille mig och jag föreslog en promenad. När vi träffades vid Höglandsjön för första gången, inledde han med att säga: - Jag är så trött, vet inte om jag orkar gå runt sjön. Vi kanske kan gå en liten bit och vända om det blir för jobbigt? Alltså, hur attraktiv är man då, om man inte ens orkar gå en runda på 4 km, en vacker skön sommarkväll? Han orkar då inte med mig, det är säkert. Bottennapp, helt klart. Ungefär så slösade jag bort min tid denna dejtingsommar. Den ena värre än den andra.

Man kanske inte kan inte rå för att man lider av ansiktsförlamning, har ett nervöst hyseriskt flabb som hörs över hela lokalen, har för korta tänder i nederkäken, för litet huvud, en knarrande röst, nedbitna naglar eller för bred bak. Men när inget annat fångar ens intresse, blir dessa lyten till slut det enda man ser.
Jag konstaterar att alla godingar redan måste vara tagna, eller så existerar inga intressanta rekorderliga karlar. Häromdagen liknade jag karlar vid ormar och det håller jag fast vid. Antingen är de slingrande med falska ursäkter och tomma löften, eller så är de alldeles för slöa, eller så är de alldeles för tråkiga. De är helt enkelt inte på hugget! Lata mulliga mansgrisar som söker en ny hushållerska eller en barnvakt till sina ungar är inget för mig. Jag vill ha en intelligent man som man kan diskutera med, en man med god fysik och en stor portion humor. Jag vill ha en karl som vill göra nåt vettigt av sitt liv, som vill utforska livets mysterium och upptäcka världen tillsammans med mig. Är han dessutom attraktiv, händig, ödmjuk och generös, så får han säkerligen mitt hjärta och hela kungariket.
Kanske har jag inte hittat han med stort H, för att jag helt enkelt INTE VILL hitta någon. Jag trivs väldigt bra i mitt eget sällskap och med att vara singel. Enkelt och kravlöst. Skulle jag hitta någon som kan ge mig lite extra krydda i livet, så är det bara en bonus. Men jag har slutat leta med ljus och lykta, och kommer aldrig mer att söka efter någon ute i cyberspace. Där hittar man mest bara UFO´n och andra konstiga varelser. Nåja, inte riktigt alla, finns några få undantag. Jag har faktiskt fått några manliga vänner som jag fortfarande håller kontakt med, även fast det inte sa klick! Men med ett klick på musen så kanske kärlek och romantik hittar till just DIG!

torsdag 11 augusti 2011

To be or not to be...

Igår skrev jag om att jag är en teaterapa. Vad händer? Jo, samma kväll blir jag uppringd av ansvarig teaterlärare för Teaterlinjen i Örnsköldsvik! Han hade läst min blogg och erbjöd plats och möjlighet att få förverkliga en  av mina gömda, glömda drömmar. Ska jag se det som ett tecken från ovan eller?
När jag avslöjar detta på Facebook så blir jag ivrigt påhejad av alla mina kära vänner. Så härlig feedback  att jag blir alldeles rörd och överväldigad. Känns redan som jag står på scenen och tar emot stående ovationer. Tack även för de fina ord och kommentarer jag fick i gårdagens inlägg! I lööv you all!

