söndag 24 januari 2016

Sopa framför egen dörr..

I mitt förra inlägg valde jag att belysa påhoppet och drevet mot Margot Wallström.
Tänk om vi skulle börja med att syna oss själva i samma utsträckning som vi synar politikerna och våra folkvalda i sömmarna. Väldigt många av oss vågar inte rannsaka oss själva och syna våra egna fel och brister. Medan vissa bara vill plåga sig själv och bara fokusera på sina tillkortakommanden.

Vilken bild vill du visa upp på sociala medier?

Men de allra flesta vill nog visa upp en snygg fasad och förskönad bild av sig själv. Många vågar inte se sina egna fula sidor eller sitt eget ansvar när saker och ting går fel. Vi skjuter hellre över skulden på andra. Om vi verkligen skulle granska oss själva på djupet så skulle vi upptäcka att allt det vi ser hos våra fiender och dem vi avskyr också finns inom oss själva. I större eller mindre grad.

Alla har vi någon gång ljugit, intrigerat, manipulerat, sårat, varit ego och varit elaka. Även om det skedde för länge sedan, i barndomen eller i ungdomen. Vi har alla våra fula sidor som vi inte vill kännas vid, eller låtsas om. Även om det bara försiggår i tankarna så finns det ändå där. Alla bajsar, men ingen pratar om det. Vi vill helst bara visa upp vårt vackra yttre skal, och hakar gärna på när det finns möjlighet att klanka ner på någon annan som gjort ett fel eller misstag. Att sänka andra är ett bedrägligt sätt att höja sig själv. Många politikerdebatter är exempel på detta.
Om man verkligen vill sticka ut från mängden och höja sig över andra så borde man avstå från alla såna former av attacker. Framförallt handlar det om att höja sig över sitt eget ego, och inte låta det styra och ställa. Egot vill inget hellre än att manipulera, intrigera, klandra, hata och nedgöra andra.

Istället för att offentliggöra vårt fula inre så är det lätt att dölja det med kosmetika och en falsk status.
Vi ser på oss själva som goda människor för att vi skänker 200 kr i månaden till välgörenhet. Samtidigt går vi förbi tiggaren på stan och köper en hårbehandling eller nya naglar för 1500 kr utan att blinka...( "because I'm worth it" ). Vi köper ett nytt tv-spel till tonåringen därhemma istället för att ge kvalitetstid och möjlighet till djupare samtal. Vi är egoistiska utan att vilja vara det, än mindre framstå som det. När vi granskar oss själva på djupet, så kanske vi ser att vi inte är så mycket bättre än de där människorna som vi förfasas över. I både stort och smått.
Fel och brister har vi alla, och det måste vi förlåta oss själva för. Men framförallt så kanske vi inte ska vara så snabb att döma andra. När det gäller andra människor så har vi ju inte ens hela bilden framför oss. Till och med bilden av oss själva är ju förvrängd.
Precis som i förra inlägget, så är dagens ordspråk : "Sopa mattan framför din egen dörr"


Mygg å kameler..

  Brasilien drabbades för några månader sedan av den största miljökatastrofen i landets historia någonsin. Floden Rio Doce blev helt ödelagd och förgiftad sedan en damm från en gruvanläggning brustit. Vattnet som försörjer 3 miljoner människor är nu förgiftat av arsenik, bly, kvicksilver och fotogen. All fisk har dött och jättesköldpaddan hotas av utrotning till följd av detta. De som lever på fisk och turistnäring, har inte längre någon försörjning. Gruvbolaget vill inte ta sitt ansvar och hela skandalen tystas ner på grund av olika ekonomiska intressen. Det beräknas ta mer än 100 år att återställa skadorna och få floden ren igen. Om detta har det inte hörts speciellt mycket i media. Varken i Sverige eller utomlands. Allt tystas ner.

