Döda havet

Döda havet var ganska dött. Vår chaufför försökte slå i oss att man vissa dagar kan se hajarna simma mot land, men se det gick vi inte på. Det finns inget som kan överleva detta salta vatten, varken fisk, fåglar eller växter kan leva där. Döda havet är den plats på jorden som ligger lägst under havsnivån, nämligen 422 meter under havet.
Det var en upplevelse att flyta omkring i det 33 % salthaltiga vattnet, vilket gör att man flyter som en kork. Man kunde flyta på rygg, mage eller sittande och det var lite svårt att försöka vända sig runt från mage till rygg och tvärtom. Man flyter verkligen som ett flöte. Men man ska akta sig för att få vattnet i ögonen eller munnen. Det smakar inte bara salt, det är mycket beskt också. En kallsup skulle få magen att vända sig in och ut.

Det tog fyra timmar med bil att ta sig från Aqaba till Döda havet och det var en dödstråkig bilväg, och man blev dödstrött. Gäääsp! Jag sov mig mest igenom öknen där allt såg likadant ut, nämligen brunt. Då och då passerade vi döda djur vid vägkanten..döda fåglar, en död räv, en död åsna och en död kamel. På vägen tillbaka passerade vi en sandstorm som jag själv inte märkte av då jag var djupt försjunken i en bok.

Innan vi kom till Döda havet, så åkte vi till Hot Springs och badade. Precis som namnet antyder var det alltså varma källor med en temperatur mellan ca 45-65 grader. Vi stod under vattenfallen och lät det varma vattnet massera våra axlar och vi gick in i bergsgrottan vilken fungerade som en naturlig bastu. För att nå Hot Springs måste man bila längs farliga serpentinvägar upp i bergen, för att sedan följa serpentinvägarna nedåt tills de var långt nedanför havsnivå. Då och då var det skyltat "Emergency Exit", vilket innebär att om bromsarna på bilen slutar fungera så kan man rulla ut på avsatser som ska få stopp på farten. Är dock farten fortfarande för hög så tippar man tyvärr över kanten och nedför ett stup. Man skulle kunna kalla dessa avfarter för "Suicide Exit". Kanske det svåraste vägvalet man gör i livet.

Jag ångrar att vi inte passade på att ta vägen förbi Jerusalem och Betlehem, när vi ändå var så nära. Bara ett par timmar till så hade vi nått andra historiska platser. Men det får vi ta nästa gång vi åker hit.
När vi var vid Döda havet passade jag på att köpa några prisvärda hudvårdsprodukter som tillverkas där. Produkter som innehåller livsgivande och läkande mineraler, för håret och huden. Jag passade även på att fylla en petflaska med dödahavsvatten....kanske får jag bjuda någon på en överraskande"shot":-)

Petra - ett av världens underverk!

Jag tycker det skulle vara mycket spännande att få se alla världens sju, nu existerande, underverk innan jag lägger igen mina gröna. Jag har redan besökt Kinesiska muren, pyramiderna ( i både Mexico och Kairo ), Taj Mahal och nu Petra.

Staden Petras läge är inte direkt idea­liskt. För att komma till dess portar måste man färdas mil efter mil genom den jordanska öknen. Vi åkte i en minivan med Mohammad, en lokal chaufför som jag förbokat hemifrån. ( Jag kan verkligen rekommendera denna kille om ni ska resa till Jordanien. Skicka ett meddelande om ni vill ha hans kontaktuppgifter ). Det går att ta sig in i klippstaden på olika sätt, och vi valde den spektakulära vägen genom Wadi as-Sik – en smal och kilometerlång ravin, där man är omgiven av klippor som sträcker sig åttio meter rakt upp mot himlen.

Berggrunden i området är fantastisk i sig, rosaskimrande om dagen och gyllenglänsande om kvällen – något som gett Petra smeknamnet ”den rosenröda staden”. Men det är inte förrän besökaren nått slutet av ravinen Wadi as-Sik som Petra träder fram i all sin glans.