Nå, hur ska jag nu göra???? Måste säga att jag blev helt överrumplad och detta hade jag definitivt inte förväntat mig. Skolan börjar om ett par veckor och det är mycket som måste falla på plats för att jag ska kunna ge detta en chans. Har jag ekonomi för det? Nej. Har jag tid för det? Nej. Jag är ju engagerad i så mycket annat. Förutom heltidsarbete, tre barn, en katt och sommarstuga så har jag andra uppdrag. Jag är kontaktperson till en psykiskt handikappad kvinna, jag ingår i IOGT-NTO's alkoholpolitiska kommitté, jag är fackligt förtroendevald, jag har medlemskap på Energihuset, har Martinus studiecirkel och jag bloggar. Har dessutom just anmält mig till en skrivarskola. Hur ska jag hinna med allt?
En möjlighet är ju att jag går ner i tid på mitt arbete, ta tjänstledighet för studier, och då behöver jag inte ta studielån.Om jag skulle få möjlighet att jobba efter ett schema som är anpassat för skolan, så kanske det finns en liten chans att det skulle funka.
Teaterlinjen är bara ett enda läsår, ett enda år av mitt liv, varför inte ge det en chans? Även fast jag är för gammal för att bli skådespelare och framtidsutsikterna för att göra ett genombrott och slå igenom i Hollywood är lika med noll, så kan det väl ändå vara en trevlig erfarenhet och berika mitt liv?
Så här lyder en del av kursbeskrivningen: "Du arbetar med skådespelarträning och medverkar i 5-6 föreställningar under året. Innehåll: scenframställning, improvisation, ljus, röst, smink, fritt skrivande, motion, akrobatik mm". Med tanke på att jag älskar stå på scen och improvisera, älskar att spöka ut mig, älskar att skriva, älskar att motionera så borde jag väl inte tveka? Vad gäller akrobatiken så har jag i sommar lärt mig att slå volter från bryggan, och dessutom utövar jag sedan länge yoga. Klart jag är en akrobat också!
Ändå vet jag inte om det känns riktigt rätt just nu. Känns som om jag behöver samla energi och inte sprida ut den till höger och vänster. Jag är ganska bra på att påbörja projekt, sämre på att slutföra dom. Tappar lätt fokus, gnistan och energin. Då vill jag bara stänga in mig och dra mig tillbaka in i mina drömmars värld. Ibland längtar jag på fullaste allvar att gå i kloster och bli en nunna. Bara vara i stillhet med mina tankar och släppa alla världsliga behov och måsten. Men jag är ju allför äventyrlig för att passa in i ett kloster någon längre tid. Skulle säkerligen bli utslängd av abedissan, för att jag vill leva efter mina egna villkor och regler.
Tillbaka till teatern - Är jag verkligen någon dramatisk skådespelare som vill spela Shakespeare och gamla Ibsenpjäser? Jag har ju hittills bara prövat på att spela galna, oanständiga tanter. Snuskiga och vulgära roller. Har även visat upp mig som osmidig ballerina från Cullbergbaletten och dansat "Dirty dancing" med en uppblåsbar manlig porrdocka. Jag skulle passa i Kvarteret Skatan, men knappast i Hamlet. Tror jag. Visst är jag en dramaqueen, men inte är jag någon Greta Garbo?  Kommer jag att passa in i klassen med en massa 20-åringar. Jag blir garanterat äldst och får väl rollerna som blir över. Surtant och häxa. To be or not to be, det är frågan?
To be continued...

Dramaqueen?

tisdag 9 augusti 2011

Jag vill inte bliva stur..

Redan som barn tyckte jag om att klä ut mig och spexa. Minns när jag som femåring flyttade från Nordmaling till Valhalla. Första dagen jag gick ut på gården till de andra ungarna, så hade jag min 8 år äldre storasysters skor, nylonstrumpor med strumpeband och korsett på mig. Mammas spetsunderkjol satt på huvudet som ett vackert dok. Jag tyckte jag var söt som en prinsessa. Det var inte min mening att roa de andra barnen eller mammorna på gården, men det blev resultatet av min blygsamma entré. Jag ville bara vara fin och göra ett gott intryck. Så småningom fick jag dock kompisar som vågade leka med den knasiga flickan. Jag älskade att gå på maskerad och att spöka ut mig i mammas kläder. Spelade lite teater i skolan, och var med i en teatergrupp på kvällstid, och har i ett tidigare inlägg redan berättat om varför jag blev avstängd av teaterlärarinnan. Mina föreställningar skötte jag senare på egen hand. Roade mig ofta med att busringa och förställa rösten, och låtsas att jag var någon annan person när jag hade tråkigt.

Det har inte undgått min vänner och kollegor att jag fortfarande tycker om att klä ut mig och spexa. Jag gör det inte så mycket för andras skull, som för min egen. Tycker om att roa mig själv, när jag har tråkigt.  Tycker om att skruva upp volymen i mig själv och leva fullt ut. Göra det som faller mig in utan hämningar. Som att släppa loss i en frigörande dans. Självklart är jag nykter. 

Jag bryr mig inte om glädjedödare som snörper på munnen och himlar med ögonen bakom min rygg. De som förfasas över att en medelålders kvinna kan spexa och bjuda på sig själv tycker jag synd om. Det är deras förlust, inte min. Jag blir uttråkad i sällskap där alla följer utsatta, osynliga sociala regler. Det är som att vissa slutar att leva och bara stelnar och surnar. Letar efter fel hos andra och hittar naturligtvis alltid något att anmärka på. 