Det är skrämmande hur media många gånger silar mygg, men sväljer kameler. Jag vet inte om jag är fel ute, men jag har inte förstått omfattningen och proportionerna i Margot Wallströms lägenhetsaffär. Jag förstår inte varför medierna väljer att starta ett drev mot Margot Wallström och fackförbundet Kommunal, och göra en sådan stor sak av detta. Margot Wallström tillhör vårt lands högsta politiker och ansvarar för Sverige och vår utrikespolitik. En enormt viktig position och avgörande för Sveriges framtid. När hon så saknar bostad i Stockholm, så blir hon erbjuden en hyresrätt av Kommunal och får gå före i bostadskön. Vad skulle hon ha gjort istället? Hoppat runt och bott i andrahandsbostäder som många nyinflyttade får göra? Skulle hon ha orkat med sitt ansvarsfyllda uppdrag då? Visst kunde det kanske ha funnits bättre alternativ som inte stuckit lika mycket i medborgarnas ögon, men detta kanske var det lättaste och minst tidsödande alternativ som stod till buds just då. Men en politiker får inte göra några som helst små fel utan att dömas ut. Då spelar det ingen roll hur mycket gott de åstadkommit i övrigt. Man väljer att granska, syna och kritisera in i minsta detalj när minsta misstanke om att något minsta fel begåtts. Det är sällan politikerna möts av motsatsen i samma utsträckning, det vill säga att de rosas, hyllas och höjs till skyarna för deras framsteg och det viktiga arbete de åstadkommer.

När det kommer till denna lägenhetsaffär, så rasar folket och agerar. Kommunal tappade ett tag tusen medlemmar per dag, när medlemmar tog ställning och lämnade förbundet. Precis som om det skulle göra situationen bättre för dom själva eller någon annan för den delen. Att få en bostad, ett jobb eller andra favörer genom kontakter pågår på alla nivåer i samhället. Svågerpolitik och vänskapskorruption pågår överallt. De flesta av oss har någon gång dragit nytta av vår position i samhället, vare sig det gäller kollegialt eller bland släkt och vänner.

Lånad bild

Jag är verkligen ingen vän av korruption och maktmissbruk, men ibland tycker jag att proportionerna blir fel och att kraft och energi läggs ned på fel saker. Vi har en värld och ett samhälle där det råder korruption i en betydligt högre grad, som inte uppmärksammas och som bara får fortgå utan att de flesta reagerar. Det pågår krig, miljökatastrofer, tortyr, djurplågeri, svält, läkemedelsskandaler, maffia, våld och kriminalitet. Jag önskar att vi tar vår samlade energi och kraft och fokuserar på det som verkligen är av betydande värde för vår framtid. Tänk om vi tog ställning på allvar i allt som vi företar oss. Tänk om vi tog ansvar för konsekvenserna för vårt eget handlande först och främst, innan vi häcklar andra och hakar på drevet. Sopa rent framför din egen dörr, lyder ett bra ordspråk.


söndag 17 januari 2016

Tidsoptimism leder oftast till stress..

Så länge jag kan minnas har jag varit en motsträvare mot tiden. Högst ovilligt och trotsigt har jag inte velat följa klockan. En klocka ska inte få styra mitt liv, och ändå gör den det hela TIDEN. Jag skulle vilja gå tillbaka till den tid, då vi levde utan tideräkning, tidtagning, stämpelklockor och schemalagda dagar. På sin höjd kan jag tänka mig att följa ett solur, men helst av allt vill jag följa min biologiska klocka. Jag vill äta, sova, vila och arbeta när jag känner att det är lämpligt för min själ och organism.

Igår hade jag en vän på middag och vi diskuterade detta, eftersom vi funnit att både han och jag är verkliga tidsoptimister. Vi försökte till och med mäta våra bravader mot varandra, för att se vem av oss som var den värsta tidsoptimisten, som en tävling. Jag kanske har mött min överman, tiden får utvisa ( om vi lyckas synkronisera tiden för några framtida möten ). Vi fortsatte att diskutera detta och försökte förstå varför vi är såna. Vi kom fram till att det är en blandning av en slags protest mot att passa tider, samtidigt som vi vill utnyttja varje minut till max. Man vill ju egentligen inte komma för sent, och man vill kanske ännu hellre inte komma för tidigt, utan man vill helst komma exakt på klockslaget. Ungefär som när jag tankar bilen, så vill jag att räkneverket på displayen ska stanna på exakt 500,00 kr. Lyckas oftast inte med det heller.