Det första besökaren ser är en fantastisk fasad, huggen direkt ur berget. Det är den så kallade Skattkammaren, al-Khaznah, som är 40 meter hög och gjord i grekisk, korintisk stil. Trots sitt namn har den antagligen inte hyst några skatter. Mer troligt är att den har varit en kungagrav från det första århundradet efter Kristus. Ingen vet med säkerhet, Petra är en stad som fortfarande ruvar på många gåtor.

Väl inne i staden löper en stenlagd gata genom området, där mängder av fasader i olika arkitektoniska stilar är uthuggna direkt ur de porösa klippväggarna. Längre in i staden finns också en väldig amfiteater som skvallrar om att Petras invånare satte stort värde på kultur.

Petra byggdes av nabatéerna, ett arabiskt folk som bosatte sig på platsen under de första århundradena före Kristus. Hur länge staden har funnits är inte helt klarlagt. Klart är i alla fall att människor har bott i dalen, där staden ligger, ända sedan stenåldern.

En förödande jordbävning drabbade Petra på 300-talet, och när muslimska araber erövrade området plundrades staden grundligt. En mindre bosättning fanns kvar åtminstone fram till 1100-talet, då det första kristna korståget nådde området. Därefter försvann Petra ur västvärldens synfält. Staden räknades som ”försvunnen”, ända tills den schweiziske forskningsresanden Johann Ludwig Burckhardt kom dit 1812 och "återupptäckte" den. Lokalbefolkningen har alltid betraktat Petra som en helig plats, men numera vallfärdar tusentals turister dit varje år. Inträdet är ganska dyrt, 500 kr per person, men det är väl värt pengarna. Vi gjorde den mödosamma och bitvis farliga vandringen ända upp till klostret, där man kan beundra den enastående utsikten. På vägen dit möttes vi av både kameler, skenande åsnor och påtända åsneägare. Samtidigt som vi kunde se ner i djupa svindlande raviner som gjorde mig knäsvag och darrig i benen. Inget för den med höjdskräck.
Petra måste ses med egna ögon och man bör ha god tid på sig här. En dag var egentligen för lite, så nästa gång jag åker hit kommer jag att köpa inträde för två dagar ( 600 kr ). Vi hade tur med vädret. Det var klart väder och strålande solsken och inte alltför hett. Bekväma skor är ett måste. Åk hit! Det är verkligen ett underverk att beskåda!

Klostret högt uppe bland bergen

Den knäsvage vilar benen intill ravinen

I believe I can fly...

Till minne av Åsa..

För ungefär 43 år sedan träffade jag en jämnårig flicka med långt ljust hår ute på gården. Hon var bland de sötaste flickor jag sett och jag var så avundsjuk på hennes vackra långa hår med självfall. Själv hade jag kort, oredigt och spikrakt fjun på huvudet. Jag var till och med avundsjuk på hennes namn. Jag vill mycket hellre ha ett kort och gulligt namn som Åsa, och inte ett långt och ovanligt dubbelnamn som Rose-Marie. Det var så krångligt att skriva. Vi började i klass 1B tillsammans och följdes sedan åt under hela grundskoletiden, och vi gick även tillsammans till klassåterträffen 30 år senare.

Åsa delade mitt intresse för resor och jag nästan dog av avund när hon fick resa till Riva del Sole i Italien redan på lågstadiet. Det lät så fantastiskt exotiskt. Jag blev erbjuden av Åsas mamma att följa med, men fick inte för mina föräldrar. När vykortet från Riva del Sole damp ner i brevinkastet och jag fick läsa om hur cikadorerna spelade, så kunde jag nästan höra dem, fastän jag inte ens visste vad cikadorer var för något.