Jag ska göra som Charlie Sheens mamma sa i "2 1/2 män" - låta frysa in mitt huvud tills vetenskapen kommit så långt att de kan sätta det på kroppen av en apa. För en teaterapa är jag, och jag lider inte inte av det.

Hälso-Hulda
I lördags var jag ombedd av festkommitten att spela min gamla roll som "Hälso-Hulda" på vår 20-års jubileumsfest. Jag körde både dit och hem i min tjusiga utstyrsel. Tur att jag inte fick slut på bensin, som den gången jag fick lov att tanka, utklädd till påskkärring.  Men det bjuder jag på! Säger som Pippi - Jag vill inte bliva stur! Är det någon som har några krumelurpiller?

Det är bögarnas fel...

Nu är inslaget med "Bögarnas fel" från förra veckans Allsång på Skansen, polisanmält för "Hets mot folkgrupp". Du kanske såg det? Hoppas att du som jag uppfattade detta som ren och skär ironi, med en motsatt andemening. Man drev ju inte med bögarna, man drev ju med homofoberna! Inslaget som SVT visade, skulle ju också uppmärksamma den pågående Pride-festivalen i Stockholm förra veckan. Jag tyckte det var ett roligt och vasst inslag och jag bara mös i tv-soffan. Uppfattade det som att även bögarna i publiken skrattade gott. Magnus Carlsson från Barbados, framför visst en variant av samma låt under hans sommarturné. Så typiskt svenskt att polisanmäla detta. Skulle inte förvåna mig om det är en riktig homofob som gjort anmälan, som kände sig träffad.
Det är faktiskt homofobernas fel att bögarna är utsatta! Det är bögarnas rätt att vara bög!

Om du inte sett inslaget själv, så kommer det här: Det är bögarnas fel

Det är ett hårt liv att vara torpare..

Både min pappa och min äldste son har bedrivit lite släktforskning och det är ju intressant att veta varifrån man härstammar. Dock har det väl inte varit så där vansinnigt spännande att läsa om min förfäder. Torpare, torpare och åter torpare. Inga kungar eller fältherrar. Jag verkar bara ha vanligt rött bonnblod som rinner genom min ådror. Kanske just därför som jag själv har blivit en torpare på fritiden, jag har det i blodet.
Jag inser att det är ett hårt arbete, även fast jag varken har boskap eller grödor som måste skötas om. En katt , lite buskar och perenner räknas knappast. Dock är det ett mödosamt arbete att bara hålla skogen borta från tomten. Varje år får jag kapa träd och buskar, rensa ogräs och försöka bibehålla gräsmattan i någorlunda skick. Varje år ska någon husvägg målas, någon bräda bör bytas ut och något måste lagas. Förra sommaren var det stora projektet att bygga en veranda och det var min snälla pappa som gjorde det mesta av jobbet. I år fick jag för mig att rensa bort mossa och ogräs för att försöka återställa de grusgångar som en gång verkar ha funnits här. För att hålla skogen borta har jag därför byggt en stenmur och grävt bort alla mosspartier. Ett tungt och slitsamt jobb. Mossan har vuxit sig fast så hårt att jag blivit tvungen att ta yxan för att få bort vissa partier. Jag har grävt, kört bort åskilliga lass med jord och mossa och kånkat och burit på en massa sten. Vissa är för stora och tunga för att lyftas och de har jag spettat och vält framför mig. Jag har grävt upp lämpliga stenar både på tomten och uppe i skogen, som jag kört hem i skottkärran. Har nog lastat för tungt, för nu är det punka på den.  Min rygg och mina armar värker, men jag kan ändå inte låta bli att fortsätta, meter efter meter. Tänker hela tiden att nu är den sista stenen lagd för i sommar,  men likt förbaskat fortsätter jag. Det kliar i mina blåklämda svullna fingrar. Men jag ser det som gratis styrketräning, och ser mina armmuskler svälla.
Tron på en själv kan försätta berg
När jag blir trött vilar jag. Som Kronblom kastar jag omkull mig och tar en liten powernap.
Kronblomsoffan finns på bron

Nu är det Allsång på Skansen, varma mackor med kantareller och en kopp the som gäller. Tjing!

måndag 8 augusti 2011

Ett med naturen

När jag bor i stugan har jag skogen in på knuten, och behöver bara kliva ut på bron för att höra suset från träden och fåglarnas kvitter. I naturen går jag ner i varv och känner lugnet och harmonin ända in i varje cell. Att bara sitta och tomglo och insupa den storslagna miljön är balsam för själen. Att få inandas frisk luft och känna doften av jord, skog och mylla är lyx för mig. Jag behöver inget Yasuragi spa eller andra konstgjorda dyrbara miljöer. Idag satt jag och dottern vid bäcken, och dottern meddelade längtansfullt att här skulle hon minsann kunna sitta hur länge som helst och bara lyssna på ljudet av porlande vatten. Jag håller med.