Jag har kommit för sent eller i sista minuten alltjämt i mitt liv. Jag har varit sist in i flygplanet, på tåget och bussen massor av gånger. En gång hade de till och med fällt upp trappan till flygplanet och låst dörren, men jag lyckades ändå komma med. Jag har också missat att kliva av på rätt tågstation, för att jag inte varit nog förberedd eller bara disträ och försjunken i mina egna tankar. Det är inte lätt att vara tidsoptimist, för livet kan bli ganska komplicerat ibland och göra att man får ännu mindre tid att röra sig med. Det är stressande och inte precis hälsosamt. Jag försöker varje dag att planera min tid och bestämmer mig för att idag ska det bli annorlunda. Men likt förbaskat, så har jag såsat på som en zombie i ett drömlikt tillstånd eller börjat lägga energi på helt andra saker. Jag skulle kunna berätta om en mängd olika dråpliga saker som jag råkat ut för genom livet, bara för att jag inte fokuserat på tiden, och ibland inte ens på rätt dag.



Häromdagen skyndade jag med andan i halsen från jobbet för att hinna med mitt Bodybalancepass som skulle börja kl 17.20. Väl där upptäckte jag att jag var på fel ställe, eftersom Nordic har två olika träningsställen i Övik. Tjejen i receptionen upplyste mig om att jag hade 7 minuter på mig, att byta om och byta lokal någon km bort. Omöjligt till och med för en tidsoptimist. Så jag beslöt mig för att invänta nästa pass som var Cardiowalking en halvtimme senare. Väl inne i omklädningsrummet så hittade jag bara en sko i ryggsäcken! Ena skon försvunnen! Skit, vad göra nu då? Lyckligtvis kom en väninna och kollega in i omklädningsrummet samtidigt och erbjöd sina extradojor till mig. Nog för att de var typ tre nummer för stora, men vadå, man är väl ingen kärring heller ( jo just det är jag ju )! Som tur var , så skulle jag inte på ett danspass, för då hade det aldrig gått.
Så jag knöt fast skorna ordentligt och snart stod jag och kämpade på en crosstrainer som lät som en kvackande groda av någon outgrundlig anledning. Det var inte mina kippande skor som lät iallafall.
Dagen efter när jag skyndar iväg till jobbet i vanlig ordning, så hittar jag min borttappade sko inne i Arken utanför biblioteket! Helt ensam ligger den på golvet och skräpar. Vad är oddsen på det? Jag hade aldrig kunnat drömma om att hitta min sko där, lika lite som att en prins funnit den och letade efter mig! Tur att jag slapp köpa nya skor iallafall, denna fattiga januarimånad! Så nästa dag kunde jag återigen bege mig till Nordic för ett nytt pass,och återigen finna att jag gått till fel träningslokal! Vad är oddsen på det? Ganska låga i mitt fall. Denna gång hade jag 13 minuter på mig att springa en kilometer i kylan, byta om, hitta den sista träningsmattan och klämma in den på en plätt i den fullsatta lokalen, och jag hann! På sekunden! Häpp! Jag vann kampen mot tiden även denna gång! Puh!


torsdag 14 januari 2016

Kvinnofällan

Idag läste jag en föredömlig artikel i Expressen av Martin Ezpeleta som handlade om "husfridsknullande" och om vikten av att tala med sina döttrar att det är ok att säga nej till att ligga.
 Ingen ska behöva sälja sin kropp mot sin vilja, varken inom eller utom äktenskapet eller ute på gatan. Var och en äger sin egen kropp och ska inte behöva använda den som ett vapen, muta eller handelsvara. Om man inte får bestämma helt och hållet över sin egen kropp, så tappar man ju sig själv, sin integritet och stolthet.

Det är viktigt med närhet och intimitet i en kärleksrelation, men man får inte börja ställa krav på sex, för då dödas lusten sakta men säkert. Lusten och åtrån kommer och går. Ibland måste man vänta in varandra. Under stressiga perioder, vid sjukdom eller med småbarn hemma är det lätt att sexet går bort. Även om det tillhör våra grundläggande behov att ha ett sexuellt aktivt liv, så är det inget man kan kräva av sin partner. Jag blir förbannad när jag hör män skämta om att de köpt en "fittöppnare" dvs en vinflaska till fredagsmyset, precis som om det skulle vara ok för kvinnor att behöva droga sig för kunna ligga med sina karlar. Hjälp henne med disken och barnen istället!

Det är viktigt att prata om detta i en relation. Bara för att man vänder ryggen till i sängen, så innebär det oftast inte att kärleken tagit slut. Det är orken, energin och lusten som inte finns där för tillfället. Men för många män är samlag samma sak som kärlek. De känner sig inte älskade och bekräftade av sin kvinna om de inte får ligga. Omvänt kan nog även gälla för kvinnor. Många menar att sexet är limmet i ett förhållande. Jag vill påstå att närheten och intimiteten är viktigare. Att kunna kramas och visa varandra att man uppskattar varandra, utan att det behöver avslutas med ett samlag. Framförallt är det respekt, tillit och ärlighet som är kittet i en relation. Utan det så finns det ingen förutsättning för kärleken att överleva.