Senare fick jag och Åsa göra några resor tillsammans. Vi åkte till Duved på sportlovet och på språkresa till Brighton sommaren 1978. Åsa följde också med mig till Miami och Västindien när jag vunnit en resa för två personer genom Marabou. Vi följdes åt genom livet i både glädje och sorg. Vi ärvde till och med varandras pojkvänner. Vi fick barn samtidigt och vi gick igenom en skilsmässa och separation vid ungefär samma tidpunkt. Båda fascinerades vi av det mystiska och ockulta. På mellanstadiet hade vi en hemlig klubb där vi läste spökhistorier och lekte deckare. Vi köpte även en bok som beskrev hur man skulle bli häxa, och vi tränade på det ett tag innan vi förgäves gav upp.
Åsa följde även med mig till prästgården i Borgvattnet där vi övernattade i hopp om att träffa några spöken, men vi lyckades inget vidare som ghostbusters.  Däremot var Åsa en duktig sierska och spådde mig några gånger i både kaffesump och med tarotkort. Hon blandade lätt hennes goda intuition och klokskap med spjuveraktig humor.

När Åsa för drygt 13 år sedan drabbades av bröstcancer inleddes hennes långa och tunga kamp mot cancermonster som senare lyckades ta sig in i hennes skelett och till slut besegra henne. Den 06 mars var kampen över och idag stod hennes begravning i Själevads kyrka. Vi var några barndomsvänner som följdes åt och slöt upp runt kistan idag. En sorglig, men också vacker dag. Tårar blandades med kramar och kärlek i den vackra kyrkan, medan solen lyste in genom fönstren. Vi bjöds på vacker solosång och fina tröstande ord från prästen.
Det jobbigaste med begravningar är att se den närmaste familjen tycker jag, för jag lider verkligen med deras sorg, smärta och saknad.
Idag led jag med två unga fina döttrar som fick ta farväl av en älskad mor, och mamma Ketty som fick överleva en älskad dotter. Storasyster Britt läste högt med stadig stämma ett par vackra dikter, och jag beundrade hennes styrka att ge sin lillasyster en sista hälsning.

Åsa var en suveränt duktig skribent och poet och jag avslutar med hennes egen dikt, som skänker tröst till oss alla som kände henne. Jag hoppas att du kommit hem till dina änglar nu, Åsa!

Jag känner frid.

Ängeln vid min sida gör mig trygg

och ger mig balans.

Jag är aldrig ensam.

En hand på min axel,

ett andetag på min kind.

Ängeln vid min sida gör mig lugn
och hjälper mig att vila.

Jag är aldrig ensam.

En arm om min midja

en sval hand på min panna.

Ängeln vid min sida är en vän

och lämnar mig aldrig.

Jag är aldrig ensam.

En skugga bredvid min

och fotspår bredvid mina
Jag känner frid.

Åsa, 2010

Vackra Åsa, när vi var i Paris 1978

Jordanien - fyra nyanser av brunt...

Hemma igen efter en fantastisk resa i Jordanien. Jag är glad att jag åkte till det bruna landet. Gråbrunt, svartbrunt, rosabrunt och rödbrunt. Mycket lite grönska, mer än några planterade palmer och buskar här och  var. Vi bodde i Aqaba, en än så länge charmig och lite sömnig stad alldeles vid Röda havet. Jordaniens enda kuststad. Läget är unikt då fyra olika länder möts precis här, Jordanien, Egypten, Israel och Saudi Arabien. Alla inom synhåll. Mest tydligt syns israeliska Eilat tvärsöver viken. Det satsas stort i Aqaba och det byggs överallt. Man håller på med ett jätteprojekt, som ska göra Aqaba till ett nytt Dubai. Personligen tycker jag inte att vi behöver fler städer som Dubai. Jag tror man kommer att tappa den mysiga atmosfären, stadens själ och hjärta när projektet är klart.
Man kan just nu strosa omkring tryggt på gatorna och lokalbefolkningen är mycket trevlig och tillmötesgående. De flesta restaurangerna bör dock se till att gå i restaurangskola och lära sig lite mer om service, vett och etikett. På flera ställen möttes vi av unga, sömniga pellejönsar som varken kunde ta upp korrekta beställningar eller servera. Det fattades dem "några bestick i lådan" så att säga. Ett restaurangbesök slutade med att jag irriterat lämnade restaurangen utan min middag, eftersom alla andra fem i sällskapet redan hade hunnit äta upp sin mat. Förutom några sådana "Fawlty Towers"-incidenter, så var mestadels maten mycket fräsch och god. Prisnivån är något billigare än i Sverige. Runt 100 spänn för en middag med alkoholfri dryck. Alkoholhaltiga drycker är dyrt. Runt 50 spänn för en 33 cl öl.