När vi vandrade längs stigen upp till berget dansade fjärilarna framför oss, många vackra påfågelöga. Vi inbillade oss att de ville visa oss vägen till skogens gömda skatter och följde deras väg. 

Vi hittade en del kantareller.  Vidare gick vi till mitt eget Dalhalla, ett stort stenbrott på berget. Jag älskar att gå omkring där och känna bergens närhet. Det känns så stabilt och tryggt. Även om man kan misstänka att trollen bor där.



Under promenaden hittade dottern en groda som hon pussade, men ingen prins uppenbarade sig.

Grodan Boll

Förra veckan när vi gick på promenad höll vi på att bli attackerad av en grävling. Medan vi satt på huk i godan ro för att plocka svamp, hörde vi hur det knakade till och något kom rusande emot oss. Vi skrek till och reste på oss och grävlingen vände om bara någon meter framför oss. Huh, vad rädda vi blev!





Ursäkta ordningen på bilderna, men jag får inte till det riktigt. Hursomhelst så älskar jag att vara ute i naturen, och är glad att min dotter också delar det med mig. Än så länge. Denna dag avslutade vi med ett dopp i sjön. All hårtvätt och tvagning sköter vi för det mesta där. När vi badar själva vid Pelles brygga som vi får låna ibland, blir det utan badkläder. Så nära naturen som möjligt vill vi vara. Bara vara...




söndag 7 augusti 2011

Vänskap på Facebook

Facebook är ett så kallat socialt nätverk och syftet är helt enkelt att umgås med andra över internet. Innan jag själv började använda Facebook var jag mycket skeptisk till detta sätt att umgås på och jag ifrågasatte även om det var klokt att lämna ut sig på detta sätt. Efter några år som Facebookanvändare har jag fått kontakt med många gamla vänner, som är utspridda över hela världen. Jag har även fått en del nya vänner som jag aldrig träffat i verkliga livet, men de är ändå betydelsefulla och givande att umgås med på nätet. Genom åren har jag deltagit i många galna, sjuka och intressanta diskussioner. Det är roligt att slänga käft med likasinnade, och intressant att debattera i viktiga frågor med människor som inte tycker som jag. Det är roligt att se bilder och höra hur andra människor lever sina liv. Det är tacksamt att få tips och recept. Det är härligt att få kärlek och bekräftelse från andra. Oj, vad många skratt jag fått under den här tiden! Det är ett lättsamt sätt att umgås med andra, vilken tid på dygnet som helst, oavsett var i världen man befinner sig. Visserligen är mångt och mycket väldigt ytligt, men långt ifrån allt. Vissa delar med sig mer än andra. Man väljer själv hur mycket man vill bjuda på sig själv. En del bjuder dock på ingenting alls, och nu kommer jag till kärnan i detta inlägg.  Facebook är världens största sociala nätverk, men tyvärr med en massa osociala människor.

Om ett par veckor gör jag en ny rensning i vänlistan
Det finns alltför många fluktare som bara sitter nyfiket hemma på sin kammare och gluttar på andra, men som aldrig delar med sig. Hör alltför många som säger: "Jag skriver aldrig, jag bara läser". En del bryr sig inte ens om att "Gilla" andras inlägg. Alltså, detta nätverk bygger ju på att man är SOCIAL, eller hur? Om ingen skriver eller delar med sig, så faller ju hela grejen!
Jag rensar då och då i min vänlista och tar bort dessa "vänner". Varför ska dessa parasiter som lever på andras öppenhet, generositet och delaktighet, vara med och snylta på andra? Om du känner dig träffad, minns att jag fortfarande kan vara din vän utanför Facebook. Men jag behöver dig inte på nätet! Om du behöver mig på nätet, så vill jag att du visar det och åtminstone bjuder till ibland. Vänskap är gemenskap. Ok? Visa bara att du finns till emellanåt!
Tack för att ni finns, Anci, Sari, Susanne, Åsa, Kjell, Glenn, Anna, Camilla, Alex, Siv, Kicki, Carina och många, många fler! Ljus och kärlek! Kram

onsdag 3 augusti 2011

SJ, SJ gamle vän..