Barbie och Ken - det ultimata kärleksparet?

Jag blir så trött på att se hur kvinnor och unga tjejer faller offer för sin egen sexualitet, genom mode, botox, plastikoperationer, dieter och allt som har med utseendet att göra. Fejkade utseenden och fejkade orgasmer.  Plutande svullna läppar och utmanande selfies. Bara kosmetika och självbedrägeri. Tjejer måste lära sig att stärka sin självkänsla och sitt eget värde på andra sätt. Sverige är föredöme när det gäller jämställdhet, jämfört med andra delar av världen, men ändå ligger vi så långt ifrån den verkliga jämställdheten.
Den verkliga jämställdheten är inte utseendefixerad och har inte med sexualitet att göra. Vårt värde som människa ska överhuvudtaget inte värderas utifrån hur vi ser ut, utan utifrån hur vi är.
Detta måste vi lära våra söner och döttrar. Kärlek, sanning, frid, rätt handlande och icke våld är de mänskliga värden och rättesnören vi behöver eftersträva.


söndag 10 januari 2016

Urkraften

Häromdagen läste jag Jonna Jintons blogg där hon beskrev urkraften hon kände i att bo på landet i 20 graders kyla och elda med ved, ungefär som de flesta i Sverige gjorde för 100 år sedan.
Jag förstår precis vad hon menar och jag älskar att känna den där urkraften bubbla upp inom mig.
Alla kvinnor som fött barn vet hur den där urkraften känns när man med all sin kraft ska klämma ut en bebis genom en smal passage i kroppen. Jag minns att jag själv under min första förlossning funderade på vem det var i rummet som vrålade och skrek så hemskt..? Var det Hulken som kommit på besök? Till slut förstod jag att det var jag själv som skrek, när barnmorskan bad mig fokusera all min kraft på att krysta. Urkraften från jordens inre hade vaknat till liv inom mig.

Då jag levt som ensamstående i större delen av mitt liv, har jag varit van att ensam ha ansvaret för allt. Det har varit kämpigt många gånger, både fysiskt och mentalt. Men jag har ju varit så illa tvungen att ta mig igenom tuffa situationer och det har samtidigt blivit en triggande utmaning, Jag SKA klara det!! Och för varje utmaning man klarat desto starkare blir man. Speciellt när det handlar om ren överlevnad.

I dagens samhälle så handlar det hela tiden om utmaningar, men många gånger utmaningar som egentligen inte är livsavgörande. Vi utmanar oss själva i arbetslivet och strävar efter att göra karriär, eller vi utmanar oss på gymmet eller hos Viktväktarna. Vi skapar utmaningar, när livet i övrigt inte kräver så mycket av oss. Jag tror dock att vi ibland behöver livsviktiga utmaningar, där vi får se allvaret i vitögat och känna vittringen av verklig fara. Det gör oss bättre rustade som människor och vi får även en helt annan förståelse för andra människor i nöd.

Jag tycker synd om bortcurlade ungdomar som fått allt serverat och som aldrig fått chansen att testa sin egen styrka, kraft och uthållighet annat än på träningen eller på idrottslektionerna i skolan. När de senare går arbetslösa och samhället sviker, så blir det tufft att motivera sig och ta fram den där urkraften som man aldrig har nosat på tidigare, och inte ens känner till att den existerar och finns där i generna.

Ibland känns det skönt att traska i djupsnö i stormen, och knappt se vägen framför sig och ibland är det skönt att bära vatten från bäcken när det inte finns i kran. Jag beundrar ensamseglare som tar sig i en jolle över Atlanten och jag beundrar dem som vågar hoppa fallskärm. Jag tror de söker efter den här urkraften som finns i generna och som gör att man känner att man lever. Men framförallt beundrar jag de människor som flyr från krig och fattigdom och de som stannar kvar och kämpar till sista droppen. Jag beundrar dom som överlever svåra sjukdomar och olyckor, de som verkligen prövas av livet. Vissa får känna av den här urkraften mer än andra, och såklart är det bäst i lagom dos.
 Urkraften gör oss ödmjuka och tacksamma, och vi formas helt enkelt till bättre och starkare människor. Vi blir också tryggare och det stärker självkänslan när vi blir medvetna om att vi besitter den här kraften. Yin och Yang är Universums urkrafter. Motsatserna kan inte existera utan varandra.


söndag 3 januari 2016

Högsta domstolen är vi själva..