Vi bodde på hotell Aquavista, som var ganska tomt på gäster. Ofta var vi ensamma i frukostmatsalen, där vi serverades buffé med lokala specialiteter förutom ägg, korv, bröd, juice, yoghurt, flingor och frukt. Det stod till och med en kock i vit mössa och stekte pannkakor till mina lyckliga barn. Helt ok hotell, centralt och bra. Vi fick till och med balkong fastän vi inte betalat för det, och vi fick behålla rummet ända fram tills vi åkte ut till flygplatsen på kvällen. Schysst.
En kväll promenerade vi längs den lokala strandpromenaden, men vi kände oss ganska iakttagna av lokalbefolkningen som inte verkade vana vid turister där. Här trängdes familjerna på stranden där de hade egen medhavd picnic och barbeque. Vattenpipor och kvinnor i burka. På gatorna går kameler omkring med sina ägare och väntar på att turisterna ska vilja fota dem, så att de kan ta betalt. Hästdroskor är också ganska vanlig turistattraktion.
Vi hade tur med vädret, strålande sol och en temperatur mellan 25 och 35 grader. Vi varvade utflykter med att ta en shuttle buss till Berenice Beach Club. En lyxig anläggning med flera pooler och aktiviteter vid stranden. Vattnet är turkost och glasklart. Vid bryggan kunde vi klart se både lejonfiskar och vattenormar utan cyklop. En dag var det små, små maneter som brände till lite grand när man badade. Dottern klev på en sjöborre, men fick hjälp av personalen att döda taggarna som satt fast i foten. De kommer att krypa ut så småningom.
Vi shoppade inte så mycket även om Aqaba är en taxfree zon. Vi hade inte tid med det, eftersom vårt främsta mål var att åka till alla spännande utflyktsmål som erbjuds. Jag ska återkomma till Petra, Döda Havet och Wadi Rum. Med mig hem fick jag dock lite kryddor, hudvårdsprodukter från Döda havet och naturligtvis ett par skor. Ja, bara ett par....faktiskt!

Berenice Beach Club

Den lokala strandpromenaden

Fräsch mat

Falafel är en rätt som aldrig är fel - mums!

Dagen då allting hände...

Oj, vilken dag! "Denna dagen ett liv" Ibland är livet som en ketchupflaska...först så händer ingenting när man skakar och sen kommer allt på en gång. Ungefär så har min dag varit.
Jag ska försöka sammanfatta den i korta drag, för egentligen är jag så in i norden trött att jag skulle kunna somna medan jag skriver ( om jag skriver lite osammanhängande och svårförståeligt beror det bara på att jag skriver automatskrift...)  Men jag vill skriva just nu då jag har allt färskt i minnet, för annars kanske jag glömmer allt som varit idag, senil som jag redan är, fastän jag bara hunnit fylla femtio.
Ja, det var idag den 07 mars som jag fyllde halvhundra, 50 bast!
Inledde dagen med att skynda mig att duscha innan vattnet stängdes av för det förbereds för ett stambyte i mitt hus. Jag hann precis innan det bara sa "schlörp" i kranen. Jag ville ju vara fräsch och ha nytvättat hår en dag som denna. Det är inte varje dag man förlovar sig! Detta var andra gången i mitt liv som jag förlovade mig. Första gången var 1988 på Maldiverna och 9 månader senare föddes min första son William.
Sedan 1992 har jag inte burit ring, och jag har aldrig varit gift.