SJ har genom åren fått ta emot en hel del ris från missnöjda passagerare. Ibland lite oförtjänt kanske. Förseningar och inställda tåg är ibland ofrånkomligt när det gäller all typ av trafik p g a väderlek och andra omständigheter som man inte kan råda över. Men det värsta jag hört i SJ´s historia är väl det som uppmärksammats på löpsedlar och i TV idag. Hur kan man slänga av ett 11-årigt barn från tåget? Ett barn som dessutom knappt kan göra sig förstådd på svenska? Utan att veta är det svårt att tro att detta är SJ's policy. Konduktören kan inte ha handlat varken efter reglementet eller efter sitt sunda förnuft. Jag funderar även om han handlat annorlunda om det varit ett svenskt barn? Isåfall är det än värre, om det handlar om rasism. Fanns det inga vuxna medpassagerare som kunde ingripa? Inga medmänniskor med civilkurage?
Helt otroligt att sånt här kan inträffa i Sverige.
Ironiskt att detta kan inträffa med tanke på alla människor som kunnat uppvisa biljett när SJ inte kunnat uppvisa något tåg!!

Ps. Ett börstips som jag fick idag:
"Börsen störtdyker och det gäller att hitta säkra kort på aktiemarknaden. Mitt råd till alla småsparare är att satsa på SJ. Dom har bäst avkastning!"

Alkoholen har tagit ännu ett liv..

Jag växte upp under mellanölets och hembränningens tid, och ungdomsfylleriet var praxis i min umgängeskrets. Alla drack mer eller mindre på helgerna. Till vardags var det mera sällsynt. Inte som idag när man kan dricka ett glas vin vilken tid och vilken dag som helst i veckan. Vissa av mina kompisar fick dock tidigt problem med alkoholen. Redan som 15-16 åringar gömde de ölburkar innanför täckjackan och drack i smyg, till och med på skoltid. Vissa visade tidigt dåligt ölsinne, och söp sig redlös på fester. På den tiden såg jag jämnåriga som var så fulla att de kröp hem på alla fyra, och i vissa fall fick ambulansen komma till undsättning och ta vederbörande till sjukhus för magpumpning. Själv var jag bara 12 år och gick i sexan när jag blev full första gången. ( Om jag inte räknar den gången i femman när jag en måndagkväll tillsammans med några vänner drack ett helt glas med blandade spritrester, och sedan gick till min teatergrupp och skämde ut mig och blev avstängd av teaterlärarinnan ). Den här fredagskvällen drack vi öl, vin och sprit i mysrummet på fritidsgården. I mysrummet hade inte fritidsledarna tillträde, så här kunde vi supa ifred. Under kvällen spydde jag ner mig, small av i en främmande lägenhet och kom inte hem till mina oroliga föräldrar förrän dagen därpå. Åren gick och jag lärde mig hantera alkoholen, tills att jag en dag insåg att jag inte behövde den och att den bara var destruktiv. Värre var det för många av mina vänner som inte lyckades ta sig ur alkoholens beroendeframkallande grepp. Några vart kriminella, några sitter idag på parkbänken och flera har dött. Idag nåddes jag av ännu ett dödsbud som gällde en gammal kompis och före detta kollega. När vi växte upp tillsammans var han en riktigt het och populär kille som alla tjejer var kär i. Även jag. Och jag lyckades även bli ihop med honom under en kort tid. Kanske var det bara någon vecka, kanske bara en helg. Vi hängde i allafall ihop i samma gäng under en längre tid i ungdomsåren. När jag träffade honom på hans 30-årsdag, så mindes han mig inte längre. Hans minne var utraderat från den tiden på grund av alkoholen. Han fortsatte dock att vara den trevlige och artige kille han alltid varit. En hyvens man. Dock lyckades han aldrig släppa taget om alkoholen. När jag senast såg honom för några månader sedan gick han knappt att känna igen. En gammal gubbe, en spillra av hans forna jag. Så ledsamt och tragiskt. I mitt minne kommer jag dock att bevara en blond, brunbränd, vältränad, läcker kille som älskade Queen. Alltid med ett stort leende och glimten i ögat. Vila i frid, min vän. We will rock you!
Till dig Peter: The show must go on.. 

tisdag 2 augusti 2011

Får man verkligen tycka vad man vill?