Jag har under en tid arbetat mycket med förlåtelseprocessen, som jag anser är helt avgörande för ens lycka och framtid. Om man inte kan förlåta, kommer man att få bära bördan själv och kånka omkring med den orättfärdige på ens axlar under resten av ens liv.
Det är inte helt lätt att gå vidare när man blivit djupt sårad och kränkt. Såret vill aldrig läka helt.
Man måste ändå förstå och acceptera att det är mänskligt att fela. De flesta av oss gör så gott vi kan efter våra egna förutsättningar. Dom förutsättningarna kan se väldigt olika ut i olika människors liv. Vissa är födda med "dåliga gener",  har medfödda psykiska störningar och har kanske fått en dålig start i livet och blivit skadad av omgivningen under uppväxten.
Man måste försöka acceptera att de flesta gör det bästa de kan, efter deras egen förmåga. För om de kunde göra bättre, så skulle de också göra det. Väldigt få vill medvetet sabba för sig själv och andra. Ingen vill vara en svikare, en syndare eller en bedragare. Jag tror att alla vill bli bemötta med kärlek och respekt.
Om man ser på ett svek, en lögn eller ett brott lite djupare, så kommer man förmodligen att se att det begicks utan uppsåt att skada. Det blev fel på vägen helt enkelt, och misstag begicks.

 En gång är ingen gång, brukar man säga och menar att man kan förlåta en gång, men inte om misstaget upprepar sig. Andra gången är det ett medvetet val. Eller är det det? Nej, jag tror att man ibland ger upp för att man inte klarar bättre, och inte vågar tro på sig själv. Man ser på sig själv som misslyckad, och man kan inte förlåta sig själv. Om vi inte kan förlåta oss själva, så blir det också svårt att förlåta andra. En dålig självbild blir en självuppfyllande profetia.

 Egentligen så är det fel att skuldbelägga någon överhuvudtaget, för att man har gjort ett misstag på grund av olika omständigheter. Dessa omständigheter är oftast okända för motparten.
Vi har under hela vår uppväxt levt efter vissa regler. Regler för etik och moral har skapats av oss människor och det är också vi som dömer. Vi människor dömer oftast mycket hårdare än vad en domstol någonsin skulle göra. När det gäller rättssamhället, så har vi oftast tidsbestämda straff. Det är sällan livstid utgör livstid, utan max 18-20 år om man bor i Sverige. Men när det gäller vårt eget dömande av andra människor så kan det gälla livet igenom. Vad har vi för rätt att döma överhuvudtaget? Varför ska vi själva gå omkring och leka domare och bödlar, utan några sanna brottsunderlag? Det finns alltid förmildrande omständigheter.
Tillfället gör tjuven sägs det, och vi vet alla att man kan frestas och lockas att gå över gränsen. Om man är ensam, rädd, sjuk, svag, förtvivlad och känner sig misslyckad är det inte säkert att man orkar stå emot och göra rätt i alla lägen.
Jag har träffat så många på sista tiden som går omkring oförmögna att förlåta det som varit. Det kan handla om ett ganska nyligt svek eller något som hänt långt tillbaka i barndomen. Det är naturligt att älta och sörja en tid. Vissa saker tar längre tid att bearbeta än andra, det beror på hur pass skadad man blivit och hur stark eller svag man är i sig själv. Förlåtelse handlar inte om att ge den som svikit dig någon cred eller klapp på axeln. Det dåliga beteendet och handlingarna behöver inte accepteras eller godkännas. Det handlar bara om att försöka förlåta människan bakom, som inte kunde bättre. Den du förlåter behöver inte ens få veta att du har förlåtit, för förlåtelsen är främst inriktad på att ge dig själv frid och möjlighet att försonas med ditt förflutna. Det handlar om frigörelse och att gå vidare i sitt liv.
Man kanske inte klarar av att släppa och förlåta allt i en handvändning, utan det kan göras med små steg i taget. Till slut har det smärtsamma bleknat och det gör inte lika ont längre. Du är fri.
Livet har så mycket fint och fantastiskt att erbjuda och det ska vi inte förstöra i nuet, genom att älta det förflutna.