Nu kände jag att det var dags, eftersom jag vid mogen ålder kan säga att jag mött min stora kärlek. Nu har vi bytt ringar med varandra och jag hoppas att jag får bära den i resten av mitt liv. Jag hoppas att vi har många år kvar tillsammans. Men man kan aldrig ta något för givet när det gäller livet. Vissa når inte ens 50 år ålder. Idag fick jag även ett dödsbud att min gamla kompis sedan barndomen avlidit igårkväll. Jag och Åsa har gått i samma klass under hela skoltiden, och vi har delat både glädje och sorg. Vi har gjort några långa fina resor tillsammans, och det känns så konstigt att hon inte finns mer. Hon skulle ha fyllt 50 i juli, men så blev det inte. Ännu värre känns det att vi inte riktigt förstod varandra innan hon lämnade in, och att jag aldrig gavs möjlighet att reda ut reda ut saker och ting först. Jag hoppas dock att hennes lidande är slut och att hon har det bra där hon är nu...på andra sidan. Så tänk på det mina kära vänner...red ut saker och ting med varandra innan det är för sent!

Idag var också dagen inne för oss på kontoret att få besked om vår framtid. Jag är nu lättad över att få besked om att jag förmodligen har kvar jobbet ett par år till. En fin födelsedagspresent från jobbet alltså!

Ikväll har jag också haft födelsedagskalas med mina nära och kära. Jag har blivit så uppvaktad idag från höger och vänster. Jag borde ha fått sitta på en tron som en prinsessa hela dagen och bara få njuta av alla gratulationer och uppvaktningar från alla håll och kanter. Gamla vänner och släktingar som jag inte hört av eller träffat på länge, framförde idag sina varmaste gratulationer. Jag har fått mail, brev, blombud, facebookhälsningar och telefonsamtal från från hela världen.

På mitt kalas ikväll fick jag flera vackra och rörande tal från min kära mamma, pappa och syster. De hade skrivit så enormt fina ord till mig och dessa gick rakt in i hjärtat. Många fina presenter och många kramar har jag fått. Jag är en lycklig kvinna och jag inser att jag har mycket att vara tacksam över.

Nu har jag väldigt ont i fötterna, och jag känner fortfarande av ryggskottet som jag fick i söndags. Men det är väl bara ett kvitto på att jag fyllt femtio och börjar få ålderskrämpor. Tack alla ni som varit med mig och tänkt på mig idag i samband med mitt åldrande. Jag skulle vilja tacka var och en av er personligen, men just nu hinner jag inte.
Jag har ett jobb att sköta imorgon, en utlandsresa i övermorgon, och numera även fästman att ta hand om.
Puss å kram! Vi hörs!

Fifty & faboulous &....

....och förlovad!! Idag firar jag ordentligt! Dels firar jag att jag levt i ett halvsekel, och uppnått mogen ålder, dels firar jag att jag bytt ringar med mannen i mitt liv. Tro det eller ej, men jag har blivit ringmärkt och känner mig som en riktig turturduva! En stor dag i mitt liv, kanske den största ( förutom mina barns födslar ). Jag är lyckligt lottad.
I somras besökte jag av en slump (?) en loppis, och fann det bästa loppisfyndet i mitt liv. Jag träffade på en man och det blev kärlek vid första ögonkastet. Helt oväntat från båda håll. Vi hade båda bestämt oss för att leva ungkarlsliv respektive ungkarlskvinnoliv. Jag såg mig själv sitta ensam på glasberget och åldras som en nunna, och jag hade nästan accepterat den tanken. Men ödet ville annorlunda.
Jag visste helt enkelt inte att mannen jag drömt om och längtat efter i hela mitt liv verkligen existerade. Han överträffar mina önskningar och drömmar. Det konstiga är att vi har träffats förut, men ingen av oss kommer ihåg det. Tiden var helt enkelt inte mogen förrän nu. Det är som att två pusselbitar äntligen funnit varandra.

Jag kommer att vara rädd om den här kärleken och vårda den ömt. Kärleken måste man underhålla, för att den inte ska ta andra vägar. Det räcker inte att man säger "jag älskar dig" en enda gång i inledningsskedet och tro att det ska räcka livet ut. Man behöver säga det ofta, även när det är jobbigt. När livet blir svårt och man ställs inför utmaningar, då sätts kärleken på prov. Då gäller det att man närmar sig varandra och stöttar varandra. Om man fjärmar från varandra, så ökar man även avståndet till kärleken och till slut upphör den och söker sig nya vägar. Kärleken är en fri energi som man inte kan ställa krav och villkor på. Man äger inte varandra, men man äger viljan och valet att vårda kärleken till varandra.
Jag älskar dig, Keijo!