I Sverige är åsiktsfriheten grundlagsskyddad enligt Regeringsformen där man skriver att "Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet. Att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor". Men hur ser det ut i verkligheten? Hur långt sträcker sig vår yttrandefrihet i praktiken?  Hur många vågar egentligen säga rakt ut vad de tycker och tänker? Är inte våra åsikter hela tiden belagda med en massa villkor? Så länge mina åsikter delas av min omedelbara omgivning är det ingen större fara, men hur blir det om min åsikt avviker från majoritetens tyckande? Majoriteten har inte alltid rätt, även om majoriteten tror det bara för att de är tillräckligt många som tycker samma sak. Majoriteten trodde för inte så länge sedan att jorden var platt, även fast de hade fel. Även om jag bor i det fria landet Sverige så får jag det förmodligen inte så lätt om jag inte tycker som andra. Är jag dessutom politskt aktiv, en frontfigur i allmännyttan eller en kändis blir jag direkt uthängd och angripen av massmedia. Jag kan inte bli straffad, torterad eller kastad i fängelse, men jag kan bli mycket illa åtgången av mina medmänniskor. Som utfryst och psykiskt nedbruten riskerar jag ett värre straff från omgivningen än att bli korsfäst, död och begraven. Kanske får jag leva hela livet med att bli bespottad och kränkt bara för mina åsikters skull.
Som vanlig hederlig Svensson är samhället och omgivningen belagt med osynliga regler, censur och mörkande. I arbetslivet får man inte kritisera sin arbetsgivare för då blir man ett orosmoln, en eldshärd som måste tystas och släckas. Tycker man offentligt att ens arbetsgivare är en slavdrivare så riskerar man att få sparken och svartlistas på arbetsmarknaden. Om jag är uppriktig mot min vän och talar om för henne att jag tycker att hon är bortskämd och missunnsam, så sätter jag vår vänskap på spel. Talar jag om för min partner att jag tycker att han är en värdelös älskare, riskerar jag vår relation. Hela tiden måste jag vakta min tunga och ha på mig silkesvantar för att inte bli angripen för mitt tyckande. Vi vågar inte tala om för vännen eller kollegan att hon luktar svett, vi vågar inte klaga på grannen som väsnas för att riskera grannsämjan och så vidare. Vi vågar helt enkelt inte vara ärliga, uppriktiga och säga hela sanningen. Det är känsligt och riskfyllt.
Nu menar jag inte att man ska säga vad som helst till varandra, om det inte är nödvändigt och inte fyller något syfte. Ordspråket "Tala är silver, tiga är guld" kan vara väl värt att beakta.  Jag menar bara att ibland omges vi av alltför mycket falskhet och hyckleri, och att ibland är sanningen att föredra framför något kamoflerat dravel. Mer raka puckar och raka rör! Hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnen!
Alla vill dock inte höra sanningen utan föredrar att leva sin falska dröm utan förankring i verkligheten. Sanningen blir för smärtsam och plågsam att höra. Innan man bestämmer sig för att offentligöra sina åsikter kan man fundera på vad man har för avsikt med den. Vill man göra gott, eller vill man tillfoga skada eller vill man bara tillfredställa egot? Om du tror din åsikt har ett värde och att den kan göra nytta, så sprid den! Annars kan det vara bäst att hålla käft, även om det är frestande att kasta ur sig det.  Jag säger ofta alldeles för mycket och mer än jag tänkt, och utan att tänka mig för. Det bara ploppar ur mig. Sagt är sagt, och det kan stå en dyrt, även om man inte riktigt menade det man sa. I stridens hetta eller i oväntade situationer är det lätt hänt. Nyligen blev jag tipsad av en journalist att skicka mina alster till en tidning som ville ha lite material inför sommaren, och han trodde att mina alster skulle passa där. Jag skickade in några kåserier som tidigare publicerats i Örnsköldsviks allehanda. Döm om min förvåning när mina bidrag refuserades av redaktören med argumentet: "dina alster innehåller för mycket tyckande och åsikter, och vi har inte utrymme för sådant material". Hur skriver man utan att tycka eller ha en åsikt, om man inte skriver sagor eller faktaböcker? Vad var redaktören rädd för egentligen? Vi har ju tryckfrihetslagen. Min ambition när det gäller kommunikation i största allmänhet hämtar jag från de tre aporna "Three wise monkeys": See no evil, hear no evil, speak no evil. 
Förmodligen funderar du nu på om du ska skriva en kommentar eller inte till detta inlägg. Kanske bryr du dig inte, kanske har du tidsbrist eller kanske, kanske vågar du inte?