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Bibeln: Första Korintierbrevet 13:4-7, 13 (Kärlekens Lov) 

Jordanien...

...blir mitt nästa resmål. För ca ett och ett halvt år sedan skrev jag följande inlägg :  Indien eller Jordanien?
Och den gången blev det Indien. Men jag sparade Jordanien för ett senare tillfälle, och nu är det snart dags. På lördag drar vi iväg. Det ska bli spännande att upptäcka ett nytt resmål, och jag har länge velat åka till en av världens sju underverk, Petra. Jag har bestämt mig för att försöka besöka alla sju underverken innan jag lägger igen mina gröna. Jag har avverkat fyra redan.

Ikväll har jag packat ihop det mesta och det blir en del. Jag brukar ju oftast resa reguljärt och för det mesta  med ryggsäck och minimalt bagage. Denna gång blir det charter, enkelt och bekvämt. Jag får ha med mig 25 kilo, och just nu ligger det nog redan 25 kilo i väskan. Imorgon ska jag packa ur en helt del, för man kan ju inte ta med sig allt. En väska med 25 par skor, det skulle se ut det! Huvudsaken är väl att jag har med mig ökenkängor, eller hur? Vi ska ju ut i öknen och övernatta åtminstone en natt i beduintält. Om jag törs. Har börjat tänka på det där med slukhål, men det kanske bara finns i Florida? Men annars är det lätt att tänka kvicksand när man befinner sig på ett område med bara sand.

Jag hade även planerat att åka luftballong i öknen men jag blev lite betänklig när jag läste om olyckan i Egypten. Jag fortsatte och googlade på luftballongsolyckor och fann en hel del turer som gått snett.
Det finns så klart risker med allt. Jag kan bli biten av en skorpion, törsta ihjäl eller såld till någon arab fört 20 kameler. Allt kan hända eller så händer ingenting. Vi kan ändå bara leva i nuet.
Och nu ska jag sova....Natti natti..

Wadi rum, Jordanien

Tvättstugan igen...

I min tvättstuga tycks allt kunna hända. Jag har tidigare berättat om olika incidenter, och om både kärlekskranka och våldsamma hyresgäster där.

Idag möttes jag av en man med okänt utländskt ursprung som var i full färd med att diska i tvättstugan! Ja,ni läste rätt! Han såg ut att ha sparat minst tre veckors disk. Båda stora tvätthoarna var fulla med disk och på golvet stod grytor och kastruller uppradade. Och han hade inte ens bokat tvätttid...eller disktid! Det var för övrigt samme man som för drygt ett år sedan kramade mig och försökte kyssa mig, och som föreslog giftermål. Jag skyndade mig snabbt att fylla mina tvättmaskiner och backade sedan försiktigt ut igen.

Som tur var hade han lämnat tvättstugan när jag kom tillbaka. Det var bara spår av stekt ägg kvar i  tvätthon. Samma tvättho som jag skulle använda för att tvätta mina bysthållare. Inte så trevligt precis.
Nåväl, när jag sedan skulle öppna luckan till tvättmaskinen hade den gått i baklås. Jag fick klättra upp på maskinen och slå av och på huvudströmbrytaren som sitter under taket, för att få luckan att gå upp igen. Handlingskraftig kvinna reder sig alltid.

Nu ska jag ge mig ut och försöka skotta fram bilen...som blivit översnöad igen efter nattens och dagens häftiga snöfall. Jag hoppas även få ordning på låset till förardörren som gått i baklås. Det är liiite jobbigt att hela tiden klättra in i bilen via passagerardörren för att komma in. Och jobbigt är det att alla glor så förbaskat på mig när jag kliver in och ut på olika parkeringar. Ja, ja...det finns dom som har det värre...en del försvinner i ett slukhål....

Ha en trevlig lördagskväll! Ikväll är det andra chansen på Melodifestivalen och jag tror jag ska heja på Robin  Stjernberg....eller den där jalla jalla-låten kanske...Jag har inte riktigt bestämt mig än...vi får se..Ha de!